Gjesteskribent

Av Julia Caesar

Det var en gång ett land, ett litet land långt uppe i norr. Det var ett lyckligt land, förskonat från krig sedan hundratals år. Människorna levde i fred med varandra och var trygga. Jag minns det landet. Jag minns det tydligt. Jag är en av alla dem som har upplevt det goda Sverige. Många andra minns det. Det var landet vi ärvde, det som gavs åt oss av våra förfäder att förvalta för att sedan lämna vidare till våra efterkommande.

Men det land som våra barn och barnbarn växer upp i och ska ta över efter oss har förvandlats på ett sätt som saknar motsvarighet i världshistorien. Våra politiker håller på att byta befolkning på Sverige. Inom bara några få årtionden är svenskarna inte längre i majoritet i sitt eget land. Invandrarna blir i majoritet i allt fler svenska kommuner. Allra snabbast går förändringen i de största kommunerna. I Botkyrka är invandrarna redan i majoritet med 52,3 procent. Både Södertälje och Malmö närmar sig snabbt en situation med svenskar i minoritet. I Södertälje är invandrarna i majoritet om bara fyra år.

Det pågår en enorm demografisk omvandlingsprocess i Sverige. Och den går snabbt. År 2050 kommer svenskarna att vara i minoritet i tretton av de 25 största svenska kommunerna: Botkyrka, Eskilstuna, Göteborg, Haninge, Helsingborg, Huddinge, Kristianstad, Linköping, Lund, Malmö, Stockholm, Södertälje och Växjö.

Ytterligare sex kommuner kommer att ha mer än 40 procent invandrare: Borås, Jönköping, Norrköping, Uppsala, Västerås och Örebro. Gävle och Halmstad kommer att ligga mycket nära 40-procentsgränsen. Sammanlagt 19 av de 25 största kommunerna kommer alltså att ha mer än 40 procent invandrare 2050. Det blir resultatet om invandringen fortsätter i samma takt som den haft sedan den borgerliga alliansregeringen kom till makten 2006. Enligt samma prognos kommer både Malmö och Botkyrka att närma sig 90 procent invandrare 2050.

Utvecklingen kommer att gå ännu snabbare

Beräkningen har gjorts av Affe på Affes statistikblogg. På sin blogg publicerar han i dag de diagram som filmen bygger på och som visar den demografiska utvecklingen i landets 25 största kommuner. Utgångsåret är 1997. Längre tillbaka än så finns inte tillförlitligt statistikunderlag. När trendlinjerna dras ut i den utveckling som har ägt rum sedan 1997 ser vi det scenario som jag återger ovan. Sedan den borgerliga alliansregeringen tog makten 2006 har invandringen accelererat kraftigt. Cirka 100 000 invandrare per år har sedan 2006 beviljats PUT, permanent uppehållstillstånd, i Sverige. Om utvecklingen fortsätter i samma takt är det ett till stora delar utplånat Sverige vi har att se fram emot. Siffrorna är en minimiberäkning. Utvecklingen kommer sannolikt att gå ännu snabbare, eftersom antalet nya invandrare ökar varje år och invandrare föder fler barn än svenskarna.

Beräkningen är dessutom en light-variant, eftersom den definition av utländsk bakgrund som ligger till grund för prognosen är att man är född i ett annat land eller född i Sverige av två utrikes födda föräldrar. Det är den officiella definition som tillämpas av bland annat SCB, Statistiska Centralbyrån. Den stora kategori som är född i Sverige och har en utrikes född förälder är alltså inte medräknad. Om trenden från det socialdemokratiska regeringsinnehavet före 2006 blir verklighet kommer utvecklingen att gå något långsammare men ge samma resultat med några års fördröjning.

Ett demografiskt katastrofscenario

Affes diagram visar med all önskvärd tydlighet ett demografiskt katastrofscenario. På bara några årtionden kommer svenskarna att bli en minoritet i sitt eget land. Hur blev det så här? Var det det här svenska folket ville? Är detta det land som vi vill lämna ifrån oss till våra efterkommande? Vilka är de krafter som på bara 50 år har förvandlat ett land med en unikt homogen befolkning till ett demografiskt högriskexperiment?

