Kommentar

De tre danske professorene som går inn for å imøtekomme sharia, særlig i familiesaker, spørsmål om skilsmisse, barnefordeling og arv, opptrer ikke i et vakuum. Fra Sverige og Storbritannia kommer lignende toner.

29. januar forsvarte Mosa Sayed sin doktoravhandling ved Uppsala universitetet. Sayed har kommet frem til at det ikke er noe til hinder for at islamsk arvelov kan innføres i Sverige.

Sayed disputerte for en fullsatt sal. Avhandlingen ble enstemmig godkjent. Men den har sjokkert mange. At svensk akademia legitimerer en avhandling som bryter med grunnloven, må sees på som et alvorlig angrep på den svenske rettsstaten, og det er et angrep som kommer innenfra.

Islamisk arvsrätt i det mångkulturella Sverige heter avhandlingen som juristen Mosa Sayed den 29 januari försvarade vid Uppsala universitet. Men avhandlingen går längre än att leverera en ingående redogörelse för och analys av den islamiska arvsrätten. Mosa Sayed förordar tydligt också vad som bör göras i Sverige: Det rättsliga erkännandet av den kulturella tillhörigheten bör i vissa fall kunna leda till att arv delas med olika lotter beroende på om arvingarna är män eller kvinnor.

….
Svaret författades av juridiska fakultetens dekanus, professor Torbjörn Andersson: Avhandlingen har inga brister, den är ett pionjärarbete, Sayed tar sitt ansvar för en diskussion kring mångkultur som ligger i ett politiskt spänningsfält.

Flera personer inom den akademiska världen som är insatta i ämnet har motsatt åsikt. Alla avböjde dock bestämt att kommentera frågan i Forskning & Framsteg. Den är alltför infekterad, var ett av argumenten. Man vill inte göra sig osams med sitt eget eller andra lärosäten, ett annat.

En som inte väjer för debatt är Bo Rothstein, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet. I god tid före disputationsdagen, redan den 21 januari, skickade han sina principiella synpunkter på avhandlingen i ett brev till betygsnämndens ordförande. Han påpekar där att den svenska rättsordningen faktiskt innehåller en sträng skrivning gentemot varje form av särbehandling.

– Min ståndpunkt är tydlig: Förslaget strider mot våra grundlagar, där det bestämt uttalas att den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde.

Hur kan det komma sig, frågar Bo Rothstein i brevet, att en avhandling i rättsvetenskap som läggs fram i Sverige och som enligt avhandlingsförfattarens egen utsaga «med ljus och lykta» söker efter stadganden för vad som ska räknas som «uppenbart» i svensk rättsordning när det gäller frågor om jämställdhet mellan män och kvinnor helt nonchalerar grundlagens stadganden?

Et kvantesprang

Dilsa Demirbag-Sten reflekterer over hva som har skjedd med et Sverige der kjønnsdiskriminering i religionens navn får akademisk godkjenning.

Da hun kom til Sverige som kurder fra Tyrkia, ble folk regnet kun i nasjonaliteter. Det er samme utvikling som Kenan Malik har beskrevet i Storbritannia.

När jag och min familj kom till Sverige 1976 var begreppet invandrare liktydigt med jugoslaver, greker, italienare och turkar.

Staten försökte tillgodose de nyanländas specifika behov vid ankomsten men lämnade de nya invånarna att sköta sig själva när det permanenta uppehållstillståndet väl var utdelat. Bostad, arbete och skola och den mest grundläggande kunskapen i svenska språket ordnade staten. Allt skedde effektivt och snabbt som det mesta under rekordåren.

Integrationsprojekt var ett okänt begrepp på den tiden.

Arbetskraftsinvandringen blev sällan ifrågasatt och det som följde med de nya invånarna lämnades till den privata sfären. Statens ointresse var delvis också en illa dold oförmåga att förstå de nya erfarenheterna.

I sann socialdemokratisk anda förpassades två generationer till en stum tystnad; den som tidigare hade mött samerna, judarna och romerna (sigøynere).

Etnifisering og kollektivisering

Men så skjer det noe: Norsk elite later som om de opererer med de samme idealene som for 20 år siden. Det er innbitt motstand mot å diskutere innføringen av kollektive begreper, av at man fører en identitetspolitikk som behandler folk som grupper. Og gruppeidentiteten par excellance er islam.

I dag, nästan 35 år senare är integrationsfrågan en av de mest publika. Invandrarskap är inte längre bara ett känslotillstånd, en självvald identitet och upplevd erfarenhet. Staten har de senaste 25 åren politiserat etnicitet och numera också religionen islam. Vi har muslimska, judiska och kristna förskolor och skolor och det har även rests krav på muslimska och kristna vårdcentraler.

