Sakset/Fra hofta

Ingenting er hva det utgir seg for. Hvis man skal gripe stemningen i samfunnet må man ikke gå for mye opp i en debatt som er mer støy enn mening.

NRK og de andre mediene er eksperter på å ta en alvorlig sak og avlede den med kjendiskrangel. Saken om barneekteskap som ble vridd til et angrep på Sylvi Listhaug (det også!) og et forsvar for barneekteskap, var et eklatant eksempel. Vet NRK hva de gjør? Ja, det tror jeg. NRK ønsker ingen seriøs debatt om at norsk lov aksepterer sharia.

rolness.kjetil

På etterskudd: Kjetil Rolness hadde en artikkel om voldtekt i Dagbladet lørdag. Hvis Rolness hadde vært mindre opptatt av å avgrense seg mot høyrefløyen før han kommer til saken, ville han stått sterkere. (Det er hele tiden så mange usynlige stemmer man skal adressere før man kan si det man mener). Men når han først kommer i gang er han god:

«Voldtekt i den globale byen», skrevet av Marianne Sætre og Veslemøy Grytdal i 2011, er den mest analytiske politirapporten om voldtekt i Norge. Og tok for seg siktede/mistenktes landbakgrunn. Personer med begge foreldre født utenfor Norge utgjorde 23 prosent av Oslos befolkning (i 2010), men sto bak to tredjedeler av alle voldtektene. Personer med opprinnelse fra Afrika, Midt-Østen eller Asia utgjorde 17 prosent av Oslos befolkning, men sto bak nesten halvparten av voldtektene.

Og enda mer oppsiktvekkende: Innvandrere fra disse tre regionene (der nesten alle av dagens asylsøkere kommer fra) var overrepresentert i samtlige av politiets voldtektskategorier, ikke bare overfallsvoldtekter, men også relasjonsvoldtekter, sårbarhetsvoldtekter og festrelaterte voldtekter. Selv i denne siste og antatt mest «norske» voldtektstypen, er det større sannsynlighet for at gjerningmannen er utenlandsk enn at han er norsk.

LIKEVEL FASTSLO rapporten at «voldtekter og andre forbrytelser har lite å gjøre med innvandrere og kulturelle forskjeller.» Ja, da så. Etnisitetsperspektivet ble nedtonet, bortforklart og mistenkeliggjort: «Når overrepresentasjonen av «fremmede» lettere forstås som tegn på økt risikofaktor enn andre og mer entydige overrepresentasjoner, så som kategoriene «menn» og «unge», har dette antakelig bakgrunn i en viss grad av fremmedfrykt.» Men hva slags frykt ligger bak når forskere ikke vil innrømme at bakgrunn fra visse land er en risikofaktor?

Hva sier det om eliten i samfunnet at den ikke orker eller tør ta inn over seg det som skjer, men tvert om bruker forskning til å benekte realitetene?

Mediene forteller aldri hvem de siterer, hvis det ikke er en de ønsker å brennmerke som ytre høyre. Vi får ikke vite hvem det er som serverer oss «forskning».

En leserkommentar på Gunnar Tjomlids blogg Saksynt, utdyper hvem Marianne Sætre er, jeg kan ikke gå god for beskrivelsen i detalj, men hovedlinjene – politiseringen av Kriminologi og forflytningen over til Politihøgskolen er velkjent.

Marianne Sætre er venstreaktivist! Da politiskolen ble høyskole, migrerte en rekke venstreradikale kriminologer, kjønnsforskere og sosiologer, fra UiO/HiO og over til PHS. Slik gir politi-statusen nå kredibilitet hos folk flest til venstrepolitisert forskning, og denne får økt innflytelse på kriminalitetspolitikk og innvandringsdebatt.

Jeg har på Facebook knapt sett en hatkommentar mot Storhaug, Listhaug eller Rolness, som ikke hyperaktive Marianne Sætre allerede har gitt en like. Politiserte, høyreekstreme forskere, ville blitt skandalisert av norske skribenter og medier, og forlengst sparket ut av akademia. Mens derimot venstreekstreme forskere nå tillegges særlig verdi som kilde og sannhetsvitne hos mediene.

Her er bra motinnlegg jeg nettopp fant på Facebook, mot Sætres forskning, fra en samfunnsdebattant som selv i mange tiår tilhørte ytre venstre i Norge, og derfor gjenkjenner lusa på gangen:

«Marianne Sætres undersøkelse, som Tjomlid siterer fra er god, men hun unngår å trekke riktige slutninger fra tallmaterialet, fordi hun er forblindet og ideologisk i innvandrerspørsmålet. Når Tjomlid skriver at konklusjonene er glassklare fra politiets side, så stemmer dette overhodet ikke. Det er forskeren Marianne Sætres konklusjoner. Les rapporten, tallmaterialet er sikkert riktig, flere av konklusjonene også. Så får dere selv avgjøre om Mariannes påstander om innvandrere og voldtekt er riktige».