En sak går att fastslå direkt, och det är en kunskap som kan vara bra att ha inför det stundande riksdagsvalet: Vad gäller invandringspolitiken råder fullkomlig samstämmighet i de sju riksdagspartierna. De är förkrossande eniga om att Sverige ska massimportera i storleksordningen 100 000 invandrare per år. Vänsterpartiet och miljöpartiet vill importera ännu fler. De vill dessutom att utlänningar som saknar asylskäl och uppehåller sig illegalt i Sverige ska ha samma rättigheter som de som betalar för välfärden. Av de cirka 1,3 miljoner som har beviljats PUT sedan 1980 är bara 5 procent flyktingar enligt Genèvekonventionens definition. Övriga 95 procent är välfärdsinvandrare som är väl informerade om Sveriges världsrykte som kravlös bidragsnation och har sökt sig hit just därför. Livstids försörjning utan krav är en migrantmagnet som ger Sverige en unik position i världen.

Lika rörande överens är riksdagspartierna om att sätta demokratin ur spel och vägra diskutera invandringspolitiken. Det är en målsättning som landets samlade journalistkår ställer upp på, okritiskt som en frikyrkoförsamling i hallelujafasen. Oönskade fakta om invandringens följder för svenska folket ska med alla medel tystas ned. Journalistkåren och det politiska etablissemanget sitter i knät på varandra i total symbios och speglar sig i strålglansen från varandras maktsfär. Metoderna känns igen från totalitära diktaturer.

Invandringspolitiken uppstod ur ett hjärnsläpp

Sveriges invandringspolitik uppstod ur ett tillfälligt hjärnsläpp – som blev permanent. Efter andra världskrigets slut 1945 var det sargade Europa i skriande behov av arbetskraft för återuppbyggnaden av industri och infrastruktur. Arbetskraftsinvandring blev lösningen. Till Sverige kom majoriteten från vårt grannland Finland. 1947 skrevs tillfälliga avtal mellan svenska staten och Italien och Ungern. Arbetskraftsinvandrare kom under hela 1950- och 60-talen från Tyskland, Österrike, Grekland, Italien, Ungern, Jugoslavien och Turkiet. Alla utgick ifrån att det var ett tillfälligt arrangemang och att ”gästarbetarna” efter något år skulle återvända hem. Det gjorde de bara i begränsad omfattning. Statsminister Tage Erlander (s) uttryckte sig vid ett officiellt besök i Finland 1967 på ett sätt som tydligt visar den svenska yrvakenheten inför de invandrare som valde att stanna kvar:

”Det är sannolikt att vi varit lite valhänta när det gällt att ta vara på det värdefulla arbetstillskott som kommit från Finland och andra länder. Vi trodde till en början att det var en rent temporär företeelse. Nu får man försöka behandla immigranterna inte bara som ett arbetskraftstillskott utan också som ett bestående element i det svenska samhället.”

Arbetskraftsinvandringen blev en tjugoårig lyckad parentes i svensk invandringshistoria. Tiotusentals duktiga invandrare bidrog med sitt arbete till att bygga upp Sverige och den svenska välfärden. På sina arbetsplatser kom de rakt in i sociala nätverk och integrerades i det svenska samhället. Men 1969 beslutade en enig riksdag efter påtryckningar från LO att den utomnordiska arbetskraftsinvandringen skulle upphöra av arbetsmarknadspolitiska skäl.

Det största demokratiska sveket i vår tid

Åren kring 1970 stod Sverige inför ett avgörande vägval. Landet hade återhämtat sig under decennierna efter krigsslutet. Ekonomin var stabil. Sverige låg på fjärde plats i OECD:s välståndsliga. Nu hade politikerna möjlighet att fortsätta bygga det socialdemokratiska Folkhemmet – Sverige som ett välfärdsland för den egna befolkningen. Men istället tog aningslösheten och den politiska galenskapen över. Med statsminister Olof Palme i spetsen hängav sig socialdemokraterna åt en fullständig utopi, drömmen om ett mångkulturellt samhälle där olika folkslag och kulturer skulle leva sida vid sida som en enda stor lycklig global familj. Mantrat var ”internationell solidaritet”.

