En «genusdagis», eller noe sånt som «genusbarnehage» på norsk, omtaler barna som «hen», kaster bøker om Emil og Pippi i søpla og erstatter dem med kjønnsnøytral litteratur med homo- og transseksuelle temaer.

Vi er selvsagt i Sverige, nærmere bestemt på en kommunal forskole der «Anna» arbeider som barnehagetante. Navn og yrkestittel er anonymisert av avisen Världen i dag, for det «Anna» kan fortelle fra denne «genusdagisen», overgår nok fantasien for de fleste av oss.

Som nyansatt fikk hun en bratt lærekurve i normkritisk tenkning og bruk av nøytrale ord. Når hun sa «han» eller «hon» om barna, fikk hun klar beskjed om å bruke «hen».

– ”Du får inte könsbestämma barnen. Vi säger hen”, sade min kollega, berättar Anna.

Detta märktes även när Anna skulle läsa böcker för barnen. Personalen hade tagit Tipp-Ex och strukit över alla ”han” och ”hon” och i stället skrivit dit ett ”hen”.

Svenskene har brukt «hen» i flere år, og resultatene viser seg nå åpenbart på flere arenaer enn politisk korrekte medieredaksjoner og i Riksdagen. I «genusbarnehagen» bedrev man utrenskning av litteratur i beste Sovjet-stil:

– En dag när vi rensade bland leksakerna slängde mina kollegor alla Emil- och Pippiböcker. Jag tyckte att det var onödigt att slänga böcker och frågade varför, säger Anna.

Svaret hon fick var att det inte fanns några könsneutrala personer i böckerna. Bokhyllorna på förskolan har nu i stället fyllts med barnböcker med teman som transsexualitet och homosexualitet, berättar Anna.

Barnen på avdelningen som Anna arbetar på är tre–fyra år, men även när hon hoppade in på förskolans småbarnsavdelning märkte hon av det normkritiska tänket.

– Ett–två-åringarna satt i en ring medan pedagogerna berättade att en flicka kan bli kär i en flicka och en pojke i en pojke. Sedan fick några av barnen frågan: ”Vem är du kär i?”. En liten pojke såg helt förvirrad ut och sa sedan ”mitt lego”, berättar Anna.

Lego er blant de aksepterte lekene i barnehagen, for dukker, biler og tog er fjernet i god «hen»-ånd. Men det er ikke bare personalet som dytter genusteorier på de små barna. «Anna» forteller også om enkelte foreldre som følger lojalt opp om et rendyrket «hen»-samfunn.

– En dag sade jag: ”Din mamma är här” till en pojke. ”Jag är inte deras mamma, jag är förälder”, sade mamman.

Anna förklarar att personalen inte får säga ”mamma och pappa”, utan ska säga ”förälder” eftersom ett barn kan ha två vårdnadshavare av samma kön.

– Jag förstår att man kan behöva säga så i vissa fall. Men här visste jag ju att kvinnan var barnets mamma.

Anna berättar att hon sedan fick reda på att denna kvinna inte lät sina barn kalla henne för ”mamma”, utan ville att de skulle säga ”mappa”.

Ord som «snögubbe» og «jultomte» er naturligvis bannlyst, og populære Disney-filmer er svartelistet. Barna blir selvsagt forvirret når man iherdig prøver å viske ut naturlig kjønnsidentitet, og det gir seg utslag som fortoner seg som groteske:

– En dag kom en treårig flicka fram till mig och sade: ”I dag är jag en pojke.” Nästan ett år senare, precis innan sommarledigheten, kom hon fram till mig och viskade oroligt i mitt öra: ”Är jag en pojke eller flicka?”

Hva slags bagasje ønsker man å gi svenske barnehagebarn videre i livet?