Gjesteskribent

I mer än fyrtio år har den politiska och kulturella vänstern styrt och dominerat svensk debatt och massmedia. På åsikternas marknadsplats har vänsterns debattörer närmast tillskansat sig monopol på utrymmet. De har tänkt åt oss och talat om för oss vad vi ska tänka och tycka. Vänsterns tankemönster har så till den grad internaliserats av svenska folket att det har blivit en del av det psykiska blodomloppet. Det har till stor del skett tack vare ett långvarigt socialdemokratiskt regeringsinnehav. Men det är inte den enda orsaken. Ända sedan 1960-talet har debatt utifrån ett borgerligt och värdekonservativt perspektiv så grundligt stampats ned under jorden att den i stort sett har dött sotdöden. I frånvaron av en borgerlig debatt värd namnet har det varit enkelt för vänstern att kapa åt sig ett tolkningsföreträde och behålla det. Galjonsfigurer som Jan Myrdal och Jan Guillou kan göra bort sig hur mycket som helst, de har ändå gräddfiler till och ett till synes livslångt abonnemang på utrymme i mediemaktens centrum. I den svenska debatten gäller att den som är elakast och skriker högst vinner.

Paradoxalt nog är samma åldrande vänster som slåss med näbbar och klor för att rädda de sista resterna av sitt formulerings- och åsiktsmonopol själv innehavare av ett stort antal ömma tår. På dem får ingen trampa utan att drabbas av omfattande repressalier. Vänsterns representanter skyr inga medel för att demonisera och oskadliggöra alla som inte tycker som de. Liksom den totalitära kommunism som är dess ideologiska överbyggnad bygger vänstern sin makt på att härska genom hänsynslöshet, förtryck, hot och hämnd.

Vänsterns förgrundsgestalter är i dag patetiska reliker. De är vandrande monument över en utrangerad ideologi som gubbstruttar sig fram på medias kultursidor och i SVT:s morgonsoffor. Antagligen kommer de att få hållas till sin död. Själva vägrar de inse att deras bästföre-datum för länge sedan är passerat. Och ingen vågar informera dem om det. Media hukar sig av tradition och intar villigt rollen som lakejer och megafoner åt vänsterns ikoner. Alla vet att de är självrättfärdiga och elaka djävlar med sadistiska böjelser som kan krossa vem som helst med verbalt våld. På det sättet lyckas de till synes behålla sin makt, fast alla (utom de själva) vet att det är ett skådespel som pågår.

60-talsvänstern var en masspsykos

I min förra krönika försökte jag placera in den svenska 60-talsvänstern i ett historiskt, socialt, politiskt och psykologiskt sammanhang.
I dag handlar det om vänsterns förgrundsgestalter och om några av de ömma tår som vänstern omsorgsfullt vårdar, om förnekande och lögner. Jag ska också fördjupa det psykologiska perspektivet. Det kan nämligen hjälpa oss att förstå både politiska fenomen och individuella drivkrafter. Att negligera ett psykologiskt perspektiv är att frånsäga sig ett viktigt redskap för förståelse av politiska och sociala skeenden.

Den svenska 60-talsvänstern var en ideologisk tsunami som ville göra rent hus med allt tänkande till höger om den regeringsmakt som socialdemokratin satt parkerad på sedan 1932. Förarbetet hade redan gjorts av socialdemokraterna. All borgerlig debatt hade trampats ner under markytan. Socialdemokratin ägde sanningen, vänstern kastade entusiastiskt de sista skovlarna mull över en tynande borgerlighet. Det revs för att få luft och ljus, det kalla kriget vädrades ut, och in svepte marxism-leninismens och maoismens vindar.

I backspegeln kan en stor del av vänsterrörelsen bara betecknas som en masspsykos med massiva tvångsföreställningar. Förutom ur protesterna mot Vietnamkriget hämtade vänstern sin näring ur en påklistrad identifikation med arbetarklassen och en ställföreträdande klasskamp för överklassens välnärda och välbeställda barn som mer sällan hade varit i närheten av ett arbete. Salongsbolsjevikerna klistrade Che Guevaraaffischer på väggen. Det gjorde inte arbetarklassen. Den åsåg med förundran vad som pågick medan den lyssnade på Siw Malmqvist, Gunnar Wiklund, Lasse Lönndahl, Towa Carson och Lill-Babs.

Ett kroniskt pubertetsuppror

Det som ägde rum under politisk täckmantel var i många fall ett utdraget pubertetsmässigt föräldrauppror som blev kroniskt. Det var inte bara kapitalet och en socialdemokrati gjuten i betong som unga vänsterradikaler gjorde uppror mot. Med ursinnigt knutna nävar och en tydlig manifestation av trotsåldrar som gått snett bankade de ur barnkammarens djup framför allt på sina föräldragestalter som representanter för auktoritet, tvång och förtryck.

