Fire biler i brann på Lilla Essingen i Stockholm. Foto: Henrik Montgomery / Scanpix Sverige / NTB.

Den største bekymringen nasjonsfiendtlige regjeringer og myndigheter har i Europa, er at de opprinnelige befolkningene som fortrenges i sine hjemland under full shithole-isering, på ett eller annet tidspunkt skal gå bananas.

Denne gnagende mistanken, som vokser i takt med politikken de selv fører, er ikke helt uten grunnlag. Fra tid til annen er det jo noen unge menn som ikke har lyktes så godt i den nye verdenen, som starter private kriger av kort varighet uten andre resultater enn død, smerte og stjernestatus for kvasi-intellektuelle i maktens tjeneste. Slike paramilitære dumheter er naturligvis helt forgjeves, all den tid de fleste mennesker er fredelige, og nokså lydig lar seg geleide til sine respektive shitholes fremdeles.

Mange mennesker reagerer riktignok negativt, men for de flestes vedkommende har reaksjonen likevel ingen aggressiv dimensjon. Det som dominerer, er følelsene av tap, sorg, savn og bortkommenhet. Det handler mye om tilhørighet. Folk er jo skapt for relasjoner, og gradvis erstattes gode og frivillige relasjoner av dårlige og ufrivillge.

Et sjeldent kraftfullt uttrykk for denne sorgen ble den 6. april offentliggjort i de svenske avisene Arbetarbladet og Skånska Dagbladet, av sistnevnte identifisert som Peter T. Han synes synd på etterkommerne, som ikke får oppleve det gode og vennlige Sverige, der respekt og optimisme rådet:

Jag sörjer mitt gamla Sverige, när en människa vilken tid på dygnet som helst kunde promenera var som helst utan risk för överfall. När atmosfären var vänlig och optimistisk. När politiker var välutbildade och respekterade varandra. När väljarna kom i första rummet. Inte de egna fördelarna.

Både politikken og næringslivet er korrumpert, observerer Peter:

När institutionerna inte var lika politiserade som idag och saknade sina härskartekniska ”värdegrunder”. När som Astrid Lindgren sa: ”Var hygglig, det räcker.” När företagsledare i första hand såg till företaget och de anställdas bästa. Inte de egna bonusarna.

Velstanden er ikke lenger særlig jevnt fordelt:

När Sverige över hela världen var ett respekterat land med en kombination av högt välstånd och potent industri. När hemlösa och fattigpensionärer var sällsynta. När inga tiggare fanns.

Artikkelforfatteren minnes en tid med minimal kriminalitet:

När kriminaliteten var låg. Kanske ett par tre mord om året. Inga skjutningar, bombdåd eller förnedringsrån. Man behövde inte låsa sin ytterdörr.

Ingen sparkade på någon som ligger. När vården fungerade. När rättssystemet fungerade. När polisen fungerade. På Lilla Essingen i Stockholm, där jag växte upp, traskade den kraftige och vänlige polisen ”Dubbelnisse” med hund och sabel runt ön två gånger om dagen, med händerna på ryggen. Han kände igen alla barnen och ingen muckade.

I dag ville Dubbelnisse kanskje ha støtt på en parkeringsplass med brennende biler.

En faktor som medvirker til elendigheten, er tapet av homogenitet:

Sverige var ett homogent lyckligt land med framtidshopp. Mest av allt sörjer jag att våra barn och kommande generationer inte kommer få uppleva den goda, ljusa och vänliga tiden. De tror kanske att det alltid har varit så här.

«Mycket sorgligt», konkluderer Peter.

Det mest oppsiktsvekkende med teksten er kanskje at to svenske aviser har offentliggjort den. Den ene av dem har sågar sosialdemokratiske sympatier. Særlig store aviser er det riktignok ikke, men også mindre aviser har vært og er gjenstand for meningskorridoren.

Svensk meningsdisplin består mye i å hindre at slike oppdemmede følelser får et uttrykk. For hvis det først begynner å piple litt vann gjennom demningen, blir man straks redd for at hele rukkelverket plutselig kan skylles vekk.

Offentliggjøringen er også et eksempel på de nye vekselvirkningene mellom tradisjonelle medier og sosiale medier. Hjertesukket fra Peter T. ble offentliggjort på Facebook-veggen hans en uke før den kom på trykk i de to avisene.

Det er bemerkelsesverdig at relativt få personer har delt og likt en såpass sterk tekst. Mange er kanskje redde for hvordan omgivelsene ville reagere på et upassende klikk. Blant dem som har delt, er forresten et barnebarn av den store svenske tenoren Jussi Björling (1911–1960). Han bor i USA. Det er kanskje ikke noe stas å bli boende igjen i landet som ikke engang gidder å holde museet tilegnet bestefaren åpent?

 

Kjøp Ruud Koopmans’ bok her!