Det fanns inte en tanke på den uppenbara risken för kultur- och värderingskollisioner mellan förhistoriska muslimska kulturtraditioner från 600-talets arabiska sandöknar och demokrati- och jämställdhetsnormer i det moderna Sverige. Att mångkulturella samhällen aldrig har fungerat någonstans i världshistorien dämpade inte entusiasmen. Antagligen trodde man att invandrarna i pur tacksamhet för den svenska godheten skulle bli som vi så fort som de satte fötterna på svensk mark. Sverige skulle göras till ett mångkulturellt paradis för alla världens folk och bli världsmästare i godhet med en helgongloria som överglänste själva solen.

1975 är ett ödesår i svensk invandringshistoria. Då fattar en enig riksdag beslut om att Sverige ska förvandlas till ett mångkulturellt samhälle. När beslutet formades som övergripande samhällspolitiskt mål var 401 000 utlänningar från 130 länder bosatta i Sverige, mindre än en tredjedel av dagens siffra. De utgjorde 4,9 procent av befolkningen. Beslutet fattades alltså inte för att Sverige var utsatt för en mångkulturell invasion. Det fattades för att socialdemokraterna med diktatorisk järnhand ville styra landet i riktning mot massinvandring, mångkultur och globalisering. Men för vilka skulle det mångkulturella samhället skapas när arbetskraftsinvandringen upphört? Svaret från socialdemokraterna var: ”Vi fyller på med flyktingar!” Genom asylinvandring av ett importerat proletariat skulle socialdemokratiska röster vara garanterade för lång tid framåt.

Ingen darrade på manschetten

Den regering som genomdrev det mångkulturella samhället har sina namn för evigt inristade på en minnessten över det Sverige som de i ett enda slag förpassade till historiens sophög:

Sven Aspling, Ingemund Bengtsson, Ingvar Carlsson, Kjell-Olof Feldt, Lennart Geijer, Hans Gustafsson, Eric Holmqvist, Rune B. Johansson, Anna-Greta Leijon, Svante Lundkvist, Bertil Löfberg, Bengt Norling, Olof Palme, Gertrud Sigurdsen, Gunnar Sträng och Bertil Zachrisson.

Pålitliga och lojala socialdemokrater var de alla som sjösatte den mångkulturella ideologin. Ingen darrade på manschetten. Merparten av dem fick dessvärre aldrig uppleva den fulla effekten av sitt beslut. Elva är döda. Kvar i livet finns när detta skrivs bara Ingvar Carlsson, Kjell-Olof Feldt, Anna-Greta Leijon, Gertrud Sigurdsen och Bertil Zachrisson.

Under samma tid utgick påbud om att svensk identitet och svensk kultur skulle tabubeläggas. Kraftiga vågor av nationellt självhat svepte som en ideologisk tsunami över landet. Allt som representerade svenskhet och svensk kultur skulle föraktas och utplånas. Den svenska flaggan blev en töntsymbol, alternativt en symbol för tvivelaktig nationalism. Allt internationellt omgavs av storögd spänning och exotism.

Frivilliga beslut och politisk klåfingrighet

Förvandlingen av Sverige till ett mångkulturellt samhälle framtvingades inte på grund av krig eller naturkatastrofer som hade varit omöjliga att förutse eller förhindra. Den har skett på grund av beslut som fattades fullkomligt frivilligt av politiker besatta av makt och av en fix idé, en politisk klåfingrighet. Utan att bli tillfrågade gjordes medborgarna till försökskaniner i ett multietniskt samhällsexperiment av aldrig tidigare skådat slag. Av ideologiska skäl och med tydlig inspiration från socialistiska diktaturer som östtyska DDR körde regering och riksdag över folkviljan. Folkets mening i en av de absolut viktigaste frågorna för vårt land ansågs inte intressant. Nu skulle Sverige göras om, oavsett vad befolkningen tyckte. Det är det största demokratiska sveket i vår tid.

Politikerna hade kunnat fatta helt andra beslut. Men de var och är beredda att offra vilka värden som helst för att genomdriva en totalt verklighetsfrämmande ideologi. De offrar villigt sitt eget folk. Priset betalar de ju inte själva.

