Gjesteskribent

Vänstern har alltid haft ett passionerat förhållande till totalitära diktaturer. Ju mer förtryck och ju fler massmord, desto större entusiasm och kärlek från vänsterhåll.

Vänsterns romans med tyranni och terror är en märklig kärlekshistoria. När världskommunismen kollapsade 1989-90 sjönk vänstern ihop i tomhet och depression, precis som när ett kärleksförhållande har tagit slut. I den tomheten och kärlekssorgen har den vadat i mer än tjugo år. Men vänsterns troende har hittat en ny partner, ytterligare en totalitär ideologi att dyrka. I dag fyller de sitt inre tomrum med radikal islam. Vänsterns hjärta klappar för islamisterna. Fyrverkeriet från självmordsbombares sprängmedel tänder på nytt glöden i deras revolutionära längtan. I muslimers upplevelse av att vara förtryckta kan de identifiera sig själva som de ”offer” de tror sig vara.

Vi kommer att få se ett oändligt antal avsnitt av den här kärlekssagan utspela sig i våra TV-apparater. Men aldrig vackert bildsatta eller till tonerna av soft music. Det vi får se är våld, ofattbar grymhet, förintelse och död. Bilderna kommer att vara blodiga, fasansfulla och minst av allt associera till kärlek. Vänsterns romans med islam är en omöjlig kärlek mellan parter som inte har något annat gemensamt än hatet och driften att förstöra. Det är en love story utan happy end, en kärlek som är dömd att sluta i katastrof.

När en ideologiskt betingad dödskult går på högsta växeln får den sitt starkaste stöd från vänsterns troende. Av tradition har de alltid flockat sig kring kommunistiska regimer just när massmördandet har nått toppnivåer – som när Josef Stalins folkmord och terror kulminerade i Sovjet på 1930-talet, under Mao Zedongs ”stora proletära kulturrevolution” i Kina på 1960- och 70-talen och Pol Pot´s skräckregim i ”Demokratiska Kampuchea” 1975-78 när de röda khmererna mördade uppemot två miljoner invånare. Just då har vänsterns extas och lovord över diktaturerna nått sin kulmen. För vänstern kommer nämligen idéerna alltid i första hand, människor i andra hand.

Marxism-leninismens fader Karl Marx (1818-1883) dolde aldrig sin dragning till våld. Han försvarade hängning av kapitalister i närmaste lyktstolpe. I den tidning han gav ut, Neue Rhenische Zeitung, förklarade han: ”När vår tur kommer ska vi inte förklä vår terrorism.»

Sammanlagt har de kommunistiska diktaturerna skördat mer än hundra miljoner dödsoffer. Under 1900-talet har cirka 170 miljoner människor dött i folkmord och massmord. Det är mer än fyra gånger fler än de som har dött i krig.

Diagnos på de Troende

Hur kommer det sig att utåt sett normala människor försvär sig till och lovprisar brutala diktaturregimer som bygger sin makt på massmord och terror? Hur kan vänstern investera entusiasm i en totalitär ideologi som islam, som inte på någon enda punkt godkänner det vänsterns företrädare säger sig stå för; sekulär demokrati, mänskliga rättigheter, jämställdhet mellan könen och rättigheter för homo-, bi- och transpersoner? En av dem som har försökt utreda det är professor Jamie Glazov i boken “United in hate. The Left´s Romance With Tyranny and Terror”. För att förstå den säregna alliansen mellan vänstern och totalitära ideologier måste man titta närmare på vilka parterna och deras drivkrafter är, menar han.

Glazov är son till sovjetiska dissidenter och kom till USA som femåring. Hans morfar Gregory Rafalsky, som var läkare i den sovjetiska armén, var en av dem som försvann spårlöst under Stalindiktaturen, i oktober 1941. Boken är tillägnad honom. Familjen Glazov har senare fått veta att han som läkare hade vägrat att delta i tortyr av sina egna och därför skjutits med ett nackskott.

Eftersom de beteendevetenskapliga disciplinerna sociologi och psykologi, i synnerhet i Sverige, är tungt infiltrerade av vänstertroende får man söka förklaringar till vänsterns kärlekshistoria med folkmordsdiktaturer vid sidan av de politiskt korrekta sammanhangen. Jamie Glazov´s ”believer´s diagnosis” utgår ifrån iakttagelsen att ”the believer”, den Troende, känner sig alienerad och främmande för dagens västerländska samhälle. Han vill utplåna det för att på ruinerna kunna bygga det mönstersamhälle som han drömmer om. Att vägen till paradiset kantas av döda kroppar är han väl medveten om, och det är i den gemensamma dödskulten som vänsterns Troende och islamisterna finner varandra, menar Jamie Glazov.

