Lørdag sendte NRK den svenske filmen «Snabba cash». Det er en god film, beinhard realisme. Man griper seg i å kjenne at en reagerer annerledes enn før. Nå er ikke det som skjer på skjermen noe fiktivt, det er virkeligheten der ute, og det treffer deg i maven. Man blir slått ut.

I filmen vikles en ung, ambisiøs mann som går på handelshøyskolen og samtidig kjører pirattaxi, inn i kriminelle affærer. Han trenger penger for å kunne delta i den sosiale leken over sitt nivå, og får et tilbud han ikke kan si nei til. Slik dras han inn i noe som får ødeleggende konsekvenser.

Det snakkes om parallellsamfunn, men innvandrerland som Sverige og Norge består allerede av parallellsamfunn, og har gjort det lenge. Den kriminelle verden har lenge utgjort et parallellsamfunn. Med den etniske faktoren, volden fra Balkan og Midtøsten og narkotikaens mulighet til enorm fortjeneste, har man en cocktail som gjør forbrytelsens element til et eget gravitasjonsfelt. Hovedpersonen JW oppdager for sent hva han er trukket inn i.

Flytende grenser

Men også resten av samfunnet berøres av den svarte økonomien og kriminaliteten. I Sverige skytes det på åpen gate. Ikke av og til, men ofte. De kriminelle tar sin krig med seg ut på gaten, uten å bry seg om hva det gjør med folks trygghet og tillit. Og svensk presse tør ikke beskrive det som skjer, langt mindre forklare det.

Av og til kommer et skrik. Krimreporter i Göteborgs-Posten, Markus Hankins, har et innlegg 3. august som er sjelden vare: Det er personlig og sier det uhørte – at forsteder og bydeler blir ubeboelige for vanlige mennesker pga. skyting.

Det er sterk lesning. Når Hankins spør hva det er som holder på å skje med våre byer, er det et spørsmål som berører alle som betyr noe i Sverige. Stillheten – fortielsen – er forbrytelsens skygge og gjør at «situasjonen»bare forverres.

Jag blir rädd för min egen hemstad, heter artikkelen. Kanskje Hankins også er redd for sin egen reaksjon.

Det skjuts i Tynnered, Partille, Angered, Johanneberg och Brämaregården.
Jag är rädd för att dagen ska komma då jag inte längre vågar kliva utanför min egen ytterdörr.
Vad är det för monster vårt älskade Göteborg håller på att förvandlas till?
Avspärrningen utanför mitt bostadshus lämnade en besk smak. De hade skjutit på öppen gata i Göteborg – igen.
Som luttrad kriminalreporter ryckte jag först på axlarna och pratade med polisens kriminaltekniker på plats.
«Det verkar som att de har stannat till och skjutit mot uteserveringen», konstaterade polismannen krasst.
Men då skjutningen på öppen gata i Brämaregården på Hisingen skedde under min sista semestervecka fick jag gott om tid att tänka – och hinna bli arg.
Riktigt arg.
Den tunga, ofta organiserade, brottslighetens grepp om min älskade hemstad är rent ut sagt vidrig.
Jag tänker inte presentera några egna lösningar, för sådana har jag inte.
Jag är bara arg.
Och rädd.

En journalist som må forsikre at han ikke har noen løsninger? Hva slags presse er dét? Ikke noe om straffenivå, utvisninger, innvandring, id-løse, bander, våpenlover?

Men det er lov å bli «arg». Hva skjer når folk blir «arge» uten at det presenteres fornuftige, rasjonelle løsninger?

Hankins lurer på hvordan fremtiden blir for hans barn, eller når han skal bevege seg rundt som pensjonist.

De flesta av oss har nog någon i vår absoluta närhet som sedan länge känner ett obehag, en rädsla för det absolut mest basala: Att kunna stiga utanför sin egen ytterdörr.

Ofta är det de äldre göteborgarna som känner oron, ångesten, för det brutala våldet omkring oss. Och det med till en viss del helt befogad oro – se bara på den man i 80-årsåldern som blev brutalt misshandlad i sitt hem i Härryda natten mot fredagen.
Man skal ha denne virkeligheten inn på livet, høre skarpe skudd på offentlig sted, for å forstå hva dette handler om. Deretter blir alt annerledes. Men Hankins kommer ikke inn på hvordan nabolaget ser ut der dette skjer. Det tillates man ikke som svensk journalist. Men han er redd, og tør innrømme det. Redd for sin sikkerhet, redd for fremtiden. Det er da enda noe.

Jag är inte så frustrerad på polisen, de har ingen lätt uppgift och slåss mot problemet från ett håll där några strukturella förändringar knappast går att få till.

Men hade jag sett mitt barn leka på samma gård som det några timmar senare öppnats eld på skulle nog panik-ångesten komma krypande. Och visst hade klivet ut till affären med min rullator känts tungt om jag visste att en vild skottlossning förekommit utanför ytterdörren i går.
Då hade nog ilskan mot samhället, politikerna och polisen legat nära till hands.
Ännu känner jag mest en rädsla, för vad min älskade hemstad håller på att förvandlas till.
Hankins’ nødskrik er politisk farlig. Her er det en fra journalistlauget som bekrefter at utviklingen i Sverige går i feil retning, at den er ute av kontroll. Han tror ikke politiet makter mer. Hvor skal initiativet komme fra? Den beskrivelsen som han gir av Göteborg, er noe politikerne og mediene rygger tilbake for. De vil fortsette å prate. Fortsette «att låtsas».
Hvordan skal det gå med Sverige?