Gjesteskribent

Av Mats Dagerlind

Svensken vill varken betala för sossarnas bidragsförsörjning av invandrarna eller dra nytta av det cyniskt moderata nyliberala samhälle där invandrarna tjänar oss som orcher i en H.G. Wellsk dystopi. Därför appellerar Sverigedemokraternas mix av sund marknadsekonomi, solidarisk folkhemstanke och anpassning av invandringen till vad landet klarar av på alltfler. Det är dags för sossar och moderater att kliva ur sandlådan nu om man vill slippa dela sitt politiska finrum med sverigedemokraterna.

Enligt den kartläggning av det svenska utanförskapet som moderaterna beställt från Riksdagens utredningstjänst finns det över 100 socioekonomiskt hårt belastade områden i Sverige där sysselsättningsgraden understiger 50 procent. I dessa områden lever alltså mer än hälften av invånarna på socialbidrag, a-kassa eller förtidspension.

I Malmöförorten Rosengård har så lite som var sjätte person ett arbete (17%), i Göteborgsstadsdelen Angered var femte person (20%) och i ett flertal områden i landet är sysselsättningssiffran lägre än 30 procent. Detta ska jämföras med ett riksgenomsnitt på 75 procent. Enligt siffror från Brottsförebyggande Rådet är förekomsten av kriminalitet också avsevärt högre i dessa områden jämfört med landet i övrigt. Andelen elever som lämnar grundskolan utan godkända betyg i kärnämnena är också dokumenterat väsentligt högre.

Gemensamt för dessa områden är att de är miljonprogramsområden som under de senaste decennierna förvandlats till etniskt segregerade enklaver och avstjälpningsplatser för den ständigt ökande flykting- och anhöriginvandringen. Utanförskapet har således en tydlig koppling till den förda invandrings- och integrationspolitiken, eller ska vi kanske säga avsaknaden av en genomtänkt sådan.

Samhällsekonomiskt innebär den låga sysselsättningsgraden ett bortfall på nästan 20 miljarder i kommunala skatteintäkter och arbetsgivaravgifter varje år. Den innebär också kostnader för skattebetalarna i minst samma storleksordning för försörjning av invånare i utanförskap via bidragssystemen. Till detta skall sedan adderas de kostnader som överrepresentationen för brottslighet åsamkar samhället, kostnader för en högre belastning på vårdapparaten, skolan och andra offentliga tjänster än riket som helhet och mycket annat. Till invandringen kan också knytas många specialkostnader för immigrationsproceduren, språkundervisning och integrationsåtgärder.

En exakt siffra för storleken på nettounderskottet för den svenska invandringen är svår att få fram. Försök att redovisa detta har ansetts politiskt inkorrekt, medvetet dolts i generell statistik utan särredovisningar och aktivt motarbetats av det politiska etablissemanget. Men sannolikt rör det sig om belopp i storleksordningen 100 miljarder – varje år.

Misslyckandet med invandring och integration har också ett annat ansikte. Ett allt större antal utländska medborgare etablerar sig varje år illegalt i Sverige. Här bygger man upp underjordiska strukturer och skuggsamhällen och också system för människosmuggling och utförsel av pengar. I dessa strukturer råder rättslöshet och här utnyttjas människor hänsynslöst, ofta av andra invandrare som tagit sig ett par pinnhål högre på stegen men också av samvetslösa svenskar. Hela servicenäringar frånhänds seriösa näringsidkare som inte kan konkurrera med dem som anlitar svart arbetskraft och betalar slavlöner.

Märkligt nog tycks många politiker anse att man bäst löser dessa problem genom att luckra upp immigrationslagstiftningen och genom att ge papperslösa och gömda med utvisningsbeslut tillgång till skattefinansierade samhällstjänster så att den här typen av skuggsamhällen kan etablera sig ännu enklare i Sverige framtiden än vad som är möjligt idag och gränsen mellan vem som har respektive inte rätt att vistas i Sverige blir fullständigt diffus.

Moderaterna vill i sin kartläggning lägga all skuld på socialdemokraterna genom att påtala att en överväldigande majoritet av problemkommunerna är och har varit socialdemokratiskt styrda. Det är naturligtvis inte en rättvis beskyllning eftersom moderatstyrda kommuner gjort det väldigt lätt för sig genom att helt enkelt inte släppa in några invandrare.