I den allmänna utstädningen och förkastandet av allt som föräldragenerationen stod för ingick också att kärleken till och lojaliteten mot det egna landet skulle slängas på sophögen. Allt som var svenskt föraktades, förlöjligades och fördömdes. Den svenska flaggan blev en töntsymbol, alternativt en symbol för tvivelaktig nationalism. Folkdans och folkdräkter kallades ”färgglad fascism”. Allt utländskt var fint. Vänstern tog sig rätten att förneka och förkasta allt från svensk identitet till att det finns en genuin svensk kultur, skapad av förfäder under århundraden. I decennier har svenskarna grundligt indoktrinerats i svenskförakt med innebörden att vi och vårt fosterland inte är värda att slå vakt om och försvara. Den som älskar sitt hemland Sverige är en ohjälplig tönt, om inte rentav en fascist. Tack vare de marxistiska åsiktsförbandens insatser har svenskarna långtidsmarinerats i svenskförakt, ett säkert sätt att psykologiskt bereda marken för den massinvandring som tog sin början efter 1970.

Samhället som curlingföräldrar

Den svenskfientliga retoriken har övertagits av samtliga sju gamla riksdagspartier, vars representanter under årens lopp har överträffat varandra med hårresande exempel på hat mot och förnekande av sitt eget land och dess befolkning. Den engelske filosofen och författaren Roger Scruton har i boken ”England and the Need for Nations” myntat begreppet ”oikofobi” (av det grekiska ordet oikos, som betyder hem, och fobi som betyder rädsla). Han ser föraktet mot det egna landet som ett utvidgat självhat mot det egna ursprunget, ett uppror mot det egna föräldrahemmet och familjen som man själv är en produkt av. När den svenska vänstern och hela den politiskt korrekta åsiktseliten förkastar sitt eget nationella och kulturella ursprung är det i praktiken det trotsiga barnet som ursinnigt hamrar på föräldraauktoriteten och manifesterar en aldrig avklippt psykisk navelsträng.

Att läsa Roger Scruton är balsam för varje själ som lider av den ensidiga svenska debatten. Han visar att hatet mot det egna landet inte är något annan än en politiskt korrekt elits psykologiska krigföring mot vanligt folk:

”Dessa tänkesätt finner en naturlig hemvist i statliga institutioner, eftersom de erbjuder en maktbas från vilken det blir möjligt att attackera vanliga människors enkla lojaliteter. Därför hyser europeiska parlament och byråkratier stora skaror av oikofober vars huvudsakliga intresse när de utövar sin makt är att hälla förakt över nationella värden och jämna vägen för deras utplåning” skriver Scruton.

Om man ser 1960- och 70-talsvänsterns härjningar som ett kroniskt pubertetsuppror mot föräldramakten blir det logiskt att se samhället och dess makthavare som representanter för en försvagad generation av curlingföräldrar som inte har förmått sätta gränser för sina barn. Istället har man låtit dem agera ut sitt förlängda pubertetstrots och sparka och härja fritt i årtionde efter årtionde. Ingen har helt enkelt sagt åt vänstern att hålla käften och uppföra sig som folk.

Stalin byggde ett av historiens värsta skräckvälden

Men låt oss backa några steg, till Josef Stalin (1878-1953) och den svenska vänsterns ouppklarade förhållande till denne massmördare och tyrann. Ioseb Besarionis Dze Dzjughasjvili, som han egentligen hette, var det enda överlevande barnet till en alkoholiserad skomakare, Vissarion Dzjugasjvili, och hans hustru Jekaterina Geladze. Tre systrar hade fötts före Josef, alla hade avlidit. Under hela sin uppväxt misshandlades pojken Josef svårt av fadern. Inom sig byggde han upp ett hat som miljoner sovjetmedborgare skulle komma att få vedergälla. Sovjets tyrann byggde ett av historiens värsta skräckvälden med total rättslöshet för Sovjets invånare. Vem som helst kunde kallas ”folkets fiende”, utsättas för förföljelse, gripas och mördas.

Bara under åren 1933-34 deporterades en miljon fångar till arbets- och interneringsläger i Gulag, där människor dog som flugor under de långa transporterna, av svält, tortyr och köld eller tvingades arbeta ihjäl sig. Kannibalism förekom i lägren. Mord på oskyldiga människor var satta i system av Josef Stalin. Han var höggradigt paranoid, och för honom var lägren ett sätt att göra sig av med inbillade fiender som skulle kunna hota hans maktposition. Men morden på oskyldiga människor var också ett sätt att leva ut det ackumulerade hatet från barndomens övergrepp. När Stalin dog 1953 hade han låtit mörda minst 25 miljoner människor.

I Sverige hyllades Stalin

Men i Sverige hyllades Josef Stalin av vänstern. På en skivinspelning med KFMLr:s sånggrupp Knutna Nävar från 1973, alltså 20 år efter Stalins död, finns ”Sången om Stalin”:

“Vi sjunger en sång
till minnet av Stalin
den stålhårde hjälten
vår vän och kamrat!”