Identitetspolitik är, sedan murens fall 1989, vänsterns nya ideologi.

Mångkulturen har vässats till mångkulturalism: ett ideologiskt system med en helt etnifierad terminologi, där staten förväntas inordna tillvaron efter olika gruppers förmodade behov, utifrån deras etniska och religiösa tillhörighet. Individen har inga möjligheter att själv välja. Samtalet mellan den politiska eliten och dessa människor med «speciella» behov går genom självutnämnda företrädare.

Vi har fjärmat oss en bit från principen om individens suveränitet. Vad hände med tanken om att staten ska behandla alla lika, att ingen ska fråntas eller tilldelas utökade rättigheter?

Mångkulturalism som politik förvaltar en gammal och unken tradition i Europa, där etnicitet och religion är de mäktigaste och mest destruktiva variablerna. Minnet av förintelsen borde vara en stark varningslampa för vad etnisk kollektivisering kan leda till.

Kön, etnicitet, religion men också intressen och politisk hemvist är kollektiva begrepp som engagerar och attraherar många. Det är viktigt att det finns rum för att berätta om och beskriva den dynamik och ibland konflikt som uppstår i mötet mellan olika identiteter, så att nya kan uppstå och avarter motverkas.

Homo-politikk og feminisme er to typer identitetspolitikk som kommer til å tape overfor den tredje og sterkere: islam. Det er innlysende når man ser utviklingen i sammenheng. Det er mange flere muslimer, staten har latt konservative og kollektivistiske representanter oppkaste seg til talsmenn, og den mediale eliten har latt dem hetse individuelle muslimer som er langt mer sårbare.

Man får det man ber om.

Men den herskende eliten forstår ingenting av sine egne selvmotsigelser.

Doktorgraden til Mosa Sayed burde opprørt kvinnelige professorer. Noen journalister er tydelig provosert. Men man våger ikke ta kritikken helt ut. Islamismen er akseptert, den definerer sine egne grenser og ekspanderer stadig.

Det må den nødvendigvis gjøre siden sharia er lover for hele samfunnet og ikke skiller på religion og samfunn.

I morgon försvarar alltså Mosa Sayed en avhandling som pläderar för en ökad användning av sharialagstifning inom svensk arvsrätt. Vad det betyder för barn födda av ogifta mödrar, kvinnor och så kallade «avfällningar» borde vara känt för de flesta vid det här laget.
Där är vi nu i mångkulturalismens namn. Religionen islam ses som ett subjekt som inte går att separera från individen. På Uppsala universitet räknas antalet kvinnliga lektorer, professorer, doktorander och andra medarbetare för att kartlägga könsfördelningen vid lärosätet. När samma genusperspektiv åsidosätts i en avhandling som förordar könsapartheid verkar juridiska fakulteteten upplösas i ett tillstånd av akademisk objektivitet.

Den taushet Demirbag-Sten påpeker minner om den tyske elitens handlingslammelse og taushet overfor nazismens fremmarsj. De besatt fortsatt posisjonene, men greide ikke handle. De var lammet av sine indre selvmotsigelser og greide ikke bryte seg fri.

En tilsvarende skruestikke sitter dagens elite i, og de drar den selv til, mer og mer.

At folkhemmet Sverige, likhetens hjemland, skulle bli arnested for en doktoravhandling som går inn for religiøse lover, og det i løpet av 25 år, er vanskelig å fatte. Men det er sant. Liksom fascismens seier er et faktum.

Demirbag-Sten kommenterer omslaget på den trykte avhandlingen: en utskåret svensk dalahest med en turban på hodet, og med koransitater på bakken under.

Det finnes et element av beundring for macho-muslimen. Sayed er bokser og har vunnet mesterskap. Han er veltrent. Den kvinnelige journalisten som intervjuer ham, skriver at den som har sett inn i hans øyne, aldri glemmer dem. Han driver nå som bokseinstruktør i samarbeid med kommunen og tar seg særlig av vanskeligstilt ungdom. Han understreker plikt, ydmykhet, men også triumf over seire.

Man aner at folkhemmet går konkurs og vil omfavne disse nye herretenkerne med deres nye og strengere moral.

Infekterad fråga om religiös arvsrätt

Undantagslag
En doktorsavhandling argumenterar för att svenska muslimer ska kunna åberopa islamsk rätt. Dilsa Demirbag-Sten ser ännu ett exempel på identitetpolitikens urholkning av demokratin.