Kommentar

I alle de nordiske land gjentar samme mønster seg: Noen stemmer slipper ikke til i mediene. Fordi mediene selv har forandret seg. Dagens Nyheter er ikke til å kjenne igjen. Det er heller ikke Aftenposten, eller Politiken. Så ville tilfellet at det skjedde en kommunikasjonsmessig revolusjon. Dissenterne slipper å henge med hodet og bli marginalisert. De kan publisere på nett, uten sensur.

Nordismen har lenge vært en møllspist tanke. De nordiske land kjempet samme kamp for opplysning, verdighet, velferd og rettigheter. Alle viktige seire var vunnet, gløden og interessen forsvant. Men så skjer det noe, eller rettere: Vi våkner og oppdager at samfunnet er i ferd med å forandres og har slått inn på en kurs som truer viktige verdier. Det vi har tatt som en selvfølge, er det ikke lenger.

Det skjer grovt regnet to ting: Det ene er problemer mellom grupper og individer på grunnplanet i det flerkulturelle samfunnet. Det andre er ideologien som vokser frem i «overbygningen» hos de meningsproduserende, kultureliten, massemediene, akademia. Hos disse merker man en tilbaketrekning fra virkeligheten.

Sosialantropolog Anne Ellingsen ble intervjuet av Klassekampen om kulturrelativisme 2. april.

– Men er dettte (ekstremt forstående kulturrelativisme) noe som er utbredt blant antropologer i Norge idag?

– Det er vanskelig å si noe kategorisk, men jeg ser i enkelte tilfeller at det er snakk om en underliggende holdning som ytrer seg indirekte. Da er det gjerne en unnlatelsessynd, heller enn et direkte utsagn. Det er riktig som Thomas Hylland Eriksen sier, at det er nesten ingen som går inn for offentlig omskjæring. Likevel blir det ofte stille på møter med antropologer når det er en følelse av at man tar opp farlige emner. Man blir sjenert eller føler at det er upassende å snakke om. Jeg har inntrykk av at man i noen sammenhenger legger bånd på seg der man i stedte burde aktivt fordømme for eksempel overgrep mot barn. Det blir i praksis overgrep det også, når man unnlater å påtale et overgrep. Men det er selvsagt vanskelig å påvise den negative siden til kulturrelativismen fordi den handler mer om hva vi ikke tar opp, sier hun.

En forsiktig men tydelig kritikk av et faglig miljø.

Fra mediene henter vi kritikk av Dagens Nyheter fra professor Bo Rothstein. Bakgrunnen er at skribenten Anders Malm har kommet med voldsomme angrep på bl.a. Johan Norberg for å ha levert argumenter til Bruce Bawer i hans bok om islamiseringen av Europa. Norberg har påvist at Malm feilsiterer og tillegger ham meninger han ikke har.
Dette er ikke lenger enestående i DN, skriver Rothstein: «Dagens Nyheter är svårartat omdömeslös»

Johan Norberg ser ut att ta hem en moralisk storseger i konflikten med Dagens Nyheter. Man kunde tro att det Norberg redogör att han utsatts för (lögnaktiga påståenden som han inte getts chansen att genmäla) är ett enstaka olycksfall i arbetet och därför inte mycket att bry sig om. Så är emellertid enligt mina erfarenheter inte fallet, istället har Dagens Nyheter utvecklat en journalistisk praxis mot fristående skribenter där avsaknad av anständighet satts i system. Det gäller dessutom inte bara som i Norbergs fall kulturredaktionen utan flera andra delar av tidningen. Jag har under årens lopp publicerat närmare ett sjuttiotal artiklar i Dagens Nyheter och kan därför nog sägas ha en omfattande erfarenhet av hur tidningen fungerar. Mina erfarenheter är dystra. Låt mig ge tre exempel. Det första är från augusti 2007 då DN-debatt publicerade kritisk artikel om Uppsala universitet av mig. Kritiken handlade dels om att man accepterar vad som enligt Vetenskapsrådet anses vara «oredlighet» i forskning och dels att man under synnerligen tveksamma omständigheter tvingat bort två professorer som varit kritiska mot hur verksamheten fungerar. Istället för att kommentera de nog så intressanta i sakfrågorna valde ledarskribenten Mats Viklund att kommentera vad jag skrivit med följande: «Man kan också anta att hans utbrott möts av akademiska hånleenden. Rothstein som en gång själv låg i Uppsala fick aldrig sin professur där. Nu sitter han i Göteborg och ger igen mot det lärosäte som en gång ratade honom.» (DN 23 augusti 2007).

Mats Wiklunds påstående innehöll inte mindre än tre lögner. Jag har för det första aldrig sökt en statsvetarprofessur i Uppsala. Jag har, för det andra, således aldrig blivit ratad utan har istället de senaste två åren blivit starkt uppmanad av de ledande kollegerna vid statsvetenskapliga institutionen i Uppsala att söka de två professorstjänster man lyst ut. Och jag har för det tredje aldrig «legat» i Uppsala. När jag påtalar dessa sakförhållanden för Mats Wiklund och Niklas Ekdal (som är chef för ledarsidan på DN) så vägrar de blankt att lägga in en rättelse eller att be om ursäkt för att man far med osanning, både om vad som varit och om mina motiv för att ta till orda.

Hvis noen tror at dette er en vanlig aviskrangel, tar de feil. Mens aviser som Aftenposten lager regisserte debatter som bidrar til å skape støy og skjuler at avisen forandrer premissene for debatten, er det på nettsteder som Dagens Story at den virkelige debatten utspiller seg.

Mønsteret er gjenkjennelig: Mens de etablerte avisene inntar en forsonlig, forstående holdning til islamister, blir islam-kritikere brunbeiset (jfr. Michelet i Dagbladet). De etablerte mediene har sviktet det frie ord. Det forsvares nå istedet på blogger og andre nettsteder.

Sammenfallet mellom en ideologisk konflikt og en kommunikasjonsrevolusjon er fascinerende. Jeg tror ikke de etablerte mediene forstår hvilken energi de nye mediene genererer ved at de representerer motkreftene til dagens passive, defensive politikk, som bare kjøper seg tid mens problemene vokser.

De tre nordiske land står i en unik posisjon. Vi er forskjellige, men like nok til at vi forstår hverandre.

Document vil i fremtiden i en helt annen grad engasjere seg i det som skjer i Sverige og Danmark. Det nedlegges et stort arbeid av uavhengige skribenter, som fortjener flere lesere. Det er på nettsteder som DagensStory, falkblick.nu og muslimskafriskolan.

På bloggportalen motvärnet.se ligger flere samlet.

«Trusselen» mot de etablerte er selvfølgelig at svensker kjenner koden og kan dechiffrere Dagens Nyheter, akkurat som en norsk leser kan dekode Stanghelle og Aftenposten. Derfor er vi avhengig av de innenlandske stemmene. Sammen er vi ubehagelige og har vinden i ryggen.

Les også

-
-
-
-
-
-
-

Les også