Gjesteskribent

Kritikere av islamisme advarer mot å gå i fellen som heter islamkritikk=fobi=rasisme. Men det er en ligning som det offisielle Sverige omfavner. Det ser ut til å være en lettvint nødutgang for å slippe ubehagelig debatt og stoppe munnen på brysomme personer.

I København nylig traff jeg svensker som fortalte at man i Sverige sier at islam-kritikk er en form for rasisme, og derfor kvalifiserer til betegnelsen «hets mot folkgrupp», som er det samme som den norske rasismeparagrafen 135a. Det lød «tokig». Men Dilsa Demirbag-Sten skriver presis «samma sak» i en kommentar i Expressen:

Hur bortkollrad får man bli? I förra veckans Debatt i SVT var ett av ämnena islamofobi. Definitionen av islamofobi likställdes med rasism och antisemitism.
Hur står det till i det svenska intellektets centralbank? Själv satt jag pionröd, fylld av skam över den samlade obegåvningsreserven i studion.
Om den ändå hade kallats «muslimofobi» så hade den, trots den förvirrande hänvisningen till ett sjukdomstillstånd, med lite välvilja kunnat accepterats som en form av rasism.
Ingen kvinna ska behöva utstå att främlingar drar i slöjan eller acceptera bilden av att muslimer förväntas äta barn och slå kvinnor. Betyder det att jag då också måste acceptera islam som en politisk kraft?
Eller om jag är kritisk till kristendomen, avskyr jag då svenskar och engelsmän? Om jag nu anser att judendomen, buddismen, kristendomen och islam är kvinnoförtryckande institutioner med skrifter som inte ska ha tolkningsföreträde i något avseende, är jag då antisemit och fientlig mot indier och danskar? Som ateist har jag länge och tydligt uttryckt mina åsikter om religioner, men hittills har inga människor med judisk eller kristen bakgrund kallat mig antisemit eller danskhatare. Sedan när blev det obligatoriskt att buga för en religion?
Islam är inget undantag från andra religioner. Dess förtryck av kvinnor, homosexuella, oliktänkande och andra religiösa grupper är alive and kicking.
Den som bemödar sig om att följa debatten i exempelvis Storbritannien förstår hur snedvriden debatten är i Sverige. Taslima Nasrin, Salman Rushdie, Ibn Warraq, Mehdi Mozaffari, Chahla Chafiq, Irshad Manji och ytterligare sex författare och intellektuella skrev för två år sedan en artikel i den franska vänsterradikala tidningen Charlie Hebdo som stöd för Jyllandspostens publicering av Muhammedkarikatyrerna. De tog även avstånd från begreppet islamofobi som de ansåg syfta till att tysta religionskritik och som stigmatiserar muslimer.
Även Paul Berman, Christopher Hitchens, Nick Cohen och många andra publicister verksamma i USA och England som placerar sig inom vänstern, tar tydligt avstånd från begreppet, som inte gynnar några andra än dem som vill politisera islam.

Det krävs väl en halvbegåvning för att komma fram till att man inte väljer sin hudfärg, födelseland eller föräldrar, men däremot sitt förhållningssätt till religioner. Religioner har sina institutioner, skrifter och företrädare som bör ifrågasättas och kritiseras. Svenskar lika lite som iranier föds in i en religion och tillåts i bästa fall välja, men i de flesta muslimska länder tvingas man underkasta sig religionen.
De flesta människor i Sverige oavsett bakgrund har ett sekulärt, liberalt och demokratiskt förhållningssätt, samt det kulturarv som kommer med det. Många firar ramadan, jul eller hanukkah som en del av en tradition utan att låta resten av livet styras av religiösa dogmer. Men nu försöker en grupp människor på ett högst tvivelaktigt sätt stämpla alla islamkritiker som rasister och fiender till muslimer.
Här säger jag stopp! Bevare mig väl för en verklighet där religionerna dikterar lagen, men också för den där de styr den offentliga samtalet.
Statens roll är att skydda individen från hot, diskriminering och våld så att hon kan röra sig fritt fysiskt – men även mellan ideologier, religioner och sexualiteter – utan att det får traumatiserande eller våldsamma konsekvenser. Detta gäller även den muslimska delen av befolkningen. Men steget är långt mellan skyldigheten att skydda individen till att tvingas anamma en religiös ideologi.

Av Dilsa Demirbag-Sten

Vem är islam?