Hans Rustad Angrepet på Jimmy Åkesson har ikke utløst den «fikk som fortjent»-kommentaren som man tidligere har hørt når Sverigedemokrater er overfalt, og da med langt mer håndfaste midler og metoder enn bløtkake. Det finnes selsvagt de som mener han kan skylde seg selv. Men det høres også nye toner. Mona Sahlin er i stand til å identifisere seg med Åkesson. Hun så både hans fornedring og hans angst i gjerningsøyeblikket.
At politiske motstandere er i stand til å solidarisere seg og se at trusselen mot dem, er en trussel mot demokratiet, har ikke vært noen selvfølge i Sverige.
Norske medier har systematisk unngått å omtale volden som Sverigedemokraterna har vært utsatt for, og motivet er ikke vanskelig å få øye på: Volden er resultat av en spesifikk retorikk, og det er den samme argumentasjonsformen som florerer i Norge. Den sørger for å holde folk i sjakk, mens de som stikker hodet frem, blir brennemerket.
Kan man gjøre seg forhåpninger om at politikere som Sahlin vil revurdere sin språkbruk? Og, ikke minst: begynne å fordømme volden som venstresiden lenge har kunnet benytte ustraffet mot SD?
Empati er i det minste en begynnelse:
Mona Sahlin säger att hon kände ett intensivt obehag när hon såg bilderna på Jimmie Åkesson efter attacken.– Jag såg rädslan och förnedringen i hans ansikte. Han satt där och fick plötsligt något i ansiktet, och han hade först ingen aning om vad det var. Jag minns när Bosse Ringholm och Leif Pagrotsky blev utsatta för samma sak, säger hon.– Det finns en förnedring och rädsla som många fnissar åt för att det är en tårta, men samtidigt vet vi att många politiker i vårt land, av olika skäl, börjar känna sig allt mer rädda. De blir fega och vågar inte alltid säga vad de tycker.
Alle politikere fordømmer angrepet, men det er forskjell på Sahlins personlige sympati og det å la en sekretær ta avstand, slik nåværende leder av Sossarna, Stefan Löfven, gjør.
Det svenske etablissementet har mye å ta igjen når det gjelder politisk vold. Den har latt volden mot SD passere. Når man først stikker hull på byllen, er det mye man kan ha dårlig samvittighet for. Bare det å anerkjenne undertrykte fakta, skaper en ny dynamikk.
Expressen har snakket med Peter Jonsson, sikkerhetsekspert og tidligere ansatt i Säpo. Han er klokkeklar.
– Sverigedemokraterna är måltavla för i princip halva Sveriges befolkning som inte håller med deras åsikter. Det finns de som förknippar SD med ultrahögern, och därför har partiet också den högsta hotbilden av alla partier, säger han.Peter Jonsson säger att Jimmie Åkesson har starkast personligt skydd i landet tillsammans med statsminister Fredrik Reinfeldt.– Jag tror aldrig att ett annat parti har haft en lika stark hotbild från inhemska intressen som SD har i dag. Socialdemokraterna hade en stor hotbild under 70- och 80-talen, men det var främst från utländska intressen, säger Peter Jonsson, som tror att Säpo kommer att satsa mer på att skydda också kommunalpolitiker.– Var sjätte politiker i Sverige har någon gång varit utsatt för hot. För Säpo gäller det att utveckla sina metoder för att hitta de människor som eventuellt kan genomföra en attack. Gud förbjude att det är knivar eller andra vapen inblandade, säger han.Alla SD-ledamöter i riksdagen fick efter förra valet varsitt personlarm. Flera ledande SD-are vittnar om att de utsatts för hot och trakasserier.
Når man begynner å lytte til hva SD-politikere har måttet gjennomgå, skulle man ikke tro man befant seg i et nordisk land.
Therese Borg, ledamot i SD:s partistyrelse:– Jag har haft upprepade inslag av skadegörelse. Klotter på dörren, på husfasaden och krossade rutor. Brev som jag har uppfattat som hotfulla. Det har varit mycket hot och trakasserier på internet, säger hon.Hon är tudelad inför hoten.– En del av mig blev mest mer målmedveten, jag såg detta som de demokratiska hot de är. Det sporrade mig.– Samtidigt fanns aspekten att man är orolig för sin egen säkerhet. Inte minst att jag är mamma. Jag märkte att min dotter blev berörd av det här. Det var nog det absolut värsta av allt, det var jättetungt, säger hon.
