Nytt

I fire år hadde Expressen-journalist Micke Ölander og frilanser Mikael Hylin arbeidet med KGB-sporet og Jan Guillou. De var sikre på fast fisk. Ölander kjente Guillou fra tiden i Malmø og ville ha et møte. Kanskje ville Guillou selv velge å fortelle noe, hvis han fikk anledning.

Ölander kjente navnet på Guillous føringsoffiser, Jevgenij Gergel. Han ville se hvordan Guillou reagerte på navnet.

Vi, jag och frilansjournalisten Mikael Hylin, var då inne på fjärde året med vårt KGB-spår och Jan Guillou som agent åt rysk underrättelsetjänst. En av Hylins källor hade kvalificerat säker information.

..
Planen var inte att överrumpla honom, egentligen fanns det ingen plan. Men ryssen var ändå närvarande och i mina tankar.

Det handlade liksom att få slagläge, att hitta ögonblicket när vapnet kunde osäkras. Det kom oväntat när vi båda satt tysta. Jan Guillou smuttade på ett glas vin medan jag satt där med en Ramlösa.

– Har du stött på en ryss vid namn Gergel? frågade jag.

Min minnesbild är ganska tydlig. Jan Guillou tycktes stelna till med blicken fäst bortom mig. Reaktionen var nästintill omärklig.

Jag kommer ärligt talat inte ihåg vad han svarade men det var i vilket fall som helst svävande och utan någon särskild innebörd.
En sak var dock klar. Namnet Gergel fick Guillou att reagera.

Vi gjorde båda som man ska göra i sådana lägen.
Jag nämnde inget mer om saken och han sa inget om Gergel. Vi låtsades som att det regnade, vilket det också gjorde på Kungsholmen den kvällen.
Jag behövde inte vänta länge förrän Jan Guillou tog upp tråden.

– Jag blev väldigt förvånad över att du kände till Gergel, sa han och tittade mig rakt i ögonen.
Han hade alltså bestämt sig för att ta tjuren vid hornen. Men ändå inte visade det sig.
– Jaså, jo det går ju rykten om att du varit hans informatör, att ni ska ha mötts under flera års tid och pratat om saker. Han var visst KGB-officer på sovjetiska ambassaden i Stockholm, berättade jag.
Det fanns naturligtvis mer att säga men det avslöjade jag inte då.
Vid den tidpunkten hade vi inga handlingar men Mikael Hylins källa var stark. Det fanns ingen tvekan om att uppgifterna var sanna. Inte för oss i varje fall.
– Han var KGB-officer vid ryska ambassaden men ville bara veta ointressanta saker som till exempel vad Centerns ungdomsförbund diskuterat på sin stämma, förklarade han med en nästan nedlåtande ton.
Han förmedlade därmed ett intryck att Gergel inte var någon särskilt intressant figur. Ryssen framstod med den beskrivningen som om han skulle vara hämtad ur en sämre komedi om lätt förvirrade KGB-officerare med snedvriden verklighetsuppfattning. Alltså ungefär som de Säpo-män som Guillou ofta beskrivit i sina böcker.
Men så sa han något häpnadsväckande som jag faktiskt lät passera utan någon direkt kommentar just därför att det var så uppseendeväckande.
– Sådant där kan förstöra en människas liv.
Hans kommentar antydde därmed att det fanns något farligt och oroande med denne Gergel. Något som hade med Jan Guillou att göra.

Guillou fortalte at han holdt på med sine memoarer. De kom ut i høst og er på 475 sider. Men ikke ett ord om Gergel og KGB. Guillou må ha forstått at noen var på sporet av hans KGB-kontakter. Men han fikk seg likevel ikke til å fortelle om denne kontakten. Dermed svekker han sin sak. Hvis det virkelig var slik han hevder: at han ønsket å avsløre KGBs metoder i Sverige, så kan det ikke ha vært noen grunn til å skjule sine kontakter. At han tidde selv etter at han ble advart, taler ikke til hans fordel.

Expressen: Har du stött på en ryss vid namn Gergel? frågade jag