Den som vill kan se och höra Jamie Glazov själv berätta om sin bakgrund och sin bok i den här föreläsningen på you tube.

Allting är samhällets fel

Värdet av demokrati och individuell frihet förkastas av den Troende, eftersom han själv har misslyckats med att ta vara på de utmaningar och möjligheter som de erbjuder. Det är samhällets fel att han känner sig alienerad. Istället för demokrati och individuell frihet längtar den Troende efter den likformighet, stabilitet och disciplin som får honom att känna sig trygg och som han bara finner i diktaturer. Han fantiserar om hur han befrias från sitt eget individuella jag, intalar sig att han ingår i en stor gemenskap med andra Troende och drömmer om att sjunka in i kollektivets omslutande famn. Han längtar till en värld där han får bli som ett litet barn igen och tas om hand av en god fader som har allting under kontroll och kan ta alla beslut.

I det aktuella jordelivet kommer den Troende ofta till korta, bland annat för att han har svårt att skapa genuina, nära relationer med andra människor. De måste dela hans politiska och radikala värderingar, annars är de inga vänner. Den argentinskfödde marxistiske revolutionären Che Guevara (1928-67) – en av huvudmännen bakom den kubanska revolutionen 1959 – sa: ”Mina vänner är mina vänner bara så länge som de delar mina politiska åsikter”. Det är därför den Troende så lätt accepterar att hans ”vänner” kan bli eliminerade för ideologins skull om de står i vägen för den. Djupare än så blir aldrig vänskapen. Tomrummet efter verklig mänsklig gemenskap försöker han fylla med en pseudokärlek för hela mänskligheten. Den Troende älskar människor, men bara som abstraktion och bara på avstånd. Det är människan som idé han omfattar med kärlek, inte verkliga människor.

Identifikation med offer

Sin största dragning har han till dem som han uppfattar som offer. Som en magnet dras den Troende till alla tänkbara offer – för kapitalism, rasism, diskriminering, ”islamofobi”, globala orättvisor, eller ”samhället” i största allmänhet. För att legitimera sin identifikation med världens alla offer måste han övertyga sig själv om att han också är ett offer. Det kräver ibland viss ansträngning, för den Troende har faktiskt lyckats dra nytta av det kapitalistiska samhällets ekonomiska möjligheter. Han har uppfyllt sina materiella behov med råge och är innehavare av både bostadsrätt, bil och fritidshus samt några goda placeringar på kapitalmarknaden.

Men ju mer materiellt välstånd han lyckas skaffa sig, desto olyckligare blir han. Den Troende står helt enkelt inte ut med att ha det bra. Det materiella ägandet kan aldrig kompensera hans andliga tomhet. Eftersom han bygger hela sin identitet och världsbild på offertänkande är han i desperat behov av missgynnade och olyckliga människor att staga upp sig med. Ju fler offer han kan identifiera sig med, desto större blir den fiktiva gemenskap som den Troende ingår i. Identifikationen med förmodade offer erbjuder också en svårslagen känsla av moralisk överlägsenhet och enastående godhet – någonting som per automatik belönas och applåderas av alla som inte genomskådar den Troendes falska godhet.

Skuld är motorn i hela den här processen. Den Troende bär, oftast omedvetet, på en skuld över att över huvud taget finnas till, och den förstärks av den sociala status och det materiella välstånd han har uppnått och som kan få honom att må riktigt illa. Den Troende skäms över att han inte är ett verkligt offer. Genom att i fantasin se sig själv som en av de fattiga och förtryckta och genom att vara en Troende amorterar han på sin karmiska skuld.

Fakta måste förnekas

Eftersom hans självbild vilar på så bräcklig grund måste han med kraft förneka ovedersägliga fakta, som att kommunismen har kostat minst 100 miljoner människor livet och att islamistiska terrorister tar livet av oskyldiga människor. Även om han får bevis för att hans revolutionära idoler utövar förtryck och masslakt vill han inte höra talas om det. Om en Troende skulle erkänna sådana fakta riskerar nämligen hela hans värld att kollapsa. Avslöjandena spräcker den tro på vilken han har byggt hela sin existens. Han förnekar därför konsekvent det som faktiskt utspelar sig inom de totalitära regimer som han dyrkar. Han är övertygad om att våld är nödvändigt för att skapa det jordiska paradis som han åtrår. Men han är noga med att alltid sätta etiketter på förstörelseprocessen med motsatsen till vad den faktiskt är. Utåt framhåller de Troende att de kämpar för ”fred”, ”social rättvisa” och ”jämlikhet”.

