Hans Rustad Tre unge svenske forskere kritiserte i 2007 Ola Tunanders revisjonistiske fremstilling av ubåtkrenkelsene i svensk farvann.
Særlig gjaldt det den såkalte Hårsfjärden-incidenten i 1982. Svensk offentlighet var overbevist om at sovjetiske ubåter testet svensk forsvarsvilje. Sverige ble skremt.
Men Tunander mente å vite at det var amerikanerne som drev en false flag-operasjon. Og dette er bare toppen av isfjellet: Tunander tillegger USA dystre motiver: amerikanerne vil kompromittere Palme og sørge for at Sverige legger om sin sikkerhetspolitikk.
Den som tror på Tunander kan neppe anse USA som en vennligsinnet nasjon.
Redan under 1980-talet drev han tveksamma teser av konspiratorisk karaktär och i en artikel i DN (16/10 1990) hävdade han bland annat att svensk säkerhetspolitik inte utformades av den svenska regeringen utan av ”ett hemligt ordenssällskap efter italienskt mönster”.
I en artikel i tidskriften Cooperation & Conflict (2:1999) utvecklade han denna argumentation ytterligare då han påstod att USA efter det andra världskrigets slut övertog det besegrade Hitlertysklands dominerande roll i Västeuropa (området, som inkluderade Sverige, sades vara ett ”US Grossraum”).
Vidare antydde han att statsminister Olof Palme mördades av svenska marinofficerare. Dessa påståenden fick förstås inte stå oemotsagda.När den svenske diplomaten Rolf Ekéus år 2000 fick uppdraget att utreda ubåtsfrågan knöts Tunander i ett inledande skede till utredningen, men han fasades dock ut relativt snabbt.
Tunanders inflytande över utredningsresultaten blev minimalt och slutsatserna kan snarast tolkas som ett enda långt vederläggande av hans teser.
Strax efter det att Ekéus betänkande utkommit 2001 publicerade Tunander sina egna tolkningar om ubåtsfrågan i boken ”Hårsfjärden – Det hemliga ubåtskriget mot Sverige” (en engelsk version utkom 2004).
I boken hävdar han bland annat att det var ubåtar från Nato-länder, och inte Warszawapaktsländer, som kränkte svenska vatten under Hårsfjärden-incidenten, att det vidare syftet med dessa operationer – som bedrevs med höga svenska officerares vetskap och aktiva stöd – bland annat var att ”destabilisera regeringen Palme” (s. 377) och att ändra den västtyska politiken ”så att den hamnade mer i linje med USA:s 1980-talspolitik” (s. 378), samt att operationerna ”måste ha styrts från Vita huset” (s. 379).
Naturligtvis har experterna i Ekéusutredningen och andra sakkunniga avfärdat Tunanders spekulativa påståenden och påtalat hans bristande vetenskapliga skärpa.I den nyligen publicerade tredje varianten av Hårsfjärden-boken, utkommen som en rapport inom ramen för projektet ”Sverige under kalla kriget”, känns argumentationen allt för väl igen.
Förvisso är de mest långtgående konspiratoriska tolkningarna bortslipade, men det är åter hemliga amerikanska och brittiska specialförband utom demokratisk kontroll som opererar i svenska vatten för att underminera regeringen Palme (s. 212-213):
”Den psykologiska betydelsen av dessa operationer kan knappast överdrivas. Massmedia och folkopinion förändrades totalt. Olof Palmes säkerhetspolitiska initiativ förlorade all trovärdighet.”
De tre forskerne griper fatt i Tunanders metodikk, som suspekt og uvederheftig. Han sorterer ut kilder som ikke passer med hans teser. Hans arbeid fortjener ikke betegnelsen forskning, mener de.
Sammanfattningsvis kan alltså konstateras att Tunanders forskningsmetoder är ytterst tveksamma. Han är selektiv i valet av källor (det vill säga de källor som talar emot konspirationsteorin glöms antingen bort eller anses felaktiga, alternativt manipulerade).
Hans intervjumetoder är bedrägliga och ovetenskapliga.
Vidare avfärdar han lättvindigt tolkningar och fakta som inte stöder hans spekulativa teorier och utgår från att ett fåtal cyniska individer utformar säkerhetspolitik fristående från byråkratiska och demokratiska processer.
Konsekvenserna blir bland annat att han på lös empirisk och logisk grund anklagar respekterade svenska marinofficerare för sammansvärjning och landsförräderi.
Tunander svarte: Kollegorna bluffar om min forskning
Tunanders replikk minner mye om hans svar til Øivind Strømmen: han har ikke sagt det han skriver, han har bare villet presentere alternative forklaringsmodeller. Slik toner han ned sine påstander og generaliserer dem.
* Jag har inte skrivit att Sverige styrs av ett hemligt sällskap, men jag har skrivit att Sverige har präglats av skilda makteliter i konflikt med varandra.
* Jag har inte jämställt tysk dominans med amerikansk, men det är riktigt att jag har lagt vikt vid USA:s särställning inom Nato.
* Jag har inte antytt att svenska marinofficerare skulle ha mördat statsminister Olof Palme, men jag har citerat försvarsministern Thage G Petersons formulering från en tv-intervju 1996, som en illustration till min poäng att det finns skilda svenska makteliter i konflikt med varandra.
* Jag har heller inte skrivit att ubåtsoperationerna i svenska vatten ”måste ha styrts från Vita huset”. Jag har skrivit att de, västliga och främst amerikanska, ”underrättelseofficerare som jag har talat med säger att en operation av det här slaget måste ha styrts från Vita huset”.
* Jag har inte skrivit att det ”vidare syftet med operation” var det ena eller det andra. Jag har diskuterat alternativa förklaringar. De tre författarna skriver att ett välrenommerat förlag har refuserat mitt senaste arbete.
De tre forskerne svarte:
Vi noterar att Ola Tunander på denna sida (12/12) har försvarat sig precis på det sätt som vi antog: vi är unga, vi är naiva och vi går maktens ärenden. Han kallar oss lögnare, men den läsare som är intresserad av realia kan ju se efter själv i de publikationer vi hänvisar till i vårt inlägg (9/12) samt ta del av den kritik som har riktats mot hans spekulativa och konspiratoriska idéer i publikationer som Cooperation and Conflict, Tidskrift i Sjöväsende, Kungliga Krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift, Norsk Tidsskrift for Sjøvesen, m. fl.
