Det er den svenske rasismen, sier han. Abdimajid Osman, faren til aktivistjournalisten Bilan Osman, ser ingen framtid i Sverige.

«I våras sa jag upp mig från ett välavlönat jobb som jag har haft sedan länge. Jag arbetade inom vården och undervisade på en medicinsk fakultet i Sverige samtidigt som jag forskade inom samma område. Jag lämnar Sverige efter 36 år och byter land ännu en gång. Det har blivit allt svårare att leva i ett alltmer främlingsfientlig Sverige», skriver Abdimajid Osman i Aftonbladet.

Adbimajid kom som flyktning til Sverige fra Somalia i 1986. Sverige ga ham trygghet og utdannelse, skriver han, og han er uendelig takknemlig for det. Men nå er det et annet Sverige, og det er blitt fremmedfiendtlig, sier han.

«Jag kom hit som ung flyktingkille från Somalia i en dimmig och småkylig septembermorgon 1986. Jag är oändlig tacksam för Sverige som gav mig trygghet och utbildning. Det blev en docent och biträdande professor i medicinsk genetik av den unge flyktingkillen som kom till Stockholms central i den där morgonen för 36 år sedan.

Men det är ett annat Sverige nu. Det blåser främlingsfientliga vindar på ett sätt jag aldrig kunde föreställa mig.

Visst, har det alltid funnits rasism i Sverige men det är en helt annan typ av rasism nu. En råare och mer accepterad rasism i den politiska och mediala debatten.

Jag har sett hur den nya rasismen vann fotfäste även inom akademin, hos välutbildade personer. Jag har hört när studenter av afrikanska ursprung kallats för ”koko” och ”mindre begåvade”. Jag har vid ett flertal tillfällen hört N-ordet i olika fikarum av personer med ledande ställning inom akademin. Jag har sett hur olika måttstockar tillämpats beroende vilken hudfärg man har».

Abdimajid Osman har ved flere anledninger overhørt ordet neger i lunsjrommet. Dette er det han oppgir som årsak til at han nå ikke lenger kan bli boende i Sverige. Hvilket land han vil ta med seg familien og reise til, sier han ingenting om. Somalia? Det er populært for «flyktningene» å besøke sine hjemland, og noen flytter også tilbake. Med sine 61 år er han nær pensjonsalder. Kan hende det er et annet vestlig land som er mindre rasistisk enn Sverige? La oss håpe at det ikke er Norge.

Den velutdannede Osman var meget klar over hvilken Twitter-melding han likte da han tidligere i år støttet den muslimske fotballspilleren Idrissa Gueye, som ikke ville spille i regnbuetrøye. Det er mange som er enige i at regnbuemarkeringene er gått for langt, men akkurat denne Twitter-meldingen var antisemittisk.

Abdimajid Osman føler seg støtt av ordet neger, men samtidig er det helt greit med antisemittiske karikaturer!

Den naive venstresiden trodde nok at den «velintegrerte» Osman ville ha oppdratt sine barn godt tilpasset det svenske samfunnet, så takknemlig som han er for å ha hatt det trygt og fått alle muligheter. Men slik er det selvsagt ikke når man har en islamsk kultur å ivareta.

Datteren, Bilan Osman, er født i Sverige, men er allikevel en sterk forkjemper for hijab. Hun bruker sin journalistutdannelse og jobb til å fortelle hvor diskriminert hun har vært (er) og hvor fæle svensker er. Særlig de som stemmer på Sverigedemokraterna.

Som alle unge aktivistkvinner med innvandrerbakgrunn har hun det lett anklagende og samtidig selvtilfredse blikket. Du skylder meg noe, sier blikket, og jeg skal sørge for at jeg får det.

Bilan Osman skulle vært en svensk jente med svenske verdier, med tanke på den takknemligheten som faren hennes påstår å besitte. Men Bilan hater sitt fosterland. Det er derfor vanskelig å tro at hennes fars takknemlighet overfor Sverige er ekte. For slikt smitter som regel over på barna:

Bilan Osman mener at det er viktig å prate om «hvithet» i Sverige i dag. På samme måte som det er viktig for feminister å også prate om menn, sier hun. Ja, vi ser hvilken ovenifra-og-ned-holdning som serveres til svensker som ikke pisker seg selv nok for sin «hvithet».

Abdimajid Osman og Bilan Osmans rasisme handler om krenkende ord og uttrykk. Og om at den svenske lærerstanden består av for mange hvite svensker. For svenskene handler rasismen de blir utsatt for, om å måtte kysse innvandrergutters sko, bli ranet, slått, skutt eller voldtatt. Og det bare fordi de er hvite i et område hvor det ikke lenger finnes noen beskyttelse mot innvandrergjengene.

Abdimajid Osman sier han tar med seg kone og barn til et annet land:

«Jag och min familj emigrerar således till ett annat land eftersom vi inte längre tror att våra barn har en framtid i ett främlingsfientligt Sverige. Men vi älskar Sverige och hoppas att Sverige förblir en liberal demokrati och inte väljer samma väg som Orbáns Ungern.»

… «vi älskar Sverige» …

Vi får håpe at han gjør alvor av det, og at det ikke bare er et tomt løfte.

Aftonbladet

Kjøp Ruud Koopmans’ bok her!

Kjøp Douglas Murrays bok «Europas underlige død» fra Document Forlag her!