Om man översätter Jamie Glazovs iakttagelser till svenska förhållanden kan man se att de Troende i dag uppträder i många olika skepnader; som antirasister, fredsaktivister, radikalfeminister, djurrättsaktivister som ”befriar” minkar till en säker död, förkämpar för social och global rättvisa, människorättsaktivister, agitatorer för oreglerad invandring till exempel i vänsterpartiet, miljöpartiet och folkpartiet och nätverk som AFA och ”Ingen människa är illegal”, som miljöfundamentalister och genusextremister som förnekar att det finns några könsskillnader. De Troende återfinns ofta i organisationer som Amnesty, Röda Korset, Svenska kyrkan, Sida och Rädda Barnen där de nitiskt predikar sin humanism och människokärlek exakt så länge som de inte riskerar att behöva ge upp någonting i sina egna liv.

Myten om den ädle vilden

Alienerade västerländska intellektuella har alltid drömt om främmande exotiska platser som de tror är bättre och mer ”genuina” än deras eget samhälle. Jean-Jacques Rousseau (1712-1778) lanserade den romantiska idén om ”den ädle vilden”, en myt som än i dag vårdas ömt av de Troende. ”Den ädle vilden” antas vara den ursprungliga människan i ”naturligt tillstånd”, opåverkad av civilisation och modernitet. Hans enkelhet har en oemotståndlig fräschör. Obefläckad av industrialism och kommersialism tros han vara den fredsälskande, jämlike och ekologiskt rättänkande ursprungsmänniskan. som är ren och god, osjälvisk och okomplicerad.

Eftersom de Troende känner sig malplacerade i sina egna samhällen föreställer de sig ”den ädle vilden” som ett slags vägvisare som kan hjälpa dem att navigera på livets stormiga hav i riktning mot mening och tillfredsställelse. Olyckligtvis har något sådant som ”den ädle vilden” veterligen aldrig existerat. Den ädle vilden är inte särskilt ädel. Liksom den övriga mänskligheten drivs han av självbevarelsedrift och egennytta, dessutom utan att dölja det under en västerländsk fernissa.


Trots att modern antropologisk forskning har visat att Rousseau drömde i nattmössan klänger sig vänsterintellektuella Troende fast vid myten om ”den ädle vilden” och ser i förlängningen tredje världen som den ursprungliga oskulden förkroppsligad. I deras ögon är underutveckling detsamma som renhet och oskuld. Här finns också en av orsakerna till de Troendes naiva och gränslösa syn på utomeuropeisk invandring. De intalar sig att invandrare från primitiva och underutvecklade länder och kulturer är ”ädla vildar” som med tacksamhet ska ta del av vår välfärd. Oavsett hur tjocka skygglapparna är borde de Troende vid det här laget ha noterat att utomeuropeiska invandrare, i synnerhet från muslimska länder, ingalunda är några ”ädla vildar” utan tvärtom i många fall fast beslutna att skrupelfritt kannibalisera på det smörgåsbord av sociala förmåner som det svenska samhället dukar upp för dem. Många av de Troende anser också på fullt allvar att det ingår i de mänskliga rättigheterna för alla jordens folk att flytta till Sverige och leva på svenska skattebetalares bekostnad. När de Troendes naiva drömmar kolliderar med den brutala verkligheten är reaktionen att göra skygglapparna ännu tjockare och frenetiskt förneka uppenbara realiteter.

Drömmen om ”den ädle vilden” representerar allt som den västerländska människan inte är. Det är orsaken till att både kommunism och tredje världen utövar så stark dragningskraft på de Troende. Vänsterns gemenskap grundar sig nämligen inte i första hand på positiva företeelser som de stöder och gillar. Istället förenas de i vad de inte gillar, i hatet mot Västvärlden, förkroppsligad av USA. Den Troende har fastnat i en evig trotsålder och beundrar vem och vad som helst som hans eget samhälle fruktar och ogillar.

Hundratals miljoner till Afrikas diktatorer

Inom biståndsorganet Sida finns det gott om Troende. Det, och samma fenomen i den förment borgerliga regeringen måste vara förklaringen till att det år efter år pumpas in hundratals miljoner i bistånd från svenska skattebetalare till afrikanska fullblodsdiktaturer. Pengarna faller rakt ned i ett svart hål utan att någon för befolkningen gynnsam utveckling kommer till stånd. Föreställer sig den svenska regeringen och Sida att diktatorer som Muammar Khadaffi, Ugandas president Yoweri Museveni och Sudans president Omar Bashir är ädla vildar med rena och oskuldsfulla sinnen?