Invandringen som elitprojekt

Med sin frikostiga asylpolitik blev Sverige ett mycket populärt resmål. Fram till 1982 sökte ett par tusen personer per år asyl i Sverige. I mitten av 1980-talet ökade antalet till mellan 15 000 och 20 000 per år. 1992 nåddes en toppnotering med 84 000 sökande i samband med inbördeskriget på Balkan och den borgerliga trepartiregeringens extremt generösa flyktingpolitik. Nu började också invandringspolitiken utkristallisera sig som ett elitprojekt. Det var Sveriges ekonomiska, politiska, moraliska och kulturella elit som gick i bräschen för den extrema flykting- och invandringspolitiken, alltså de samhällsskikt som är förskonade från konsekvenserna i sina egna liv.

Arbetskraftsinvandringen under 1950- och 60-talen hade varit ekonomiskt lyckosam och gynnat näringslivet och det politiska toppskiktet. Asylinvandringen från 1970 och framåt går med ständigt växande mångmiljardförluster men attraherar en ohelig allians av å ena sidan den politiska makteliten och å andra sidan massmedia och den moraliska kultureliten. Med förenade krafter och fri access till medias megafoner har denna elit lyckats med den enastående bravaden att ostörd genomdriva en samhällsskadlig politik genom att skrämma en hel nation till tystnad och underkastelse. Taktiken har varit att kasta vulgära och ogrundade invektiv som ”rasist” och ”främlingsfientlig” mot alla som har fräckheten att ifrågasätta den pågående utförsäljningen av Sverige. Med sakargument är det betydligt klenare beställt. Regeringen skydde inga medel för att slå ned alla frågor och protester. Ett av de totalitära diktaten utgick på 1980-talet från invandrarminister Anita Gradin. Hon sa att det var viktigt att ”samhället uttalar sitt skarpa fördömande av alla tendenser till fördomar och diskriminering på etnisk grund.” Locket lades på med en smäll.

Mer än var femte invånare är invandrare

I dag har mer än 20 procent av Sveriges 9 340 000 invånare utländsk bakgrund. Cirka 15 procent, 1 307 600 personer, är födda i andra länder. Cirka 400 000 är födda i Sverige av två utrikes födda föräldrar. Det blir sammanlagt cirka 1,7 miljoner. Om man räknar in dem som är födda i Sverige och har minst en utrikes född förälder är det i runda tal två miljoner – mer än var femte invånare – av dem som bor i Sverige som har utländsk bakgrund.

Samtliga riksdagspartier driver en politik som innebär att antalet invandrare bara sedan 2005 har ökat med 19 procent, från 1 126 000 till 1 338 000. Under samma tid har den inhemska befolkningen ökat med en enda futtig procent, från 7 922 000 till 8 003 000. Invandrarnas andel av befolkningen har fyrdubblats på ett halvsekel utan att det förs någon offentlig debatt om konsekvenserna. (“SVERIGE – VALDTAGET LAND”: EN UPPFOLJNING)

En ohelig maktallians driver massinvandringen

Fortfarande ser en ohelig maktallians av olika eliter till att en invandring i extrem omfattning fortsätter och därmed utplåningen av Sverige. Kort kan de sammanfattas så här:

• För socialdemokrater och kommunister är massinvandring ett sätt att importera valboskap. Invandrare röstar i regel socialistiskt. I den pågående valrörelsen är det uppenbart att socialdemokraterna målmedvetet försöker värva röster bland invandrarna, i synnerhet bland muslimer. Lockbetet är bidragsförsörjning och fortsatta privilegier genom positiv särbehandling på alla tänkbara områden.

• De borgerliga partierna står näringslivet nära och driver på deras vägnar massinvandringen för att skaffa billig arbetskraft till industri- och servicenäringen.

