Sakset/Fra hofta

Mens norske feminister er opptatt av tredeling av fødselspermisjon og tvungen verneplikt, går det medsøstre rundt i Oslos gater som frykter tvangsgifte og kjønnslemlestelse. Denne splittede verden ble treffende uttrykt av og VGs Elisabeth Skarsbø Moen:

Og mens kvinner i Norge regner seg som seksuelt frigjorte, går det innvanderjenter i Oslos gater uten klitoris. Det heter seg at alle som vil frigjøres må kjempe kampen selv, men i et land der halvparten av ministrene er kvinner, bør det også finnes solidaritet til å gjøre noe for disse usynlige kvinnene.

Svenske Lisbeth Lindborg spør i Expressen hva kan det komme av at forsvarere av innvandrerkvinner nyter stor respekt i land som Tyskland, men blir betraktet som marginale i nordiske sosialdemokrater.

Hun deltok nylig i en paneldebatt om æresdrap, som viste seg skuffende. Gudrun Schyman ville ikke en gang være med på problemstillingen. Det kan virke som om offentligheten villig vekk gir spalteplass og posisjon til selvbestaltede talsmenn for den kollektive tukt og tvang innen innvandrermiljøene, mens enkeltindivider som slåss mot overgrep har det langt tøffere.

Lindborg mener å se et mønster.

Nyligen deltog jag i en paneldebatt i Stockholm om brott i hederns namn. Med kända namn som Gudrun Schyman, Eva Moberg, Yvonne Hirdman och Dilsa Demirbag-Sten hade jag hoppats på en uppmärksammad och progressiv debatt om detta brännande viktiga tema – likt motsvarande debatter i Tyskland och Frankrike.
Men de ytterst relevanta frågorna som debattens organisatörer, Nätverket mot Hedersrelaterat Våld, ville diskutera negligerades: Blundar vi för orsakerna till hedersvåldet? Feministernas svek? Är den feministiska rörelsen endast till för vita medelklasskvinnor? Vad händer med jämställdheten? Efter att ha deltagit i debatten är jag nu beredd att svara «ja, tyvärr» på de tre första frågorna.
Ty även om de flesta i panelen var eniga om att «något måste göras», även om några personer hade konstruktiva förslag, även om inläggen från publiken var värdefulla, så rann det hela ut i sanden. Gudrun Schyman visade sig inte ens ha förstått vad det rör sig om då hon avfärdar begreppet «brott i hederns namn/hedersvåld».
För egen del kunde jag knappt tro att jag hörde rätt. «Brott i hederns namn» är ett vedertaget begrepp i alla större internationella sammanhang. «Crimes in the name of honour» eller «Verbrechen im Namen der Ehre» är det begrepp som används i såväl juridiska som politiska (regeringssammanhang) i alla länder, inom EU och inom FN. Där är det heller ingen hemlighet att dessa brott huvudsakligen förövas i muslimska samhällen.
Hedersbrott förekom redan 1700 år före kristus, fenomenet härrör alltså inte ur någon religion. Däremot är orsaken densamma nu som då. Kvinnan själv har ingen heder: hon är männens heder och deras sexuella ägodel. Koranen tillåter förvisso inga hedersmord, men väl bestraffning av kvinnan som det under-ordnade sexuella väsen hon är. I alla ursäktande sammanhang hävdas att brott i hederns namn också förekommer i Brasilien, Italien och Ecuador. Detta stämmer, men de utgör en försvinnande liten del.

«Det faktum att hedersmord till största delen för-övas inom islamiska samhällen gör det nödvändigt att reda ut i vilken omfattning som Koranen och Sharia inte bara legitimerar dessa brott utan till och med kräver dem» har turkiskfödda juristen Seyran Ates, verksam i Tyskland, sagt.
Ates berättar att 30 procent av alla turkiska universitetsstuderande anser hedersmord vara en legitim reaktion om familjens heder skadats, enligt en utfrågning av turkiska
gallupinstitutet Metropol våren 2007.
Sedan turkiska regeringen infört en lag 2005 som förbjuder hedersmord drivs de unga kvinnorna till självmord för att fäder och bröder ska undgå straff. Enligt Dilek Zaptcioglu, journalist i Istanbul, har antalet självmord nu fördubblats: i en studie av turkiska polisen registrerades 5 852 självmord år 2006 utöver ytterligare 5 400 «registrerade» hedersmord de senaste fem åren.

I Tyskland har man en lov som gjør det straffbart ikke å hjelpe mennesker i nød. Det har man ikke i Sverige. Jente som nylig «falt» fra en balkong i Malmø, hadde hatt behov fra sosiale myndigheter, men fikk det ikke, skriver Lundborg.

I Tyskland uppmärksammades hedersbrotten redan 1989 av den stora organisationen för kvinnors mänskliga rättigheter Terre des Femmes (TdF), som sitter inne med det troligen största expertvetandet inom området i Europa. En fördel i det tyska lagsystemet är förekomsten av en lag som gör det straffbart att inte hjälpa en person som är i nöd. Enligt uppgifter om det senaste hedersmordet – «balkongfallet» – i Malmö hade de sociala myndigheterna inte ställt upp för den mördade flickan. I Tyskland vore detta kriminellt och straffbart. Inte minst visar detta på en förvriden syn i Sverige om innebörden av mänskliga rättigheter.
En annan skillnad är synen på dem som hjälper kvinnor i nöd. I Stockholm finns exempelvis Sara Mohammad, med kurdisk bakgrund, som nu i åratal hjälpt förföljda kvinnor aktivt genom sin organisation «Glöm inte Pela och Fadime». Men till skillnad från en rad hjälpande kvinnor i Tyskland, såsom Seyran Ates, Serap Cileli, Necla Kelek, vilka alla åtnjuter högt anseende och utmärkts med landets högsta utmärkelser, lyser det breda stödet för Sara Mohammad med sin frånvaro. I stället ses hon på håll som en extremist, påpekades i paneldebatten som jag deltog i. En människa som alltså försöker rädda liv, pekas ut som extremist. Jag frågar mig i vilket samhälle vi befinner oss.
Brott i hederns namn är «en fasaväckande realitet mitt ibland oss», bekräftar Seyran Ates. Då svenska «ledande» feminister inte reagerar mot denna, utan förvrider sanningen, bryter de inte bara mot de mänskliga rättigheterna utan gör sig även moraliskt medskyldiga till misshandel och mord.

Feminister är moraliskt medskyldiga till mord