”Vårt miljonbistånd till diktaturer har aldrig lyckats öka de mänskliga rättigheterna där” skriver journalisten och Afrikakännaren Bengt Nilsson på Dagens Nyheters debattsida.

”Biståndsmiljonerna är ofta rena kontantöverföringar som går rakt ner i mottagarlandets statskassa. Avsikten är att de ska användas till ”fattigdomsbekämpning”. Men i praktiken kan de lika gärna användas till att förstärka presidentens säkerhetsstyrkor, eller till att köpa vapen och muta väljare i riggade val.”

”Sverige har en lång och grundmurad tradition av att stötta despotier i Afrika, och tydligast manifesterar sig detta i vår biståndspolitik. Denna politik skapades och drevs tidigare av socialdemokrater och förvaltas i dag av en borgerlig regering. Trots flagranta brott mot mänskliga rättigheter, trots valfusk och fängslande av politiskt oppositionella fortgår Sveriges ekonomiska stöd till regeringar som ägnar sig åt sådant. (…) ”Biståndet gör det möjligt för oss att upprätthålla en dialog med mottagarlandet.” Så svarar socialdemokraterna, och så svarar även biståndsminister Gunilla Carlsson (m). Enligt resonemanget måste alltså Sverige överföra hundratals miljoner kronor i bistånd för att kunna ”upprätthålla en dialog” med en afrikansk diktator. Om pengarna uteblir vägrar diktatorn prata. Dessa ”dialoger” – om de ens förekommer – har aldrig lyckats åstadkomma några förbättringar av mänskliga rättigheter i någon afrikansk diktatur” skriver Bengt Nilsson.

De politiska pilgrimerna

Den Troende ser alltid framåt, mot ett hägrande Utopia – samhället där alla hans visioner ska förverkligas och han själv äntligen finna sin plats och komma till sin rätt. En Troende ser aldrig bakåt. På det sättet slipper han besinna de Troendes fruktansvärda brott mot mänskligheten. Som flugan dras till sockerbiten har de Troende ända sedan 1920-talet dragits till och gjort politiska pilgrimsresor till sina mest älskade tyrannistater. Under Stalintyranniets blodigaste år på 1930-talet med masslakt av miljoner människor nådde pilgrimsresorna en höjdpunkt. Många kände sig kallade att till och med emigrera till Sovjet för att leva den kommunistiska lyckodrömmen. Ett svenskt exempel är de så kallade Kirunasvenskarna, som jag berättade om i krönikan ”Vänsterns tragedi, del 2” .

Ett tusental svenskar, övertygade kommunister, ville bygga sig en framtid i den unga sovjetstaten. Men drömmen förvandlades till skräck och död. Under 1930-talets utrensningar och Stalinterrorn 1936-38 sågs svenskarna plötsligt som sovjetstatens fiender, dömdes och avrättades för spionage, ekonomiskt sabotage och andra påhittade brott. Deras öde var okänt och deras emigration nedtystad ända tills DN-journalisten Kaa Eneberg med början 2003 avtäckte och berättade deras historia i tre böcker: ”Tvingade till tystnad”, ”Förnekelsens barn” och ”Knuts ask och kejsaren av Karelen”.

Nya diktaturer, nya resmål

De politiska pilgrimerna från Väst har bugat för de mest skrupelfria diktatorer och i glödande ordalag prisat deras samhällen. Pilgrimernas beundran har alltid nått sin toppnivå exakt när regimerna har stått på sin höjdpunkt av folkmord och terror. De Troendes resmål har varit helvetet på jorden, men deras värdfolk har arbetat hårt för att stärka dem i tron att de befann sig i himlen. Alla former av grymhet och barbari doldes sorgfälligt. Det som visades upp var en omsorgsfullt arrangerad kulissvärld. Ingenting i dessa uppvisningssamhällen var äkta. Till och med byborna var framkommenderade som skådespelare och tillsagda exakt vad de skulle säga och göra.

Sedan det sovjetiska tyranniväldet nådde sitt maximum har politiska pilgrimsodysséer gått till Fidel Castros Kuba under flera årtionden från 1960-talet och framåt, Nordvietnam i mitten och slutet av 60-talet, Maos Kina under slutet av 1960-talet och början av 70-talet, Pol Pots Demokratiska Kampuchea på 1970-talet och sandinisternas Nicaragua från 1979 till 1989. Varje regim som har haft en negativ relation till USA har för de Troende utgjort en oemotståndlig destination.