Det har blivit särskilt tydligt sedan den borgerliga alliansregeringen 2008 åter öppnade Sveriges gränser för arbetskraftsinvandring. Under förra året beviljades 14 926 personer PUT på grund av arbete, och under första halvåret i år har 10 752 personer fått PUT av samma orsak. Den absoluta majoriteten arbetar i okvalificerade jobb som inte kräver någon utbildning över huvud taget. De återfinns inom jordbruk, skogsbruk och trädgårdsskötsel, som städare, köks- och restaurangbiträden och inom vård och service. De största arbetskraftstillskotten 2009 kom från Thailand (6 242 personer), Indien (3 000) och Kina (1 890).

Media har en egen politisk agenda

Det sker samtidigt som den öppna arbetslösheten i Sverige uppgår till betydligt fler än 400 000 personer. Bland ungdomar 15 – 24 år ligger arbetslösheten på över 20 procent. Att Sverige har ett trängande behov av invandrare som arbetskraft är en myt. De som har allra svårast att komma in på arbetsmarknaden är just invandrarna, eftersom de ofta saknar de kvalifikationer som efterfrågas och – i synnerhet somalier, afghaner och irakier – i många fall är analfabeter.

• Den tredje maktfaktorn är media. Med en ödesdiger kombination av okunnighet i sakfrågorna och extrempolitisk besatthet följer svenska media en egen agenda när det gäller invandrings- och integrationspolitik. Tydligare än någonsin kan det avläsas inför valet. Landets journalister ser det som förenligt med sitt professionella uppdrag att med alla medel förhindra att Sverigedemokraterna som enda invandringskritiska parti kommer in i riksdagen. Till skillnad från politikerna behöver journalister aldrig ta ansvar för vad de ställer till med. Politikerna dansar efter medias pipa, vettskrämda för att bli uthängda som rasister.

Näst flest våldsbrott i Botkyrka

Det goda och trygga Sverige som jag och många minns finns inte längre. Det är utplånat, ödelagt och förött. Våra folkvalda politiker har i största enighet tagit det ifrån oss. Över befolkningens huvuden har de reat ut vårt land.

Jag kan tänka mig att vissa förnekar innebörden i det scenario som Affes statistik visar. ”Vad spelar det för roll om det är svenskar eller invandrare som är i majoritet i Sverige, vi är ju alla människor.” Till dem vill jag säga att de i sin omedvetenhet och förnekelse bär ett mycket tungt ansvar för att Sverige är på väg mot en demografisk kollaps. Människor är inte lika och inte utbytbara mot varandra. En mängd genetiska och kulturella faktorer formar oss till de olika individer vi är. Invandringen är det som har förändrat Sverige mest under det senaste halvseklet.

Som exempel på vilken roll befolkningen spelar kan vi titta på Botkyrka som redan har en majoritet invandrare. I tätorterna Alby och Fittja bor 90 procent invandrare. Botkyrka kommun hade under perioden 1996-2009 näst flest anmälda våldsbrott i hela landet per invånare, 19 177 brott. Bara Stockholm hade fler anmälda våldsbrott.

Den sociala tilliten, det sköra kapital utan vilket inget samhälle kan överleva, minskar dramatiskt i samhällen präglade av etnisk och religiös mångfald, hög migration och hög grad av kriminalitet och korruption. Studien ”Tillitens geografi” från Ersta Sköndal i Stockholm visar att graden av tillit i Botkyrka är den lägsta av alla undersökta kommuner i landet, bara 34 procent. Det är till och med lägre än i Stockholm där 42 procent av invånarna känner social tillit. Forskarnas förklaring till den låga tilliten i Botkyrka är etnisk mångfald, hög kriminalitet, ekonomisk ojämlikhet och svagare anknytning till kyrkan.

Sorgen över ett förlorat Sverige

Man byter inte ut en befolkning utan att det får konsekvenser. Sverige är i dag ett plågat land som skördar invandringspolitikens draksådd i form av en ökande och alltmer brutal våldsbrottslighet, Europarekord i antal anmälda våldtäkter, allt fler bidragsförsörjda etniska enklaver som lever skilda från det svenska samhället, anpassning till den odemokratiska och kvinnofientliga ideologin islam, tiotusentals ungdomar som utsätts för kränkningar i hederskulturens namn, tvångs- och barnäktenskap, nedbrända skolor och bilar, stenkastning mot polis och räddningspersonal – jag skulle kunna fortsätta uppräkningen i oändlighet. Under ytan sker andra sorters förändring som inte är lika lätt att mäta, i synnerhet som de inte får uttalas högt:

• En känsla av främlingskap i det egna landet och en minskning av den livsviktiga tilliten mellan människor.
• Sorg över förlusten av det Sverige man minns och älskade och som är oåterkalleligt förlorat. Frustration och vrede över att bli överkörd av politikerna.
• Besvikelse över att det man trodde på och arbetade för inte betyder någonting längre.

