Kommentar

Sveriges vanskeligheter med å diskutere asyl- og innvandringspolitikken handler om noe langt mer enn bare asyl- og innvandringspolitikk. Det dreier seg om dype ideologiske strømninger som rir landet som en mare, og vi ser dem tydeligst i den svenske skolen, der barna skal formes for fremtidens samfunn, et samfunn basert på ideen om den totale likhet.

Den svenske teologen Olof Edsinger kom ganske nylig med rapporten När minoriteten tar majoriteten som gisslan, hvor tar han for seg den normkritiske pedagogikken som er i ferd med å ta over svensk skole, og hvilken konsekvens det får for det svenske samfunnet.

Olof Edsinger skriver at kjernen i den normkritiske pedagogikken er det vi kaller skeiv teori. Den skeive teorien består i å stille spørsmål ved alle normer som deler menneskeheten inn i kategorier som majoritet og minoritet, normalt og unormalt. Interessant nok leder troen på denne teorien til at det er økende skepsis til begrepet toleranse, ettersom toleranse forutsetter at det faktisk finnes forskjeller mellom mennesker. I stedet for toleranse strever man etter å gjøre alle ting likeverdige. For toleranse forandrer ikke på de normene som marginaliserer og utestenger mennesker.

Alle fenomener som berører identitet og seksualitet skal derfor behandles som likeverdige, og man skal ikke forutsette noe som helst i møte med barn, eller som det sies av sentrale aktører:

Hade det exempelvis inte funnits en heterosexuell norm som upprepas och imiteras i allt från hur barn uppfostras, til romaner och arbetsorgansisationer hade det inte heller funnits homofobi.

Det er altså utviklingen av normer i seg selv som er problemet. Normer skaper et «utenforskap» som ikke tåles. Snarere enn å kjempe for å likestille homo- med heteroseksualitet, oppfordrer skeiv teori oss til tenke utenom inndelingene, og gir oss redskaper til å stille spørsmål ved samfunnets vedtatte sannheter, det være seg alt fra kjønn, legning og all annen form for normalitet. Å holde noe frem som normalt, selvsagt på en annens bekostning, blir i seg selv utøvelse av makt, og det er et overgrep.

Det innebærer at det ikke finnes en standardmodell, og et dokument fra den svenske Diskrimineringsombudsmannen er avslørende med tanke på hva avvisningen av kjønn har å si i praksis:

Tvåkönsnormen innebär tankesättet att det bara existerar två kön och att en persons könsidentitet och könsuttryck bestäms av det biologiska könet. Normen säger även att kvinnor och män har olika egenskaper och är varandras motsatser. Tvåkönsnormen kan leda till att barn får olika förväntningar på sig och styrs in i flick- och pojkroller genom vilka leksaker och aktiviteter de erbjuds och förväntas välja i förskolan. Ett exempel är att sagoböcker handlar om en prins (i blå mantel) som räddar en prinsessa (i rosa klänning) och annat liknande. Normerna gör att barns utrymme att uttrycka sin könsidentitet och könsuttryck begränsas. Barn lär snabbt att förhålla sig till tvåkönsnormen. Detta kan bland annat ha till följd att barns möjligheter att delta i spontana lekar på förskolan begränsas. Särskild risk för det finns i barngrupper där barnen oftast leker i flick- och pojkgrupper när det är så kallad fri lek.

I barnehagen skal man, ettersom de fleste intuitivt tenker og handler ut fra heteronorm og tokjønnsnormen, forme barna til å tenke annerledes. I skolen skal elevene helst tiltales på en kjønnsnøytral måte, og på samme måte skal lærerne omtale foreldrene kjønnsnøytralt, de får ikke lov til å si «mor og far».

Utgangspunktet for uttalelsen fra Diskrimineringsombudsmannen og lignende dokumenter er dels den reviderte læreplanen fra 2010 og dels den svenske diskrimineringslovgivningen fra 2008. I utredningen Jämnställdhet i förskolan konstaterer man at

Förskola av den svenska modellen representerar såväl ett barnpedagogiskt som ett könspolitiskt projekt. I läroplanen beskrivs detta könspolitiska projekt med formuleringen: ”Förskolan ska motverka traditionella könsmönster och könsroller”.

Og da er det helt naturlig at Hagahusets barnehage i Göteborg arrangerer sin egen Pride Parade:

där barnen från alla de sex klasserna viftar med regnbågsflaggor och skanderar:

”Vem får man älska? Vem man vill!”

En konsekvens av dette er at man fornekter kjønn som en meningsfull kategori. Alle barnehagebarn og skoleelever skal derfor behandles på en kjønnsnøytral måte, til og med læres at den tradisjonelle spenningen og komplementariteten mellom kjønnene er uten betydning. De skal hindres i å gjøre det de finner helt naturlig. Det er aktiv sosial ingeniørkunst man bedriver, og da er det helt naturlig at en svensk debattant skriver etter at det svenske kongehuset har fått en ny prins:

Tvinga inte på Oscar ett kön – låt lillprinsen definiera sig själv istället

Samtidig forklarer det hvordan det svenske ungdomspartiet til Liberalarna kan gå inn for å legalisere incest og nekrofili ettersom de ikke tror på morallover, det er lett å se partiets ideologiske opphav. Moral er utgangspunkt for normer, og selvfølgelig som sand i det skeive samfunnsmaskineriet.

Men denne troen på at alt handler om å definere seg selv, legger ikke bare føringer på tenkningen om kjønn og seksualitet, det påvirker all tenkning om mennesket, også på nasjonsnivå. Når sentrale aktører sier at de har sluttet å katalogisere mennesker i kvinner og menn, heterofile, homofile eller bifile, men kaller dem bare mennesker, forstår vi lett at det får innvirkning på synet på nasjonalitet og religion, og den nye diskrimineringslovgivningen har da også disse kategoriene inkludert. Ethvert forsøk på å klassifisere ut fra etniske eller religiøse forskjeller blir ideologisk umulig, og det gjør noe med svenskenes handlingsrom i innvandringspolitikken. Alle er vi mennesker, og i Sverige er alle verdensborgere, en annen inndeling blir et overgrep i seg selv. Svenskene skal ikke tolerere fremmede, de fremmede er per definisjon like svenske som etniske svensker. Toleransen blir et overgrep i seg selv, den fremhever forskjellen.

Det er en stille revolusjon vi har vært vitne til, en revolusjon vi ennå ikke har sett de fulle resultatene av, for indoktrineringen av det svenske folk fortsetter med full styrke. Men en radikal endring av svensk innvandringspolitikk forutsetter et oppgjør med det menneskesynet som har inntatt Sverige. Spørsmålet er hvor lett det vil bli med tanke på hvor mye politisk kapital sterke krefter har investert i dette prosjektet.