Sakset/Fra hofta

Svensk økonomi går så det suser fikk vi lenge høre. Men så kom tvilen og skepsisen. En ny meningsmåling viste i februar at over halvparten av svenskene mener at ”De glada dagarna är över”.

Sverige har ikke engang greid å komme seg tilbake til 2013-nivået for GDP per kapita. Svenskene har i snitt fått mye dårligere råd.

I mange år belaget svenske utkantkommuner seg på å ta imot asylsøkere som staten betalte dem rikelig for. Dette var ikke noe stort problem på småstedene, for de asylsøkerne som kom reiste snart videre inn til storbyene. Asylindustrien gikk på skinner – her var det penger å hente for små lokalsamfunn som hadde slitt med nedbefolkning på grunn av med nedlagt industri og mangel på arbeidsplasser.

Pengene hold hjulene igang og det var storbyene som måtte ta seg av den økende kriminaliteten som fulgte med den ukontrollerte innvandringen.

Prisen svenskene må betale for å ha «öppnat sina hjärtan» blir høy.

Susanne Nyström fra Liberala Nyhetsbyrån er beskrivende for de svenske tilstandene i 2015: Det er ikke primært et migrasjonsproblem.

Att flyktingar placeras utanför samhället, där kvadratmeterpriserna är låga och kollektivtrafiken undermålig, är knappast vägen framåt. Inte heller att inte lyssna på kommuner som har problem med trångboddhet och planering av de nyanlända barnens skolgång.

Inget av detta är dock primärt ett migrationsproblem.

Eh, jo, Susanne. Det er det. For nå er Sveriges utkantkommuner fulle av innvandrere uten utdannelse og uten jobb. Og den svenske staten har ikke penger til de enorme overføringene som kreves til sosiale kostnader for innvandrerne. De lavest utdannede innvandrerne reiser ikke lenger inn til byene, de blir boende i utkantstrøkene. Endringene skjer nesten enda raskere på et lite sted enn i en storby. Hovedsakelig fordi de opprinnelige beboerne ikke flytter vekk fra småbyene slik andre har følt at de har måttet gjøre i alle europeiske storbyer når politikerne ikke vil høre på dem.

Det ser heller ikke lyst ut for demokratiet på de svenske småstedene. I fremtidens flerkulturelle Filipstad i Värmland noterte man seg at «män kommit tillsammans med kvinnor, plockat valsedlarna åt dem och följt med dem till valbåset för att visa hur de skulle rösta» ved det siste valget. Lokalavisen trykket innlegg om manglende trygghet på det lille stedet.

Lokalpolitikerne har forsøkt med mange tøffe tak i Filipstad for å få innvandrerne ut i arbeid. Det meste av innsatsen er forgjeves. Mange av innvandrerne er, i motsetning til svensker, fornøyde med bare å ha mat, klær og tak over hodet. Da er det vanskelig å få dem til å forstå at de må yte noe igjen for det de får.

– Individerna måste förstå varför de ska jobba trots att de redan har mat och en soffa, sier Hannes Fellsmanm som har ansvaret for integrasjonenheten i Filipstad kommune.

Anna Dahlberg i Expressen skriver om hva som skjer i Filipstad nå som den lille byen er full av innvandrere uten utdanning, uten jobb og ingen steder å reise til.

Filipstad har flest socialbidragstagare i hela landet i relation till befolkningen. Av stadens drygt 10 000 invånare är över 2 000 utomeuropeiskt födda. Hela 80 procent av de vuxna i den gruppen saknar jobb och ytterligare tio procent befinner sig i arbetsmarknadspolitiska åtgärder, enligt kommunchefen.

Å få analfabeter opp på et produktivt svensk nivå, har vist seg umulig. Men allikevel fylles det på med flere. Og det er flere kostnader som følger med. Barna vokser opp med sin «spennende» kulturs familievold som Sverige ikke kan lukke øynene for. Her er det mange barn å redde og det er dyrt.

Och det är inte bara försörjningsstödet som tynger kommunens ekonomi. Filipstad har också mycket höga placeringskostnader för barn som far illa. När kostnaderna summeras landar siffran på över 60 miljoner kronor.

Kommunesjef Claes Hultgren har gitt opp. Politiske beslutninger om overføringer tas sentralt i Stockholm og de fattigste kommune må greie seg selv. Etableringsoverføringene gjelder kun for to år og 100 lokale NAV-kontorer for arbeidsformidling skal i tillegg legges ned. Staten skrur igjen kranen.

– Vi klarar inte av det finansiellt. Vi får väl skicka in vår konkursansökan, säger Claes Hultgren.

Anna Dahlberg skriver:

Signalen från staten är tydlig till landets mest utsatta kommuner: Ni får reda upp er situation själva, bäst ni kan. Staten har gjort sitt.

Kommunesjef Claes Hultgren er engstelig for at «motsättningarna ska öka mellan olika grupper».

– Det har funnits sådana tendenser, men det är viktigt att vi inte hamnar där. Filipstad är som en miniatyr av utanförskapsområdena i storstäderna. Vi har exempelvis en skola med 90 procent utlandsfödda elever och 70 procent av de boende i vårt kommunala bostadsbolags bestånd är utomeuropeiskt födda.

Tre av fire kommuner hadde underskudd i sosialbudsjettet allerede i 2018. skriver Dahlberg. Men forsørgerkostnadene fortsetter å øke.

Enligt Sveriges kommuner och landsting, SKL, hade tre av fyra kommuner ett underskott i socialförvaltningsbudgeten redan år 2018, och kostnaderna för försörjningsstödet kommer att fortsätta öka framöver.

Kontrasten mellom den svenske eliten og den svenske landsbygda er skrikende:

Statens flykt från ansvar är provocerande. Det är inte kommuner som Filipstad som har bestämt att Sverige ska vara västvärldens mest generösa mottagarland.

Her kan vi ikke si oss enige med Anna Dahlberg. For i Filipstad stemte man faktisk på sossarna ved siste valg. De trodde bare at noen andre skulle måtte ta den økonomiske og samfunnsmessige belastningen for innvandringen.

Expressen

Forhåndsbestill Oriana Fallacis bok her