Möjligen kan man på riksnivå lägga ett större ansvar för invandrings- och integrationspolitikens misslyckande på socialdemokratin i egenskap av det parti som varit statsbärande under längst tid. Men även ett sådant ansvarsutpekande haltar eftersom de borgerliga partierna inte har drivit en från socialdemokraterna väsentligt avvikande invandrings- och integrationspolitik i opposition, och eftersom Sverige faktiskt haft borgerliga regeringar under tio av de trettio senaste åren, dvs den period under vilken invandrings- och integrationspolitiken i Sverige har tillåtits haverera.

För moderater är det angeläget att styra upp utanförskapet eftersom det underminerar det svenska folkets tilltro till det nyliberala paradigmet. Den bärande idén med hög invandring från lågutvecklade länder är enligt denna skola att det skapas en bas av lågavlönad arbetskraft som kan förse oss andra med billiga tjänster. (Billiga varor skaffar vi oss genom import från låglöneländer.) Ingen etnisk svensk ska behöva städa toaletter, torka skit efter senildementa osv – till detta har vi somalier.

Men när invandringen i stället förvandlas till en enorm belastning på och kostnad för samhället äventyras medborgarnas sympatier för den nyliberala ideologin. Därför vill moderaterna upphöra med det socialdemokratiska omhändertagandet av invandrarna, därför vill man ta bort bidragen och tillåta marknadskrafterna att pressa ned lönerna så att invandrare i utanförskap kan förvandlas till lågavlönade skoputsare i någon form av innanförskap, om än som styvbarn.

Sanningen är att moderaternas invandrings- och integrationspolitiska idéer är lika cyniska som socialdemokraternas är naiva. I båda fallen skapas ett samhälle som den genomsnittlige svensken inte vill ha. Han vill inte betala en massa skattepengar för invandrare som lever på bidrag och drygar ut dem med kriminalitet, men han vill inte heller ha det isärslitna samhället med invandrarna som något slags orcher ur en H.G. Wellsk dystopi.

Därför söker sig alltfler väljare till Sverigedemokraterna. De har nämligen den rätta mixen av marknadsekonomi, solidarisk folkhemstanke och anpassning av invandringen till vad vårt land klarar av som den genomsnittlige svensken uppskattar. Det har gått långsamt i början eftersom Sverigedemokraterna varit ett litet gräsrotsparti med något av amatörismens prägel och pga att man envetet demoniserats som rasister av de etablerade partierna. Men vartefter Sverigedemokraterna blivit mer professionella och fått tillfälle att föra fram vad man faktiskt står för ökar tillströmningen av väljare lavinartat.

I Danmark sitter Sverigedemokraternas systerparti i praktiken i regeringen och i Norge är deras broderparti enligt de senaste opinionsundersökningarna det största partiet. Frågan är nog inte huruvida Sverigedemokraterna kommer att häva sig över 4-procentspärren i riksdagsvalet 2010. Frågan är snarare om det blir med en- eller tvåsiffriga procentsatser och om man inte rentav kommer att få ett aktivt inflytande på regeringsarbetet, om inte 2010 så i varje fall 2014.

Kanske börjar Sverigedemokraterna sin solskensvandring med en skräll i valet till Europaparlamentet nästa år, nu när alla de stora etablerade partierna genom riksdagens ratificering av Lissabonfördraget visat att man inte bryr sig om vad folk anser i avgörande EU-frågor. Det är hög tid för moderater och socialdemokrater att sluta tjafsa och skylla på varandra och ta gemensamma krafttag i invandrings- och integrationsfrågorna om man vill slippa dela bänk med Sverigedemokraterna på Helgeandsholmen om ett par år.

Mats Dagerlind er samfunnsdebattør og drivkraften bak tankesmien Demofon. «Som «gammelsosse» med folkhemsideal ser jag med förskräckelse på både socialdemokratins flathet och de borgerligas cynism i invandrings- och integrationsfrågor och börjar alltmer inse varför så många svenskar dras till sverigedemokraterna», skriver Dagerlind.

Artikkelen «Sverigedemokraterna växer medan sossar och moderater träter» ble opprinnelig publisert i nettmagasinet Newsmill, og er gjengitt i sin helhet med forfatterens vennlige tillatelse.