Jan Myrdal – den evige diktaturpilgrimen

Svenska Troende har gjort mängder av pilgrimsresor till länder just när folkmorden har pågått som bäst. Jan Myrdal är den evige diktaturpilgrimen. Antagligen finns det inte en enda folkmordsdiktatur där han inte har satt sin fot och prisat de styrande i alla tonarter. Den 12 augusti 1978 anlände Myrdal i spetsen för en svensk delegation på fyra personer ur Vänskapsföreningen Sverige-Kampuchea till ”Demokratiska Kampuchea”. Det var det officiella namnet på Pol Pots och de röda khmerernas (Kambodjas kommunister) folkmordsregim 1975-78. Besöket var ett av många som Myrdal gjorde i landet från 1967 och framåt.

Ett halvår efter svenskarnas besök avslöjades att närmare två miljoner människor, en fjärdedel av befolkningen, hade avrättats eller dött av slavarbete, svält och sjukdomar. Till och med människor vars enda brott var att de bar glasögon rensades ut. Precis som i Maos Kina definierades glasögonbärare som ”farliga intellektuella som levde ett skyddat, privilegierat liv”. Men av detta såg svenskarna ingenting. De gav enbart positiva skildringar. Till skillnad från de flesta andra Pol Potpilgrimer har Jan Myrdal aldrig reviderat sin ståndpunkt.

Turistresor i svältens Kina

Dagens Nyheters chefredaktör för kulturredaktionen, Olof Lagercrantz (1911-2002) gjorde under 1970-talet flera reportageresor i Sovjet och Kina. Samtidigt som det pågick folkmord på 70 miljoner kineser och befolkningen drevs från sina hem, familjer och arbeten skrev Olof Lagercrantz:

”Unga människor som tvingas ut på landet är lyckliga att få flytta ut och leva i folkhavet och där göra sin samhälleliga insats.” (Dagens Nyheter 15 november 1970.)

Några månader senare hyllar han den store tyrannen Mao:

«Det är en väldig tillgång för ett land att ha Mao Tsetung som lärofader därför att han är praktisk, erfaren och fylld av levande medkänsla med det kinesiska folket.» (Dagens Nyheter 7 februari 1971.)


Vid tiden för Olof Lagercrantz turistresor i Folkrepubliken Kina svalt minst 38 miljoner människor ihjäl i historiens största hungerkatastrof. De tvingades äta gräs, löv och bark i sina försök att överleva. På order av Mao hölls livsmedelsförråden låsta, och beväpnade vakter hade order att skjuta om någon försökte komma över något att äta. Kannibalism var vanlig, nyligen begravda kroppar grävdes upp och åts. Galna av hunger åt föräldrar sina egna barn, eller bytte barn med andra föräldrar i ett försök att uthärda sin egen förnedring.

Miljoner skolungdomar och studenter blev på Maos order rödgardister, ”den stora proletära kulturrevolutionens” väpnade studentmilis som förföljde och mördade civila 1966-76. Förföljelsen riktade sig i synnerhet mot intellektuella. Att bära glasögon var tillräckligt för att bli avrättad som ”klassfiende”. I Guangxi festade rödgardister på minst 137 ”klassfiender”, mestadels lärare och studentkamrater som de mördade, tillagade och åt upp. Omkring 50 miljoner människor utsattes under åren 1949-1980 för terror i de koncentrationsläger, laogai, som var Kinas motsvarighet till Stalins Gulagarkipelag.

Sanningen fick inte rapporteras

Massvält och folkmord rapporteras inte av de Troende. De västerländska pilgrimerna har låtit sig vallas runt bland de uppställda kulisserna. Redan innan de nått resmålet var de övertygade om att de skulle få se det perfekta samhället. Kulissernas värld representerade den Troendes vision av ett paradis på jorden. Sanningen fick inte rapporteras. Då kunde det gå som för Manchester Guardian´s Sovjetkorrespondent Malcolm Muggeridge (1903-1990). Han lyckades resa in i Ukraina utan de sovjetiska myndigheternas tillstånd och skrev om den massvält, Holomodor, som pågick 1932-33, iscensatt av Josef Stalin. Flera miljoner människor svalt ihjäl. Muggeridge rapporterade om bönder som knäböjde i snön och tiggde brödkanter. Hans artiklar smugglades ut ur Sovjet. Ingen trodde honom, och han fick sparken från Manchester Guardian.

Sanningen om östtyska DDR fick heller inte rapporteras i Sverige under den mer än 40 år långa period 1949-1990 som landets socialdemokratiska regering och hela det vänstersinnade kulturetablissemanget upprätthöll synnerligen intima förbindelser med diktaturen. De har kartlagts av Birgitta Almgren, professor i tyska vid Södertörns högskola, i boken ”Inte bara Stasi…Relationer Sverige-DDR 1949-1990”.