Den politiserte forskningen er noe mediene kan bruke til å slå folk i hodet med og fortelle dem at det de erfarer og hører ikke stemmer.

De store avisene omtalte rapporten uten å nevne innvandrerbakgrunn. Aftenposten publiserte en nettartikkel med tittelen «Utlendinger voldtar norske». Den ble raskt fjernet og endret. NRK vinklet bare mot overfallsvoldtektene, og fikk klage fra Antirasistisk Senter og Amnesty. Slik politiet har fått kritikk hver gang de har vært tydelige på ikke-nordmenns overrepresentasjon. Hanne Kristin Rohde høstet storm da hun i 2009 påpekte at gjerningsmenn i overfallssaker kom fra land med et dårlig kvinnesyn. Ble det for ubehagelig for politiet? Fikk de politiske signaler om å unngå perspektivet?

Det står alltid en jobb klar til den som påtar seg jobben med å «avlive» de som forsøker å grave frem sannheten. Gunnar Tjomlid er en av dem. Lengden på innleggene er omvendt proporsjonal med om han har noe å fare med. Gjendrivelsen av Rolness fortaper seg i «variabler» og sosioøkonomiske faktorer. Det er ikke mulig å si noe om virkeligheten. Den kan brekkes opp i ørsmå biter og vi kan sitte i årevis og diskutere hvordan de passer sammen. Som et puslespill med 1.000 biter.

Men slik «debatt» virvler opp mye støv og støy. Hele 417 har kommentert Tjomlids innlegg. Thomas Knarvik har laget en karikatur som går Facebook rundt. Slik holdes adrenalinet oppe.

knarvik.barneekteskap

Foto: Thomas Knarvik har laget en karikatur av historien om barneekteskap. Men hvordan illustrere noe så grotesk som at norske stemmer unnskylder barneekteskap ut fra «medmenneskelighet» og «respekt»? Ordene bryter sammen og blir meningsløse. Som kunstner får Knarvik problemer med å illustrere det groteske. Sitatet som Tjomlid gjengis gjelder ikke den aktuelle nyhetssaken, men er hentet fra en tekst fra 2010.

Men er det debatt, eller er det den type krangel som nordmenn har vært gode på i hundrevis av år? Å hogge hverandre ned.

birro

Sverige er tettere på «ilden» og der finnes skribenter som beskriver hva som hender. En av dem er italiensk-svenske Marcus Birro, som fikk sparken fra Expressen etter å ha forbrutt seg mot den svenske omerta. Norge er på vei mot svenske tilstander, og nordmenn burde ikke ha noe problem med å kjenne seg igjen i hans facebookoppdatering:

1. februar kl. 20:00

Det känns allt mer som om det är ett sorts lågfrekvent krig i Sverige just nu.

Jag fyller 44 i år och jag har aldrig varit med om sådana här tydliga motsättningar, en sådan här oerhörd misstro mellan människor, mellan makt, elit och folket.

Sverige har alltid varit ett land med en stark stat. Till skillnad från mitt andra älskade land, Italien, har en sådan stark stat varit möjlig för att människor förenats i ett sorts tyst samförstånd, en slags outtalad samförstånd mellan människor.

Det har inte varit friktionsfritt men det har funnits en känsla av samhörighet. Det var det som Socialdemokratin byggde Sverige starkt på och det var också det de byggde sig själva på.

Allt det där är raserat nu. Det finns ingenting kvar. Allt är i rörelse, som dear old Lundell döpte en av sina sämre böcker till…

Makten har öppnat dörrar och slussar som andra har fått betala för. Vilka andra? Folket.

Media och elit har skrikit en sak, folket har skrikit en helt annat och eliten och media har gjort gemensam sak och försökt hålla folket nedtryckt och utanför.

Tenk på Marie Simonsen, John Olav Egeland eller noen av de yngre skribentene i Dagbladet, som den nye, Braanen Sterri, sønn av Klassekampens redaktør. Kjetil Rolness er en anomali i avisen som en gang het Dagbladet, for det finnes ingen korrespondanse mellom det han skriver og det avisen står for.

Det står ikke så veldig mye bedre redaksjonelt til i Aftenposten. Frank Rossavik, som er utpekt til den nye Stanghelle, angriper Sylvi Listhaug i dag for å ha turt å si at hun er urolig for sine barns fremtid.

Mediene er i ferd med å gjøre Listhaug til et hatobjekt. Ingen medier rykker ut og påpeker det/advarer. De samme mediene som er så opptatt av hatretorikk ser ikke at de selv bedriver det.