”Det åligger oss att värja vårt land”

Jag vill avsluta den här krönikan med ett stycke ur boken ”Svensk strävan” – skriven 1941 av Vilhelm Moberg, författaren som skulle komma att skriva den svenska migrationens historia i sin romansvit om de svenska utvandrarna:

”Sverige är vårt, det är sex och en kvarts millioner levande svenskars land. Men det är även de dödas land, deras som byggt upp det åt oss från början och lämnat oss sitt verk att förvalta och förkovra. De döda är åtskilliga millioner flera än vi. De har mycket att säga oss nu, och vi är skyldiga att lyssna till dem. Vi lyssnar till dem genom att minnas vad de uträttat och genom att värdesätta deras strävan. De kan icke mera värja sitt verk. Det åligger oss.

Vad Sverige i dag är, det har döda och levande svenskar gjort det till, och ingen annan. Sverige är idag vårt genom svensk strävan. De levande svenskarnas uppgift är att bevara det och förkovra det genom att fortsätta denna strävan – på frihetens grund.

Det verkligt svenska är sålunda ursprunget – vår växtplats. Det är för mig den barndomens jord där jag sprang barfota något dussin somrar, och kände enrisbuskens barr under fötterna. Barndomens mark, det är vårens allt ljusare kvällar med morkullsflykt över stugbacken, och tranornas skrik från kärret. Det är sommarens solvärmda bäck med sitt ljumma vatten plaskande kring barnaben med sårskorpor på knäna. Det är höstens röda lingontuvor och det nedfallna äpplet i dagg-gräset en klar morgon. Det är vinterns snödrivor vid farstubron. Det är iskanornas kälkbacke. Det är några barn i en gråmosses lavstuga på skogsbacken en enslig kväll i skymningen.

Det är fattigdom – men en stolt fattigdom, som hjälper sig själv till livets tillräckliga uppehälle, till det grova, men mustiga dagliga brödet från rågen på åkerlappen kring stugan. Det är en sund och fri barnaväxt, som den vilda örtens mellan enbuskarna i hagen. Det är frid och trygghet i ett fredligt land, där barnen föds fria av fria föräldrar. Ett land där också de minsta backstugors barn får pröva sina möjligheter av alla slag så långt deras krafter räcker till. Ett land där var och en får växa efter sin egen art. Detta är det egna, det som aldrig skall låta sig utbyta mot något främmande. Detta är roten och blodsbandet, min andliga arvslott som jag har att föra orörd vidare åt mina egna barn. Detta är för mig det svenska, det omistliga.” (Vilhelm Moberg, ur Svensk strävan, 1941.)

Med gråten i halsen tänker jag på Vilhelm Mobergs ord om att Sverige också är de dödas land som de har lämnat åt oss att förvalta och förkovra. Alla de miljoner förfäder som genom sitt arbete har gjort det möjligt för oss att leva nu. De kan inte längre värna sitt verk. Istället åligger det oss att förvalta vad de byggde upp. Jag sörjer när jag tänker på landet vi ärvde och som vi ska lämna över till mina och många andras barn och barnbarn.

Det finns ett ord för vad den politiska, ekonomiska och mediala eliten har gjort med vårt land. De som har sålt ut det Sverige som Vilhelm Moberg skriver om och som många av oss nu levande svenskar har haft glädjen att få uppleva. Jag tvekar inte att använda det. Ordet är landsförräderi.

Och som alla andra landsförrädare kommer även de svenska landsförrädarna att ställas till ansvar. Början sker den 19 september.

Af Julia Caesar

© Julia Caesar, Snaphanen och document.no. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Les også

-
-
-
-
-