I förordet till boken ”Stalins fotografer: pressbilden som vapen under den första femårsplanen 1929-1932” av Torsten Palmér, Jan Myrdal och Olle Stenholm hyllar Jan Myrdal Stalins hårda uppbyggnad av Sovjetunionen som gjorde det möjligt att besegra Hitler.Jan Myrdal skriver om Stalinväldet i boken:

“Det gällde nationens överlevande. Stalin formulerade det: “Vi har blivit 50 -100 år efter de ledande länderna. Vi måste inom 10 år tillryggalägga denna distans. Antingen kommer vi att göra det eller så gör man slut på oss.”

I Myrdals ögon är kulakerna (de jordägande bönderna) ”parasiter”, och enskilda människoöden intresserar som vanligt inte honom (om han inte kan illustrera dem i propagandasyfte). Boken är utgiven på Sveriges Radios Förlag 1988.

Historien om Kirunasvenskarna

Vänsterpartiets förhållande till Josef Stalin och stalinismen är en smutsig byk som aldrig har tvättats. Vänsterns historia är en historia av förnekande och den speciella form av lögn som kallas historierevision. Det visar bland annat berättelsen om de så kallade ”Kirunasvenskarna”. På 1930-talet levde drömmen om Stalins kommunistiska lyckorike bland svenska kommunister. Ett tusental av dem flyttade till Sovjet. De var övertygade kommunister som ville bygga sig en framtid i den unga sovjetstaten. De kom att kallas ”Kirunasvenskarna”, eftersom flertalet kom från Norrbotten.

Men drömmen förvandlades till skräck och död. Under 1930-talets utrensningar och Stalinterrorn 1936-38 sågs svenskarna plötsligt som sovjetstatens fiender, dömdes och avrättades för spionage, ekonomiskt sabotage och andra påhittade brott. Deras öde var okänt och deras emigration nedtystad ända tills DN-journalisten Kaa Eneberg med början 2003 avtäckte och berättade deras historia i tre böcker: ”Tvingade till tystnad”, ”Förnekelsens barn” och ”Knuts ask och kejsaren av Karelen”. Först genom Kaa Enebergs böcker fick flera tidigare okända familjeöden en förklaring. De svenskar som överlevde och fick återvända hem – vissa så sent som 1990 – möttes av tystnad och utfrysning. De trakasserades av sina svenska partikamrater och kallades för svikare och lögnare. Ingen ville tro på deras historier. Deras berättelser om den terror de upplevt stämplades av vänsterpartiet som lögner.

Lars Ohlys skuld och lögner

1999 träffade Leo Eriksson, vars morfar sköts med ett nackskott i Sovjet, vänsterpartiets ledning och krävde en ursäkt. Inte för det som hände i Sovjet, utan för det svenska partiets roll i förtigandet av sanningen. Det skrevs en ursäkt, ett brev den 9 januari 2000. Men brevet skickades aldrig – och skrevs heller aldrig under. I stället censurerade dåvarande partisekreteraren Lars Ohly det första brevet och skrev ett nytt. Han stryker formuleringarna om Stalins avrättningar, att partiet tigit om sanningen – och raderar bort hela ursäkten. Och sedan godkänner det verkställande utskottet brevet. Det ursprungliga brevet, det med ursäkten, visar han inte ens för de personer i ledningen som skulle skriva under. SVT Uppdrag Granskning har berättat historien om Kirunasvenskarna.

I den här filmsekvensen vrider Lars Ohly sig som en mask på kroken när han pressas om sina lögner av Janne Josefsson – och tvingas till slut erkänna att det var han själv som raderade i brevet. Den som vill få en bild av lögnens ansikte ska se filmsekvensen. Det är samme Lars Ohly som nu försöker klänga sig kvar vid makten som partiledare för vänsterpartiet. Trots sina lögner och sitt ouppklarade förhållande till stalinismen har han fått sitta kvar som partiledare i sju år.

Ur SVT Uppdrag Gransknings text: ”Lars Ohly har själv mycket framgångsrikt lyckats skriva sin egen historia så att många medlemmar tror att han aldrig försvarat östdiktaturerna.”

Inom vänsterpartiet är det okej att ljuga. Ändamålet helgar medlen. Tvivlen på Lars Ohlys fortsatta lämplighet som partiledare har dock nått ända upp till Dagens Nyheters ledarredaktion:

”Hans oförmåga att förstå att kommunism inte blir något positivt bara för att han själv tror sig vilja skapa ett bättre samhälle och på denna sin dröm klistrar etiketten kommunism, har inte bara skadat hans trovärdighet. Det visade också på en stor begränsning hos honom som politiker” skriver Peter Wolodarski i en ledare i Dagens Nyheter med rubriken ”Förbrukad ledare”.