Deutsche Demokratische Republik, DDR, hade grundats i den sovjetiska zonen av Tyskland 1949 och var under Walter Ulbrichts ledning (mannen som lät bygga Berlinmuren 1961) ett av de mest Moskvatrogna länderna i Sovjetunionens maktsfär. I drygt 40 år styrdes medborgarna med stalinistiska metoder. De levde under totalitärt tvång och förtryck där Stasis (den statliga säkerhetstjänsten) avlyssning och spionage på medborgarna via så kallade ”IM” (Inoffizelle Mitarbeiter) var satta i system. Oliktänkande angavs och fängslades. Människor som försökte fly avrättades omedelbart av beväpnade vakter.

Sveriges intima förhållande med DDR

För DDR:s styrande var Sverige ett Schwerpunktsland (”tyngdpunktsland”) av särskilt intresse, och de gick systematiskt till väga för att infiltrera vårt land. DDR:s ambassad i Stockholm var spioncentral, och antalet dokumenterade Stasirapporter från Sverige är klart större än från något annat nordiskt land. I december 1967 öppnades DDR Kulturcentrum i Stockholm, en inrättning som officiellt skulle bedriva kulturutbyte mellan länderna. Men enligt den dolda agenda som i minsta detalj styrdes av diktaturens partibeslut var det egentliga syftet att ”sprida socialism” och motarbeta ”den kapitalistiska smittan”.

Sverige föll pladask för diktaturen. Den socialdemokratiska regeringen och den svenska vänstersinnade kultureliten var mycket vänskapligt inställda till DDR. En rad socialdemokratiska ministrar, bland annat Olof Palme, Ingvar Carlsson, Birgitta Dahl, Mats Hellström och Hans Gustafsson besökte och öste beröm landet. Som första svenska utrikesminister besökte centerpartisten Karin Söder landet 1977. DDR:s skolsystem var förebild för den svenska grundskolan. Stora svenska företag investerade i diktaturen. Man talade om och utövade vänskap, kulturutbyte och samarbete. Censur, regimkritiker som fängslats eller alla som mördats när de försökt fly talade man inte om.

DDR inriktade sig på att knyta kontakter med nyckelpersoner och institutioner som ansågs särskilt intressanta. På listan stod bildningsförbundet ABF, parlamentariker, forskare, folkhögskolor, universitet, lärarföreningar, ungdoms- och studentorganisationer, konstnärer, kvinnoorganisationer och ledande parti- och fackförbundsfunktionärer.

De hemliga Rosenholzakterna

Birgitta Almgren har i flera år fört en rättslig kamp för att för sin forskning få ut de så kallade Rosenholzakterna som har hemligstämplats av Säpo. Akterna innehåller en lista över svenska kontrakterade Stasispioner som för DDR:s räkning bedrev spionage i Sverige. Almgren vill analysera Stasis metoder att infiltrera olika sektorer och värva svenska medarbetare för att få svar på hur en diktatur så framgångsrikt lyckades infiltrera ett demokratiskt land som Sverige.

Efter ett beslut i regeringsrätten i somras fick Birgitta Almgren ut de hemliga handlingarna i augusti 2010. Men hennes händer är bakbundna. Utlämnandet av handlingarna har ett stort förbehåll. Om hon röjer namnen på dem som samarbetade med Stasi kan hon straffas med fängelse. Det enda hon kan säga är att namnen representerar alla sektorer i samhället, men de viktigaste namnen är journalister. Poliser, säkerhetspoliser och politiker finns också med på listan över Stasispioner. Senast har Sverigedemokraterna i riksdagen krävt att Stasilistan offentliggörs, och vi har fått se den bisarra situationen med en moderat justitieminister, Beatrice Ask, som vägrar att offentliggöra namnen för att skydda vänsterextremister som har förrått sitt land.

”Det största konstverket någonsin”

Under hela sitt liv i USA har Jamie Glazov förundrat sig över hur vänstern ansåg den diktatur som han själv och hans föräldrar flytt från vara ett paradis, medan USA i deras ögon är förkastligt. Han såg hur världskommunismens fall blev en svår motgång för vänstern. Många Troende tappade helt enkelt livsgnistan. Vad skulle de nu tro på? Så kom ”nine-eleven”, beteckningen på de fruktansvärda terrordåden i USA den 11 september 2001 när 19 islamistiska terrorister kapade fyra Boeingplan och flög två av dem rakt in i tvillingtornen på World Trade Center, kraschade ett plan vid försvarshögkvareret Pentagon och kraschlandade det fjärde i Pennsylvania. Samtliga 266 ombord på de fyra planen omkom. Totalt dog drygt tretusen människor.

