Gjesteskribent

”Net blankes – Whites only”. ”Net nie blankes – Non-whites only”. Skyltarna som angav vilka hudfärger något var ämnat för fanns överallt i Sydafrika, från systemets införande år 1950 tills dess det avskaffades genom en folkomröstning 1992. Skyltarna fanns överallt. De angav vilka hudfärger som fick sitta på en viss parkbänk, byta om i ett visst omklädningsrum eller vårdas på en viss vårdcentral. Systemet kallades för apartheid, åtskillnad, och innebar att dela in ett samhälles alla individer i ”raser” utefter hudfärg och ursprung, och därefter tilldela de olika raserna olika rättigheter och skyldigheter. Apartheidsystemet har fram till idag betraktats som det främsta och mest brutala exemplet på rasism och apartheid har med rätta fördömts av anti-rasister världen över. Det är, helt enkelt, förkastligt att dela in människor efter pigmentering, ”ras” och etnicitet. Apartheid är inget för det moderna, civiliserade och demokratiska samhället.

Men vad ska vi kalla det, när en svensk sjukvårdsregion delar in sina patienter genom att använda just det rastänkande som existerade i det forna Sydafrika? I veckan avslöjades att Region Dalarnas kris – och traumamottagning i Borlänge på grund av personalbrist hade infört ett remisstop, men bara för svenska patienter. Sveriges Radio meddelade att ”i och med stoppet är det återigen bara asylsökande och nyanlända som kan få hjälp här”. Den ursprungliga artikeltexten är nu utbytt till en förklaring: ”Den här nyheten har av vissa opinionsbildare tolkats som att det bara är nyanlända som får hjälp med sina kriser och trauman, men så är inte fallet. Andra vårdenheter i Dalarna, främst inom psykiatrin, kommer inte att skicka sina patienter till Borlänge-mottagningen längre. Istället får de behandla sina patienter själva. Det är en återgång till samma ordning som varit tidigare.”

Uppdateringen kom sig av att reportaget, föga förvånande, orsakade ett ramaskri i sociala medier. Var det verkligen möjligt att svensk sjukvård sorterade hjälpbehövande primärt efter etnicitet och inte efter hjälpbehov, innan man slussade patienterna vidare till olika instanser? Jodå. Det var exakt så man gjorde. Att man på grund av personalbristen hade ”återgått” till apartheidsystemet är en klen tröst – den ursprungliga nyheten visar att sjukvården i Sverige har inrättat vissa funktioner och enheter dit endast personer av ”rätt” härkomst äger tillträde. I en Facebooktråd skriver Mats Carlsson, som är verksamhetschef för länsvuxenpsykiatrin i Region Dalarna, att man redan 2016 inrättade en särskild mottagning för ”flyktingar eller asylsökande som var traumatiserade av krig, tortyr eller annat systematiskt samhälleligt våld”. Mottagningen knöt till sig specialister för att erbjuda allt från bedömning till omfattande behandlingsinsatser. Man öppnade upp dörrarna även för svenskar under 2018, men de dörrarna har nu alltså åter stängts. För att få tillträde måste du ha rätt ursprung, rätt hudfärg, vara av rätt ”ras”. Det är rasism. Det är apartheid. Och det finns inget sätt att bortförklara det.