Jan Myrdal – det ständiga pubertetsupproret

En av vänsterns företrädare på livstid är Jan Myrdal,född 1927. På sitt 84:e år befinner han sig fortfarande i pubertetsuppror mot sina föräldrar, de socialdemokratiska ikonerna Gunnar och Alva Myrdal. Han har gjort upp med dem i en romantrilogi om sin barndom; de självbiografiska ”Barndom”, ”Tolv på det trettonde” och ”En annan värld”, som gavs ut under 1980-talet. Där berättar han hur föräldrarna utsatte honom för övergivanden, hån, kränkningar och ren sadism. För det utsatta barnet Jan var kränkningarna särskilt svåra eftersom de stod i total kontrast mot föräldrarnas hyllade och upphöjda positioner i samhället – Gunnar och Alva Myrdal var grandiosa och dyrkade gudar inom socialdemokratin.

Jan Myrdal blir aldrig klar med dem. Uppgörelsen pågår ständigt, och han manifesterar den i allt han företar sig. Han har vigt sitt liv åt att vara den evige gossen Ruda, ständigt sparkande i protest mot det förtryck och den psykiska misshandel hans föräldrar utsatte honom för och som han överför på andra auktoriteter. Samtidigt är han den evige försvararen av det föräldragestalterna representerar – de mest brutala och omänskliga diktaturer som står att finna; Stalins Sovjet, Pol Pots ”Demokratiska Kampuchea” och ayatollornas islamistiska Iran. Alla är de spegelbilder av det förtryck och den järndiktatur som han själv utsattes för som barn.

Av folkmordet såg svenskarna ingenting

Den 12 augusti 1978 anlände Myrdal i spetsen för en svensk delegation på fyra personer ur Vänskapsföreningen Sverige-Kampuchea med dess ordförande Gunnar Bergström till ”Demokratiska Kampuchea”. Det var det officiella namnet på Pol Pots och de röda khmerernas (Kambodjas kommunister) folkmordsregim 1975-78. Besöket var ett av många som Myrdal gjorde i landet från 1967 och framåt. Peter Fröberg Idling har skildrat händelserna i boken ”Pol Pots leende”.

Ett halvår efter svenskarnas besök avslöjades att närmare två miljoner människor, en fjärdedel av befolkningen, hade avrättats eller dött av slavarbete, svält och sjukdomar. Till och med människor vars enda brott var att de bar glasögon rensades ut. De definierades som ”farliga intellektuella som levde ett skyddat, privilegierat liv”. Men av detta såg svenskarna ingenting. De gav enbart positiva skildringar. Även efter att Pol Pots skräckregim störtats har Jan Myrdal fortsatt att hylla och försvara regimen. I Svenska Dagbladet skriver han den 11 april 1979:

”Demokratiska Kampuchea var en förhoppning om en bättre framtid i ett hav av lidande, svält och elände.” Kampuchea var ett föredöme, ”en social omvandling starkt präglad av milleniarism och bonderörelse”. Han anser att rapporter om massakrer och övergrepp på befolkningen är ”överdrivna” och i stor utsträckning bygger på ”fientlig propaganda”.

Han avfärdar rättegångarna mot de ansvariga ledarna i ”Demokratiska Kampuchea” och har personligen erbjudit sig att vittna till förmån för ”sina vänner”.

”Jag har skrivit och publicerat det jag har sett. Massavrättningar såg jag inte – vilket naturligtvis ingenting säger om sådana skett eller inte. Jag vet vad jag har sett och jag har rapporterat det. Men jag har inte gått med på att falla in i den allmänna kören och vittna om det jag inte sett men som vore politiskt och ekonomiskt lämpligt för mig att skriva” skriver Jan Myrdal på debattsajten Newsmill.

”Horhuset utrymt” skrev P-O Enquist

Det var inte bara Jan Myrdal som hyllade Pol Pot och de röda khmerernas regim. I den svenska vänstern var enögdheten total. I Expressen den 15 maj 1975 skriver författaren Per-Olov Enquist:

”Men folket reste sig, gjorde sig fritt, kastade ut inkräktarna, fann att dess fina stad måste återställas. Då utrymde man huset, och började städa upp. Man började skura golv och väggar, eftersom människor inte skulle leva i förnedring här, utan i fred och med vänlighet. I väst flödar då krokodiltårarna. Horhuset utrymt, städning pågår. Över detta kan bara hallickar känna sorg. Dock lär oss allt detta att kampen inte är ett historiskt monument, ett livlöst minnesmärke; den pågår.”

Frilansjournalisten Ulf B Andersson skriver i Ordfront om vänsterns förnekande:

”För den solidaritetsrörelse som hade sjungit ”Vi går mot seger, med fasor, död och brand” – som det hette i Ola Palmaers tolkning av FNL:s sång ”Befria södern” – var fördrivningen av miljoner människor från Kambodjas städer bara ett städprojekt i en pågående kamp. ”Evakueringen” kunde både förklaras och rättfärdigas med hoten från USA och försörjningsläget i landet.
När jag nu på nytt läser debattinläggen från denna period slås jag av bristen på empati med människorna som debatten berör. De enskilda människorna i Kambodja och Vietnam är bara som bifigurer, de blir brickor i ett större politiskt spel för högre politiska mål. Berättelser om övergrepp kallas ”sentimentaliserande”.

