Gjesteskribent

Av Mats Dagerlind

I debatten utmålas sverigedemokraterna av det politiska etablissemanget och mediaeliten som ett «högerextremt» parti. Partiets politik är «extrem» påståsr det och såväl partiets aktiva som sympatisörer framställs som «antidemokratiska extremister». Inget kan vara mer felaktigt. Sverigedemokraternas främsta politiska uppgift är tvärtom att bekämpa extremismen.

Faktum är att Sverigedemokraterna är Sveriges minst extrema och mest måttfulla parti, det enda parti i Sverige som idag fortfarande kan anses stå upp för det svenska kynnet «lagom är bäst», ett karaktärsdrag hos svenskarna som måste anses vara något av en grundbult i det svenska undret och i förklaringen till rekordåren under efterkrigstiden, då vårt land uppvisade inte bara en ekonomisk utan också demokratisk och fördelningspolitisk samhällsutveckling som var ett föredöme för hela Europa, ja hela världen. En tid då «alla ska med» inte bara var tom retorik.

Om det är extremism att slå vakt om detta goda sammanhållna samhälle och värna det internationella föredöme som Sverige varit, om det är extremt att förespråka en invandring som är i paritet med vad ett land av vår storlek mäktar med utan att drabbas av alltför stora negativa samhällskonsekvenser, om det är extremism att förespråka integration och vara motståndare till segregation, ja då är sverigedemokraterna i sanning extremister.

Men för att lyckas med en sådan semantisk kullerbytta krävs en närmast orwellskt nyspråklig definition av ordet extremism och/eller att man konsekvent undviker att tala om sverigedemokraternas politik i sak och i stället inskränker sig till ren propaganda. Med en mer vedertagen konnotation av begreppet extremism är det annars så att sverigedemokraternas nisch i svensk politik tvärtom är den att blottlägga och bekämpa extremismen i vårt land – inte bara den islamistiska, utan i än högre grad även den extremistiska invandringspolitik som det politiska etablissemanget i Sverige har fört under tre decennier.

Under senare år ingår också i uppgiften att upplysa om och motarbeta samma etablissemangs extrema och hos väljarna oförankrade EU-federalistiska politik som går ut på att successivt upplösa nationalstaten och frånhända de svenska medborgarna sin grundlagsfästa rätt att styra sitt eget land och stifta sina egna lagar och flytta över dessa befogenheter till makthavare i ett påtagligt korrupt, icketransparent och odemokratiskt Bryssel.

Man ska också ha klart för sig att det svenska invandrings- och integrationshaveriet inte endast är en socialdemokratisk produkt. Under de tre decennier som denna politik har förts har vi under 30% av tiden haft borgerliga regeringar, så även som bekant just nu.

Extremt är att föra en politik där man låter hela bostadsområden i Sverige helt avfolkas på infödda svenskar och förvandlas till svårt socioekonomiskt belastade etniska enklaver med extremt hög arbetslöshet, bidragsberoende och brottslighet.

Extremt är att överlämna hela bostadsområden i händerna på andra extremister så att medeltida eller ännu äldre religiösa och patriarkala strukturer med hederskultur och kvinnoförtryck blir mer närvarande i människornas vardag än det svenska civila samhället, svensk lag, sekulär humanism, svenska värderingar om jämställdhet mellan könen osv. Extremt är att det finns bostadsområden i Sverige som är nästan totalt segregerade från det svenska samhället och knappast alls integrerade.

Extremt är att föra en invandringspolitik som kostar de svenska skattebetalarna i runda tal 40 miljarder kronor om året netto (källa: 30 års forskning utförd av Jan Ekberg, professor i nationalekonomi vid Växjö universitet) och att när denna invandringspolitik kapsejsat, sjösätta en ny arbetskraftsinvandringspolitik som slutgiltigt cementerar de redan befintliga invandrarnas samhällsundergrävande utanförskap.

De verkliga extremisterna finns också bland dessa invandrare där många i likhet med den välbekante islamistiske debattören Muhammad Omar anser att det moderna västerländska sekulära humanistiska demokratiska samhället är det sämsta samhälle som någonsin har funnits medan en samhällsordning baserad på muslimsk sharialag hyllas som den högsta formen av samhälle, ett samhälle som finns i Iran och som talibanerna i Afghanistan vill återinföra där.