Till sin förvåning märkte Jamie Glazov att många inom vänstern var direkt upprymda efter nine-eleven – även hans egna historikerkolleger. Euforin nådde orgiastiska nivåer. En terrorattack rakt in i USA:s kapitalistiska hjärta, World Trade Center, och mot försvarshögkvartetet – bingo! Den våldsammaste och mest symbolladdade terrorattacken någonsin mot kärnan i allt det som vänstern avskyr mest: amerikansk kapitalism och försvarspolitik. Författaren Norman Mailer ansåg att nine-eleven var ”briljant”. Den tyske kompositören Karlheinz Stockhausen (1928-2007) kallade terrorattacken ”det största konstverket någonsin”.

Nine-eleven öppnade ögonen

Nine-eleven öppnade Jamie Glazovs ögon. Det var då han bestämde sig för att ta reda på vad det egentligen finns för bindningar mellan vänstern och islamisterna. Han såg att de Troende kunde identifiera sig med terroristerna. Terrordådet bekräftade för dem existensen av en förtryckt och nedtrampad klass som de själva anser sig tillhöra – vilket legitimerar deras raseri gentemot USA. Kaparna levde också ut de Troendes innersta dröm och fantasi: att offra sitt liv för sin ideologi. Däremot visades inga sympatier med de oskyldiga människor som från hög höjd hoppade ur den brinnande byggnaden mot en säker död. Eftersom de arbetade i World Trade Center symboliserade även de kapitalismen och var i de Troendes ögon inte värda någon medkänsla.

Utifrån Karl Marx favoritcitat: ”Everything that exists deserves to perish” (Allting som existerar förtjänar att förgås) såg de Troende Ground Zeros rykande askhögar som den grund på vilken ett nytt samhälle kan byggas. Innan landet Utopia kan byggas måste det till en våldsam förstörelse av det befintliga. Därav deras eufori. Det är inte bara det nya Utopia som ska byggas. De Troende förnekar människans natur och tror att hon kan återskapas i en mer perfekt form, som man formar en lerfigur ur en klump lera. Det är samma vanföreställning – att skapa Den Nya Människan – som har legat till grund för samtliga kommunistiska skräckregimer i världen. Men ingen enda har lyckats utplåna människans natur.

”Tron måste vattnas med blod”

Vänsterns love story med totalitära diktaturer är en våldets allians där de kan känna igen och spegla sig i varandra. I bejakandet av dödandet för att uppnå sina politiska mål kan islamisterna och vänsterns Troende mötas. Förstörelse och död ses som nödvändiga förutsättningar för att kunna bygga såväl Allahs som vänsterns himmelrike på jorden. I demonstrationer går vänsterns Troende hand i hand med islamister och ropar ”Allahu Akbar!” – exakt de ord som självmordsbombare ropar innan de spränger sig själva i luften. Ett citat av den algeriske islamisten Ali Benhadj illustrerar islamismens centrala dogm att döden är nödvändig för att rena jorden:

”Om tron inte vattnas och hålls fuktig med blod kan den inte växa. Den lever inte. Principer får ny styrka av offer, självmordsoperationer och martyrskap för Allah. Tron växer genom att räkna döda varje dag, genom att summera massakrer och bårhus. Det spelar ingen roll ifall den person som har offrats inte längre finns där. Han har vunnit.”

För islamisterna räcker det att Västvärldens befolkning består av ”otrogna” för att vi ska förtjäna att dö. Livet i sig har inget värde, det är först som död en muslim når paradiset med de 72 jungfrurna. För vänsterns Troende är skälet att vi står i vägen för upprättandet av deras drömda lyckorike. Vanliga människor som är nöjda och lyckliga med sina liv representerar ett allvarligt hot mot deras tankevärld. Den Troende står inte ut med lycka. Den enda förklaring han kan komma på är att människor är nöjda och lyckliga enbart för att de är hjärntvättade. De bara tror att de är lyckliga, i själva verket är de förgiftade av kapitalism. Från denna mentala förslavning kan de bara befrias genom den revolution som den Troende vill se genomförd.