Men spelar det egentligen någon roll, säger du kanske? Bleka svenskar får ju också psykiatrisk hjälp, men inom allmänpsykiatrin? Jo, säger jag. Det spelar roll. Stor roll. De särskilda traumamottagningar som återfinns på ett antal platser i landet (Borlänge-mottagningen är långt ifrån unik) har i en tid av konstant personalbrist knutit till sig de specialister som finns inom bland annat PTSD (Post traumatical stress disorder/Posttraumatisk stress). PTSD  är ett tillstånd som kan drabba människor som upplevt svåra eller långvariga trauman. Vanligtvis associerar vi PTSD med krig och tortyr, men även personer som levt i exempelvis misshandelsrelationer eller råkat ut för allvarliga olyckor kan drabbas. PTSD är ett tillstånd som, i dess allvarliga former, kan hindra en individ från att leva ett normalt liv. Det är också ett komplicerat tillstånd, både att diagnosticera och behandla. Om en person som drabbas av PTSD slussas mellan vårdcentraler, kuratorer och företagshälsovård kan en relevant diagnos och behandling dröja många år, eller helt utebli, vilket är katastrofalt för den drabbades mående, familjesituation och förmåga till arbete. I det fall den drabbade slussas vidare från vårdcentralen till allmänpsykiatrin, är köerna långa och kunskaperna om PTSD ofta bristfälliga. Det krävs specialistkompetens hos behandlaren – en specialistkompetens som samlats just vid de kris- och traumamottagningar som alltså tillämpar raskriterier för sina patienter.

Låt mig gå rakt på sak. Jag lider själv av PTSD efter min tjänstgöring i Afghanistan. Det tog mig nio år (!) att få en korrekt diagnos, eftersom jag som medelålders svensk kvinna ständigt ansågs lida av ”stress” när jag sökte hjälp hos sjukvården. Jag har ändå kommit lindrigt undan, jag har talrika kollegor från Afghanistan som drabbats så svårt av PTSD att de inte kan arbeta eller ha fungerande mellanmänskliga relationer. Vissa lever som tungt medicinerade enstöringar bakom neddragna persienner. Expressen skrev om min kollega ”Kongo” redan 2015. Kongo, som var världens trevligaste när vi socialiserade på mässen på Camp Northern Lights, kom hem till ett helvete. Försvarsmakten svek, psykiatrin svek. Familjen kämpade. Och Kongo är långt ifrån ensam. Idag finns den så kallade Veteranmottagningen i Uppsala för att erbjuda hjälp till de soldater som behöver hjälp efter tjänstgöring i Utlandsstyrkan, men hur många som lider utan att söka (eller få) hjälp vet ingen.

Vad vi däremot vet är att vi, som etniska svenskar, inte äger tillgång till den specialistkompetens som landets kris- och traumamottagningar har samlat. Rastänkandet inom svensk sjukvård innebär rent konkret att jag som svensk förvägras den snabba diagnostisering och specialisthjälp som en nyanländ afghan får tillgång till, trots att våra trauman orsakats av exakt samma krig, exakt samma IED:er (IED = improvised explosive device, det vill säga en vägbomb) och eldstrider med exakt samma insurgenter. Vi kan båda ha sett våra vänner dödas, eller ha tvingats att döda andra. Vi kan väckas av samma mardrömmar, få flash backs av samma situationer, reagera på samma stimuli och behöva exakt samma stöd och hjälp – men vi bedöms olika, på grund av vår etnicitet. Sett ur det perspektivet visar Region Dalarnas agerande på hur samhället än en gång sviker sina egna medborgare i allmänhet och sina utlandsveteraner i synnerhet. Landets sjukvårdsregioner kunde lika gärna sätta upp en skylt utanför kris- och traumamottagningarna: ”Net nie-blankes”. Endast icke-vita. Det Sverige sysslar med, genom dessa ständiga etnicitetsbaserade förturer till bostäder, utbildning och nu även sjukvård, är nämligen tillämpad rasism och det gagnar varken samhället eller integrationen. Däremot visar det på återkomsten av ett apartheidtänkande som borde ha förblivit dött och begravet.

 

Du som vill får otroligt gärna ge mig en gåva/donation. En gåva/donation till mig är inget köp av vara/tjänst av mig, varken historiskt utförd eller framtida, ej heller betalning för levererad tjänst/vara, eller framtida sådan, utan en ovillkorad förutsättningslös gåva som inte faller under Konsumentköplagen. Genom utförd insättning bekräftar gåvogivaren att ovanstående förutsättningar gäller. Swish 0723 56 77 56. Jag har tyvärr ingen möjlighet att återkomma med personliga tack till var och en som donerar, men jag är innerligt tacksam för varje krona!