Tidigare hade vi media som granskade makten, som jagade storfräsare och kapitalister, som tog den lilla människan i försvar. Minns ni när Aftonbladet hade som slogan «Aftonbladet behövs om sanningen ska fram».

Kan ni tänka er Aftonbladet skryta med den meningen idag?

Det spelar nästan ingen roll längre om media matar oss med lögner, skadan är redan skedd. Förtroendet är brutet. Det finns inget förtroende alls kvar mellan den lilla människa och det stora mediehuset.

För media har ljugit fortsätter delvis att ljuga.

Det är ett i grunden ett allvarligt demokratiskt problem.

Det kan være farlig å påta seg rollen som folkets røst. Enten man er statsråd eller kritikisk skribent. Man er utsatt uansett. Man skulle kunne si at Listhaug er ekstra utsatt fordi hun er så eksponert. Hva slags bevegelsesfrihet har hun i offentligheten etter å ha blitt fremstilt som en heks?

Om det är sant att etablerade medier klipper och klistrar med bilder och medvetet försöker smutskasta människor som enligt etablerade medier har en avvikande uppfattning är det mer än allvarligt.

Om man inte kan bemöta åsikter med egna åsikter, och man missbrukar den makt som etablerade medier har, har vi hamnat i ett sorts medialt krig där ingenting längre är vad det synes vara, utan där det som skrivs och presenteras är bataljer i ett krig där det gäller att krossa sin motståndare, genom smutskastning, genom lögner, förtal, halvsanningar och dementier.

Det er krig. Mediene fører krig mot alle som våger å ta kampen opp. Samtidig blir mediene stadig mer presset fordi den utviklingen de går inn for undergraver tilliten og samholdet i samfunnet. Det er en slags galskap i det, men mediene besinner seg ikke. De går selv inn i en slags galskap. De blir farlige.

Man måste också då fråga sig varför? All denna ilska. Denna stridsmoral som media visar.

Jag minns med vilket avsky jag blev utskälld av en chef på Expressen strax före jag fick sparken. Han spottade och fräste så det for saliv i rummet. Han avskydde mig. Det var hat.

Det är som om etablerade medier (inte alla) blivit stumma, blivit stukade, känner sig förloämpade eller hotade på något sätt… Så de hämnas. De slår tillbaka. Etablerade media känner flåset i nacken och de agerar därför i panik, i rädsla, i förvirring, i total oförstående inför det som sker…

Man skal ikke undervurdere dette hatet og denne vreden. De stadige bannbullene mot mennesker som stemples som onde og hatefulle. Mediene og venstresiden går konsekvent til kilden for all ondskap – nazismen – og henger den rundt motstandernes hals. En politisk attentat mot en slik person vil dermed allerede ha en politisk/moralsk legitimitet: Vedkommende har selv plassert seg i «harms way». Man trenger ikke ha tegnet Muhammed som hund, det rekker å bli utpekt som hatspreder eller islamofob.

Sverige har blivit en krigsskådeplats där sanningen tycks vara det som etablerad media vill slå oss andra i huvudet med. För om det folkliga uppror som mullrar är högerextremt och människovidrigt är det ju ingen vettig som vill ha med detta uppror att göra, eller hur? Inte jag heller. Det finns inget jag avskyr lika mycket som nazister.

Men tänk om det är så att detta folkliga uppror (för ett sådant är det dags att börja tala om) faktiskt hotar den mediala, politiska och kulturella makten i grunden, och tänk om det är DÄRFÖR som eliten, med media i täten, vill svartmåla upproret och därför blandar ihop huliganer i luvor som jagar folk med gamla leende tanter med snällt uppställda plakat bakom avspärrningar?

Tänk om det är något nästan personligt, att det handlar om någon märklig form av vendetta som delar av etablerad media ägnar sig åt?

Vad säger det i så fall om vårt land och vår tid?

På svenske wikipedia står en profil på Birro som viser at han er et kreativt menneske med en synlig plassering i den svenske offentligheten: journalist og programleder i TV. Engasjert i «samhällsfrågor». Men brått var det slutt. Under rubrikken «kontroverser» står det:

I november 2014 blev Birro avskedad från Expressen efter att ha kritiserat islam på Twitter samt ha deltagit i en sverigedemokratisk podcast. [17] Två månader senare blev han avskedad som skribent från fotbollssajten Solo Calcio, efter att ha ätit lunch med två ledande Sverigedemokrater [18] [19]

En tweet og du er ute. Slik er det nye Sverige. Bräcklig. Skjørt.

Les også

Omvendelse -
Locket på tryckkokaren -
De sanningsfientliga -
Humanistisk hybris -
Dubravka Ugrešić -