Extrem är också den obstruktion som sverigedemokraterna på olika sätt bemöts med när man försöker utöva självklara och grundlagsfästa rättigheter som yttrande- och mötesfrihet.

Extremt är exempelvis när sverigedemokraterna nekas boka hotell och konferenslokaler, en form av bojkott och underminerande av paritets möjligheter att bedriva politik som dessutom öppet uppmuntras av företrädare för etablerade riksdagspartier.

Extremt och antidemokratiskt är det när sverigedemokraterna förvägras köpa reklamutrymme i pappers- och etermedier för att föra ut sitt politiska budskap inför allmänna val på samma villkor som andra partier. Extremt och antidemokratiskt är det också när partiets valsedlar flyttas till en undanskymd plats i vallokalerna eller helt plockas bort och kastas.

Extremt är det när en sverigedemokrat på nåder får in en debattartikel i en större tidning – som nu senast Jimmie Åkesson i Aftonbladet – och tidningen tar sig egenmäktiga friheter med citerande och rubriksättning och dessutom ägnar flera uppslag på bättre redaktionell plats åt att misskreditera och vantolka sverigedemokraterna. Än mer extremt ter det sig när tidningen i all denna moteld dessutom paradoxalt nog helt undviker att bemöta debattartikelns argumentation och sverigedemokraternas politik i sak och i stället i huvudsak ägnar sig åt att dryfta huruvida artikeln kan lagföras med stöd av de undantag som finns i yttrande- och tryckfrihetsgrundlagarna.

Extremt och antidemokratiskt är det när sverigedemokraterna får sina politiska torgmöten störda, när partiets demokratiskt valda kommunpolitiker hotas och skräms där de ska gå till sina jobb i kommunfullmäktige, när enskilda partiföreträdare misshandlas på öppen gata och när Sverigedemokraternas möteslokaler attackeras och vandaliseras under pågående möten av autonoma vänstergrupper.

Extremt är det att, som flera av de etablerade partierna redan gjort på kommunnivå och som nu bl.a. miljöpartiet föreslår också på riksdags- och regeringsnivå, bilda oheliga allianser över blockgränserna med enda syfte att stänga sverigedemokraterna ute och avhända dem det politiska inflytande som väljarna uppdragit åt dem.

Extremt enligt den rådande politiska och mediala hegemonin är det däremot uppenbarligen bara när sverigedemokrater i debattartiklar påtalar invandrings- och integrationsrelaterade missförhållanden i Sverige. När det parti vars partiledare är statsminister i Sverige gör det, då håller resten av det politiska och mediala etablissemanget märkvärdigt tyst. Läs exempelvis följande två artiklar på DN Debatt:

«Ta medborgarskapet från kriminella invandrare»

«Regeringen alltför passiv i integrationspolitiken»

Jimmie Åkesson kunde inte uttryckt det bättre. Förklaringen till att etablissemanget upprörs och mobiliserar så när Åkesson talar om dessa saker, men bara gäspar letargiskt när exempelvis ledande moderater eller för den delen folkpartister eller sossar gör det, är möjligen att man vet att sverigedemokraterna verkligen har för avsikt att ta gripa sig an dessa problem om man får det parlamentariska inflytande som krävs, medan övriga partier som idag har detta inflytande bara ägnar sig åt en retorisk bluff i syfte att söka mildra väljartappet till just sverigedemokraterna.

Men vilken politiker är egentligen värd kritik och förakt – den som menar det han säger eller den som inte gör det, den missnöjespolitiker som på lösa grunder beskylls för att vare en extremist eller den etablerade politiker som vid en närmare granskning faktiskt visar sig vara en extremist?

Mats Dagerlind er en uavhengig samfunnsdebattør og drivkraften bak tankesmien Demofon. «Som «gammelsosse» med folkhemsideal ser jag med förskräckelse på både socialdemokratins flathet och de borgerligas cynism i invandrings- och integrationsfrågor och börjar alltmer inse varför så många svenskar dras till sverigedemokraterna», skriver Dagerlind om seg selv.

Artikkelen «SD-politik är inte extremism, det är att bekämpa extremismen» ble opprinnelig publisert i nettmagasinet Newsmill 21. oktober 2009, og er gjengitt i sin helhet med forfatterens vennlige tillatelse.