Ondska brukar ibland beskrivas som brist på empati. Men hur ska vi se på den förträngning och det förnekande som gör att ondskan kan fortleva utan att någon ingriper för att hjälpa offren? (…) När förnekandet styrs av ideologisk blockering blir det ibland svårare att upptäcka, och vänstern har en förskräckande historia av en förnekelse, där nya generationer lär sig att blunda och negligera en historisk granskning av det förflutna” skriver Ulf B Andersson.

”Den enda förhoppningen om ett människovärdigt liv”

Till skillnad från flertalet övriga anhängare av Pol Potregimen och de röda khmererna på 1970-talet har Jan Myrdal aldrig ändrat ståndpunkt eller gjort avbön. Journalisten Bosse Lindquist gjorde 1999 två radiodokumentärer, ”Tystnaden i Phnom Penh” och ”I revolutionens hjärta” om den svenska besöksgruppens agerande. Han intervjuade Jan Myrdal – som blev rasande. ”Han ville inte bli ifrågasatt.”

Myrdal fortsätter oförtrutet sitt korståg för de grymmaste folkmordsregimer som står att finna. I överensstämmelse med sin inre diktatur hyllar han även den islamistiska diktaturen i Iran. Fatwan mot författaren Salman Rushdie anser han vara ”formellt korrekt”. Sedan han varit inbjuden som officiell gäst av den iranska regimen skrev han i ett debattinlägg publicerat i Svenska Dagbladet den 22 februari 1990:

«När imperialismen nu på nytt söker få makt över folken är det den nödvändigt att låta genomföra angrepp inom folkens egen kultur och religion för att förlama motståndet. Imamens dom över Rushdie var alltså en åtgärd också för att stäcka det vidare undergrävande kulturella arbetet. Det möjliggjorde därtill för de fattiga och förtrampade muslimska invandrarmassorna i Europa att ta medveten ideologisk strid för sitt människovärde.”

I ett annat inlägg i publicerat i Dagens Nyheter den 8 december 1992 skriver Myrdal:

”Jag har respekt för den islamiska revolutionen i Iran. Det beror både på att jag varit en del i Iran under shahens decennier och på att den islamiska revolutionen i vår tid, när de av Kreml undergrävda kommunistiska masspartierna gått i upplösning, för folken i stora delar av världen faktiskt representerar den enda politiskt organiserade förhoppningen om ett människovärdigt liv.”

Jan Guillou – den evige revoltören

Maoisten Jan Guillou blev ett namn när han tillsammans med Peter Bratt avslöjade IB-affären 1973 (se förra söndagens krönika).

Att han dömdes till fängelse för spioneri förstärkte bara hjältestatusen. Sedan har den revolutionära glansen falnat i takt med att arrogansen, självbelåtenheten och härskarfasonerna har antagit besvärande proportioner. Jan Guillou har mer än de flesta andra i sin yrkeskår gett den grandiosa självgodheten ett ansikte, vilket inte vill säga lite. Glorian fick sig en rejäl knäck i oktober 2009 när Expressen avslöjade att Guillou (till vars meriter räknas ordförandeskap i Publicistklubben under 2000-talets första fem år) under slutet av 1960-talet och början av 1970-talet var hemlig agent åt den ryska säkerhetstjänsten KGB.

Bara någon vecka tidigare hade Guillou gett ut en självbiografi över sitt yrkesliv, ”Ordets makt och vanmakt”, dock utan att nämna ett ord om att han från 1967 och fram till 1972 tog emot uppdrag från KGB-officeren Jevhenij Gergel och senare från en kollega till Gergel, och att han också fick betalt för sina tjänster. Efter avslöjandet har han kompletterat boken med uppgifter om sitt engagemang för KGB. Och som om ingenting hänt har han fortfarande fri access till krönikeplats i Aftonbladet, TV-soffor och radiostudios. Av rädsla för att drabbas av Guillous bannstråle verkar ingen våga säga nej tack. Per Gudmundson, ledarskribent på Svenska Dagbladet, är i stort sett den ende som i olika sammanhang har utmanat honom.

Den röd-göna journalistkåren

I sin ideologiska rigiditet är Jan Guillou ett bra åskådningsexempel när det gäller medievänstern. Journalisternas partisympatier skiljer sig som bekant markant från den övriga befolkningens. Närmare hälften av journalisterna – 46 procent – placerar sig till vänster om mitten, medan bara 31 procent av allmänheten gör det. 14 procent av journalistkåren sympatiserar med vänsterpartiet, enligt de återkommande undersökningar som görs av JMG, institutionen för journalistik och masskommunikation vid Göteborgs universitet. Journalisternas absoluta älskling är numera miljöpartiet. Var fjärde journalist, 23 procent, uppgav miljöpartiet som bästa parti. Det motsvarar en överrepresentation med närmare 400 procent och är en fördubbling sedan 1999. Bland kvinnliga journalister under 35 år är mer än var tredje, 35 procent, miljöpartist.