Förbud mot kärlek, skönhet och sexualitet

Förutom dödskulten finns det mycket annat som förenar islamisterna och de Troende. Båda förnekar värdet av kärlek och förälskelse, skönhet, glädje och sexualitet eftersom sådant stjäl uppmärksamhet från den politiska kampen och hindrar dem från att uppnå sina yttersta mål. Både inom kommunismen och islam är mäns och kvinnors klädsel avsedd att dölja kroppskonturer och skönhet och förhindra sexuell attraktion. I Maos Kina bar män och kvinnor likadana könlösa uniformer; långbyxor och raka, kraglösa jackor. Attraktion mellan könen fick inte uppmuntras, alla uttryck för kärlek var förbjudna. När 68-rörelsen svepte fram över Europa med inspiration från Sovjets kolchoser och Maos Kina skulle män och kvinnor så långt möjligt se likadana ut, som muppar i oformliga plyschkläder och långt hår. Kvinnorna skulle slänga b-h:n och inte visa att de hade bröst, inte sminka sig och inte raka ben och armhålor. Man skulle vara ”naturlig”. Den ”ädle vilden” igen.

Den mest extremt sexualfientliga klädseln är burqa och niqab som förvandlar kvinnan till ett vandrande tält – en tydlig signal om att hon inte är sexuellt tillgänglig. Sexualiteten inom islam är enbart till för mannen och för barnalstring. Han måste konstant ha Allah i tankarna under samlag, och när han får utlösning ska han högt prisa Allah. Kvinnans sexuella njutning förhindras effektivt genom könsstympning som i varierande grad skär bort hennes yttre könsdelar. Mer än 130 miljoner av de kvinnor som lever i dag är könsstympade. I till exempel Egypten är 97 procent av alla flickor könsstympade. Varje dag utsätts 5 000 – 6 000 flickor för detta fruktansvärda ingrepp. Kvinnan ska vara en lydig sexslav för mannens behov, inget annat.

Det är ingen slump att homosexualitet förföljs och straffas med döden både i kommunistiska diktaturer och inom islam. Sexualitet mellan människor av samma kön har ingen annan mening än njutning, det är oförlåtligt.

Hur går vänsterns trossatser ihop med islam?

Men hur går islam ihop med alla de trossatser som vänstern säger sig stå för? Svaren är intressanta, eftersom Sverige numera har sju vänsterpartier i riksdagen.

• Hur kan vänsterns bekännelse om allas lika värde förenas med islams syn på kvinnan som underordnad mannen?

• Varför moltiger vänsterns alla radikalfeminister när det gäller hedersmord, könsstympning, misshandel och sexuellt våld mot kvinnor inom islam?

• Hur tänker sig vänstern förena vår demokratiska yttrandefrihet med obefintlig sådan inom islam?

• Hur får vänstern sin toleranta syn på homosexualitet och rätt för svenska homosexuella att gifta sig och adoptera barn att gå ihop med islams dödsstraff för homosexualitet?

• Hur förenar man sin syn på religionsfrihet med islams förbud mot att lämna ideologin?

Dödskulturens vedervärdiga arkitekter

Svaret är att det inte går. Och de Troende vet det. De är inget annat än en samling hycklare som inte menar ett ord av läpparnas bekännelse. Det är faktiskt konstigt att de inte dör av självförakt och vämjelse över sina egna lögner. Troende feministers slutsatser inför det förtryck som kvinnor inom islam lever under kan sammanfattas så här:

”Hellre låta kvinnor lida under en grym regim än att erkänna att det finns kulturer som är underlägsna Väst.” Cynismen är skärande.

Ett annat svar på frågorna är att de Troende inte bryr sig. Den enskilda människan är inte viktig för dem. Ideologin kommer först, människor är bara ett medel. Historien visar att de Troende är beredda att betala med miljoner andra människors liv för att uppnå sin ideologiska utopi. I islam har de funnit den perfekta partnern. Tillsammans utgör de dödskulturens vedervärdiga arkitekter.

Af Julia Caesar

Tidligere kronikker af samme forfatter.

. Litteratur:

Per Ahlmark: “Det öppna såret. Om massmord och medlöperi”.

Birgitta Almgren: ”Inte bara Stasi…Relationer Sverige – DDR 1949-1990”.

Nils Dacke: ”Islam under slöjan”.

Donald De Marco, Benjamin Wiker :”Architects of the Culture of Death” .

Kaa Eneberg: ”Tvingade till tystnad” och ”Förnekelsens barn” (om Kirunasvenskarna).

Peter Fröberg Idling: ”Pol Pots leende”.

Jamie Glazov: “United in hate. The Left´s Romance With Tyranny and Terror”.

Melanie Klein: “Kärlek, skuld och gottgörelse”.

Alice Miller: ”Det självutplånande barnet”, ”I begynnelsen var uppfostran”.

Magnus Norell: ”Islamismens seger. Från Libanon till Iran”.

Steven Pinker: ”Ett oskrivet blad och andra myter om människans natur”.

Copyright Julia Caesar, Snaphanen, HRS och document.no. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Les også

-
-
-
-
-
-