Under AKP (m-l)s tid var hemmeligholdet ekstremt. Man ville i første rekke beskytte seg mot overvåkingspolitiet. Volden fra høyreekstreme fantes, i form av bombing av en bokhandel og bomben mot 1. mai-toget i Oslo. Disse handlingene ble massivt fordømt.
Men når vold rammer høyresiden, er det taust.
Dette er en risikabel linje, for det undergraver venstresidens moral og tilliten til mediene som ikke rapporterer.
Establishment i de nordiske land har ikke villet innse at de har tolerert vold fra venstresiden mot høyresiden. Bare volden har riktig fortegn, har de latt den passere. I Norge er det Blitz, men også miljøet rundt Tjen Folket og Antifascistisk aksjon, som har vært aktive de senere år. Man forsøker å kopiere metoder fra nabolandene.
Pressen og fagfolk må skjerpe retorikken. Hvis den fortsetter å generalisere høyresiden og benytte eufemistiske ord for å kaste et mistankens skjær over alle som våger å ta visse ord i sin munn, er man med på å deligitimere relevante meninger, og delegitimering av meninger fører til delegitimering av mennesker.
Det er det dynamikken i Sverige handler om, og hele establishment har vært med på denne utestengningen, som når SD ikke inviteres til Nobelfesten, eller den kvinnelige presten som under gudstjenesten ved åpningen av ny Riksdag står på prekestolen og rakker ned på et parlamentarisk valgt parti.
Aktivistene har tatt cuet: SD er fritt vilt.
Också Hanna Wigh, ordförande i SD Skaraborg, har drabbats hårt, även om hoten har avtagit under senare tid.– Vid valet 2010 fanns en otrolig hotbild mot oss. Då höll vi hemliga möten och jag hade svårt att vara ensam hemma. 2012 blev jag attackerad av ett vasst föremål mot huvudet av en fortfarande oidentifierad gärningsman under ett torgmöte i Falköping, säger hon.– I år har jag inte fått ett enda mordhot, tidigare var det ett par i veckan. Det är hemskt att få telefonsamtal från främmande människor som vill skära halsen av mig.
Sverigedemokraterna har fortsatt fremgangen. Som en forsker Expressen har talt med påpeker: Hvis noen gjøres til martyr for sin sak, fører det ofte til økt oppslutning.
Men Expressen hadde ikke vært Expressen hvis den ikke samtidig kastet et mistankens skjær over SD. Bonusen må ikke bli altfor stor. Var nå alle angrepene reelle? Det vises til et tilfelle hvor en person fikk innrisset et hakekors av inntrengere. Saken ble aldri oppklart, og en lege undret seg på om han hadde gjort det selv. I svensk kontekst må man spørre: Hvem var legen?
Ikke bare pressen og politikerne, men også det vanlige politiet, har vært passive tilskuere til at aktivister har ødelagt møter og angrepet folk. Da Geert Wilders besøkte Malmö, fortalte danske venner hvordan de måtte gå spissrotgang mellom fiendtlige demonstranter. Politiet sto passive og så på. Det var en svært ubehagelig opplevelse. Lignende tendenser har vi sett her. Folk har fortalt at aktivister har stått foran lokaler hvor SIAN skulle ha møte og hindret folk i å komme inn. Politiet har stått to meter unna og ikke foretatt seg noenting.
Da har man bøyd seg for at rettigheter gradbøyes ut fra hvem man er og hva man mener. Dette har venstresiden lenge ment. Så lenge de hadde massivt overtak og var the only game in town var ikke det demokratiske underskuddet så tydelig. Nå som pendelen svinger mot høyre, kommer intoleransen til syne. Dette er en utfordring for venstreliberale og venstresiden over hele Vesten.
Ytringsfrihet og vold er intimt forbundet.
Også andre reagerer med vold på ytringer de ikke liker.
I bakgrunnen spøker et annet scenario. Hva om kvinnen som kom mot Jimmy Åkesson på Södermalm, hadde vært iført en niqab? Hvem ville våget å stoppe «henne» for å spørre hva hun hadde under klærne?