Journalistkåren har länge varit illröd. När Olof Palme efterträdde Tage Erlander som statsminister (s) 1969 innebar det ett paradigmskifte i svensk politik. Palme kom från överklassen och hade utbildats i USA. Där hade han sett vilket enormt användbart propagandamedium televisionen var, och han såg till att ta mediet i bruk för att uppfostra svenska folket i socialdemokratiskt tänkande. Här fanns fantastiska möjligheter till politisk påverkan rakt in i svenska folkets privata vardagsrum. Radio och TV var statliga monopol och därmed lättast att kontrollera. Inte minst barnprogrammen blev ett medel för inskolning av svenska barn i socialism.

Under 1960- och 70-talen vällde rödgardisterna in i och infiltrerade radio- och TV-husen, alltifrån trotskister och maoister till marxist-leninister och allsköns andra socialister. Och där liksom i pressen sitter de fastgjutna och fortsätter att använda media som propagandakanaler för sina egna vänsteråsikter. Nya generationer har kommit till, men vänsterindoktrineringen sitter i väggarna och garanterar att svenska folket får fortsätta leva i en hårt kontrollerad åsiktsdiktatur.

Vänstern – godhetens företrädare

Vänstern har, liksom liberaler och gröna miljöfundamentalister, gått i bräschen för massinvandring och mångkultur. De har många skäl till det, inte alltid så vackra om man granskar dem närmare. Vänstern vill vara god, den sortens godhet som bottnar i inte alltid medvetandegjorda skuldkänslor för den egna existensen. Skuldkänslorna kan definitivt lindras och den egna självbilden bevaras om man känner sig som en god människa. Och det gör man ju om man pläderar för fri invandring och väljer att se alla invandrare som ”svaga” och som hjälplösa ”offer” som måste tas om hand och försörjas av svenska folket. Det är en ställföreträdande solidaritet med ”de svaga” när det egentligen är sig själv och sina egna intressen man månar om. Det finns också en häpnadsväckande naiv syn på invandring som ”kulturell berikning” – när sanningen är den att människor emigrerar av högst egoistiska skäl och struntar fullkomligt i om deras existens berikar någon annan.

Vänsterpartierna kombinerar sin godhetssträvan med en girig syn på invandrare som valboskap när väljarsiffrorna bland pursvenskar dalar. Det är en desperat kamp för överlevnad på högst artificiella villkor. Godhetsfernissan är tunn. Det visar sig när någon journalist i Sverige har försökt spräcka den stora tystnaden kring invandringspolitiken. Det har det omedelbart utlöst hätska attacker från de godkända åsikternas truppförband inom vänstern.

”Den politiska korrektheten som giftgas”

”Den politiska korrektheten ligger som giftgas över debattklimatet” skrev Gunnar Sandelin, journalist och socionom, i en artikel på DN Debatt som väckte stor uppmärksamhet när den publicerades den 8 april 2008, och som ständigt finner nya läsare på nätet. Det var första gången under överskådlig tid som en yrkesaktiv journalist vågade kritisera sin egen yrkeskår.

”Journalister har ett ansvar, och ibland ett direkt uppdrag, att belysa samhällsfrågor ur ett allsidigt perspektiv. Detta ansvar har min yrkeskår grundligt svikit. I flyktingfrågan har en nästan total enögdhet rått under alla år. Vi har inte redovisat obehagliga fakta och debatterat vart Sveriges upp- och nedvända asylpolitik kan leda. Istället har vi fått en nationell mörkläggning som upprätthålls av ideologiska skäl, där verkligheten får maka på sig för den idealiserade självbilden och den fejkade toleransen.
Det är sällan karriärfrämjande att uttala sig för en restriktivare asylpolitik eller ifrågasätta det mångkulturella samhället. Den politiska korrektheten ligger som giftgas över debattklimatet.” (Ur artikeln ”Journalisterna mörklägger sanningen om invandrarna” i Dagens Nyheter 8 april 2008.)

Självmordsbombaren var bara ”en knäppgök”

Den artikeln väckte hos Jan Guillou en frustration av sådana mått att han var tvungen att spy hån och arrogans över Gunnar Sandelin, inte bara i en utan i två krönikor i Aftonbladet, den 27 april och 11 maj 2008.

Genomgående försöker Guillou förlöjliga Gunnar Sandelin genom att förringa honom, raljera över de fakta han återger och blankt förneka att hans egen yrkeskår mörklägger fakta om invandringspolitikens negativa följder. För Guillou är invandring av ”svartskallar” (Guillous ordval) en fråga om ögonfärg och matvanor. Han ställer invandrare mot kostnaden för arbetslösa norrlänningar – och givetvis tar han till standardtricket och kallar Gunnar Sandelin för ”xenofob”.

Två dagar efter självmordsattentatet den 11 december 2010, när svenskirakierna Taimour Abdulwahab sprängde sig till döds i Stockholms city, avfärdar Jan Guillou i en krönika i Aftonbladet denne islamistiske terrorist som en enstaka ”knäppgök”.

Simsalabim så är terroristhotet borttrollat. Inget att bry sig om alls, faktiskt. ”Antidemokratiska lagar som diskriminerar muslimer” och ”Sveriges förföljelse av personer som kan räknas som muslimer” är i Jan Guillous världsuppfattning den största terroristfaran. ”Inte enskilda knäppgökar som vill mörda sig till himmelriket.”

Här går en rak linje till en annan av medias vänsterextremister; Dan Jönsson, en av de avdankade marxist-leninister som anlitas av den skyddade verkstad som utgörs av Dagens Nyheters kulturredaktion. Några dagar efter att den 28-årige somaliern Muhudiin Mohammed Geele på nyårsdagen 2010 med yxa och kniv lyckades ta sig in i den danske tecknaren Kurt Westergaards hus i avsikt att mörda honom skriver Dan Jönsson:

”Men terrorattacker drabbar nu inte vilka tecknare eller kontorsbyggnader som helst. Vill Västvärlden verkligen få slut på terrorn och göra livet tryggare för danska karikatyrtecknare finns det ett enkelt recept. Man kan i så fall lägga ner krigen i Irak och Afghanistan och montera ned det ekonomiska system som gör en liten minoritet av världens befolkning fantastiskt rik på den fattiga majoritetens bekostnad.
Fast det kanske det inte är värt? Varje gång jag hör en politiker dra den om ”ett angrepp på demokratin och det öppna samhället” förstärks mitt intryck av att de politiska ledarna i Väst egentligen behöver terror.” (Dagens Nyheter 4 januari 2010).

Vänstern vet man alltid var man har: i förnekandets och brutalitetens landskap.

Hon utforskade ondskans ursprung

För snart ett år sedan, den 14 april 2010, avled den polsk-schweiziska psykoanalytikern Alice Miller i sitt hem i Saint-Rémy-de-Provence i Frankrike, 87 år gammal. Mer än någon annan ägnade hon sitt liv åt att utforska hur barndomen formar människan. Hon bröt ny mark inom utvecklingspsykologin och blev en vattendelare: all psykologisk kunskap är antingen före Alice Miller eller efter Alice Miller. Hon förkastar ”den svarta pedagogiken” som säger att ett barn måste uthärda allt som föräldrarna utsätter det för och till råga på allt genom underkastelse ”hedra sin fader och sin moder” som det står i Bibeln.

Vad har Alice Miller med vänstern att göra? En hel del. I sin forskning och sitt författarskap har hon kartlagt ondskans ursprung och gjort det obegripliga möjligt att förstå. Ondska uppstår inte ur ett vacuum. Den härstammar ur övergrepp och misshandel som av det utsatta barnet senare förs vidare till andra människor. Ur det barn som misshandlats, kränkts, förödmjukats och utsatts för psykiska och/eller fysiska övergrepp växer en människa som kommer att upprepa misshandeln och övergreppen, men nu i rollen som förövare. Barnets upplevelser kan glömmas men aldrig utplånas. De lagras i det undermedvetna och iscensätts förr eller senare i ett upprepningstvång som tyranni, skräckvälde, hat och våld. Med vårt sätt att vara berättar vi vår historia.

Hitlers och Stalins barndom

Det psykologiska perspektivet på ondska, våld, terrorism och krig förkastas ofta oreflekterat. Men ingen har hittills kunnat göra någon annan förklaringsmodell mer trolig. Ett litet barn är helt utlämnat till och beroende av sina föräldrar. Barnet har inget val och inget att jämföra med utan måste acceptera föräldrarna som de är och allt som de utsätter barnet för. I en av sina böcker, ”I begynnelsen var uppfostran” (1982), analyserar Alice Miller Adolf Hitlers barndom – ”från den fördolda till den manifesta fasan”. Med en rad exempel ur minnesteckningar och Hitlerbiografier visar hon hur Hitler under hela sin uppväxt misshandlades och kränktes svårt.

Adolfs syster Paula säger i en biografi:

”Det var framför allt bror Adolf som provocerade min far till extrem hårdhet och som varje dag fick sin beskärda del av prygel.”

Fadern upprättade en familjediktatur och slog både barnen och sin hustru regelbundet. Adolf hånades och förnedrades under fruktansvärda former, fadern brukade vissla på honom som om han var en hund. Det fanns inget sätt att undkomma den dagliga misshandeln. Den måste stängas in och förträngas – och överfördes istället på judarna.

Alice Miller har inte analyserat Josef Stalins barndom. Men parallellerna är påfallande. Liksom Hitler hade Stalin en tyrannisk och våldsam far som misshandlade honom grovt, både fysiskt och psykiskt. Båda hade svaga mödrar som själva blev misshandlade av sina män, som sörjde att de hade förlorat flera barn i rad och som inte förmådde skydda barnen. Både Stalin och Hitler var tvungna att förtränga en ohygglig verklighet. Men inom dem levde hatet, skräcken och de andra bortträngda känslorna och levdes ut i massmord på miljoner oskyldiga människor.Stalins egna ord går att tolka:

“Vi har blivit (50 -100 år) efter de ledande länderna. Vi måste inom 10 år tillryggalägga denna distans. Antingen kommer vi att göra det eller så gör man slut på oss.”

Orden kan ses som uttryck för barnets totala underläge inför den skräckinjagande fadern. Antingen ”tillryggalägger han en distans”, det vill säga distanserar sig från skräcken genom att förtränga den. Eller också gör fadern slut på honom.

Att förstå är inte att acceptera

Ordet ”förstå” har två betydelser. Det kan användas i betydelsen ”begripa”. Eller i betydelsen ”urskulda”, ”frikänna från ansvar”. Jag använder ordet i betydelsen ”begripa”. Att förstå bakgrunden till människors ondska är inte detsamma som att acceptera ondskan.

I Jan Myrdals kroniska pubertetsuppror och samtidiga lojalitet med de mest brutala diktaturer som står att uppbringa finns också berättelsen om ett förnedrat och skadat barn som överlever genom att upprätthålla en inre totalitarism.

Så här berättar Jan Guillou om sin barndom:

”Slaget träffade högt upp på höger kindben. Det var precis det han avsett när han vred huvudet några centimeter snett uppåt just som farsan slog.”

Citatet är hämtat ur Guillous debutbok ”Ondskan” från 1980, en självbiografi där huvudpersonen Erik regelbundet misshandlas av sin pappa. Det händer alltid efter maten – efter-maten-stryket som Erik kallar det. Det gäller för Erik att inte spilla något under maten, inte reta sin bror och låta farsan, som Erik kallar honom, få en ganska bra träff i ansiktet när han gör sin vanliga ”snärta-till-på-näsroten-slaget” som han alltid gör under maten.

Efter maten låser farsan in sig själv och Erik i sovrummet där farsan, lite beroende på vilket humör han är på, slår Erik med diverse tillhyggen såsom klädborste, björkris och det allra värsta – hundpiskan. När Erik blir slagen gäller det för honom att tänka på hur mycket han hatar farsan för då känner han ingen smärta. Han måste koncentrera sig på att inte börja gråta eller röra sig när farsan slår för då tappar farsan räkningen på antalet rapp de tillsammans bestämt att Erik skall få och då kommer farsan bara att ge honom ännu fler rapp.

Vänsterns tragedi är insiktslösheten

Om trauman av den här kalibern inte bearbetas kommer de oundvikligen att drabba inte bara individen själv utan även hans omgivning. Omgivningen blir den projektionsskärm på vilken den bortträngda skräcken och hatet projiceras. Det kan, som i fallen Adolf Hitler och Josef Stalin, gå ut över miljoner människor.

När tongivande vänsterpredikanter lägger samhällsdebatten under sig och framkallar skräck och tystnad hos dem som tycker annorlunda är principen densamma, det är bara skalan som är annorlunda. Vänsterns stora tragedi är insiktslösheten, den insiktslöshet och det förnekande som kännetecknar dess galjonsfigurer – de som kallar andra för ”folkfiender”, ”högerelement” (Mao Zedong), ”högerpopulister”, ”högerextrema”, ”främlingsfientliga”, ”islamofober”, ”knäppgökar” eller ”xenofober”. Det skulle kunna vara deras egen tragedi, men den lägger död mans hand över samhällsdebatten och därmed hela det svenska samhället, förlamar och tystar.

Medan dammet stilla faller över årgångsvinerna i Jan Guillous vinkällare och Jan Myrdal fortsätter sitt föräldrauppror på åttiofjärde året går vänstern in i sitt oundvikliga terminalstadium. Ingen gräver vänsterns grav mer effektivt än den själv. En plats i historiens skräckkabinett är för alltid vikt för kommunismen.

Till slut några ord av den tjeckiske dramatikern och politikern Vaclav Havel:

”Den kvävande slöja som omger livet i lögn består av ett märkligt material. Så länge den hermetiskt täcker hela samhället tycks den gjord av sten. Men när någon bryter igenom den på en enda punkt, när en ensam människa ropar ”kejsaren är utan kläder” och när en ensam speldeltagare bryter mot spelets regler och därmed ohjälpligt avslöjar att det är ett spel, står allt i ett annat ljus. Hela slöjan tycks nu gjord av papper och ser ut att ohjälpligt trasas sönder i småbitar.”

Af Julia Caesar

Tidligere kronikker af samme forfatter

Copyright Julia Caesar, Snaphanen, HRS och document.no. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!