Hans Rustad Norske medier har vært opptatt av hat og ekstremisme. Men det har vært få skildringer av det hatet som møter svensk politi i forstedene. Er det feil hat?
En politileder forteller om presset, om hatet og situasjoner hvor det går på livet løs. Det er Sverige, folkhemmet vi snakker om.
Klockan är runt 23. Bland de nio poliserna i polisbussen råder en kompakt tystnad. På radion skriker kollegorna.
Det är kaos.
En stund senare kör de in i Husby centrum. Närmare 300 personer trängs på gångbroar och parkeringsdäck. Bilar står i brand.
Plötsligt exploderar en bil med en smäll, så kraftig att tryckvågen slår mot kroppen. Smällen gör stämningen hotfullare. Stenarna flyger nu. ”Bilarna, varför släcker ni inte bilarna?”, skriker folk. De hotfulla kommer närmare, modigare.
Anders skriker till gruppen att de måste retirera, men inser att det inte finns någon väg ut.
Plötsligt kommer chauffören backande. De hoppar in i bussen. Stenarna regnar över bilen. De försöker ta sig fram från andra hållet, men på ett ögonblick är folkmassan där. Ett gäng som har maskerade ansikten springer mot polisen. Stenarna kommer igen, stenar på tre, kanske fyra kilo.
I bakgrunden hörs glas som krossas.
”Gå hem”, skriker han åt folk. Men de lyssnar inte.
Han ser kollegernas blickar. Rädslan.
Nu skiner solen. Det är lördag eftermiddag. Anders är trött nu. Dagarna har gått. Jo, rädslan fanns där men det är först i efterhand som tankarna kommer på allvar. ”Jag kunde ha dött.” ”Mina barn kanske inte får se sin pappa igen.” Han tänker på kollegorna, vars liv han som gruppchef hade ansvar för.
– Vi fruktade för våra liv. Jag såg blicken hos flera av dem. Rädslan. Jag kan dö i dag. Det var så extremt, säger han och tittar ut genom fönstret.
– Det är ju sjukt egentligen, att utsätta sig för det här. Och då kommer tankarna, är det värt det?
Det är inte första gången han möter hatet. Flera gånger i veckan ser han stenkastning och bilbränder, tar emot spott och glåpord. Det tar på psyket, konstaterar han. Men hatet var starkare den här gången.
– Det är som ett mörker. Du har 150 människor framför dig. Jag ser den äldre kvinnan, Husbybon, som åskådare. Bredvid står fem killar som gör allt för att döda mig.
Man får inte ögonkontakt där ute, säger han. Men när han sitter i bussen, när någon kommer fram och drämmer en sten i rutan. Då ser man den svarta blicken.
– Det är ett sådant extremt hat. Det är så mycket aggression.
Blir du arg?
– Nej, jag har aldrig blivit arg på dem. Vad som leder fram till att de gör som de gör, det har jag inget svar på. Men jag blir frustrerad när jag träffat de uppgivna Tenstaborna eller Husbyborna som fått bilen uppeldad av någon som bor i samma område. Jag lider med dem. Vad är det som föder hatet? Jag tror att bristen på vuxna, goda förebilder, manliga förebilder, är ett jätteproblem.
Han säger också att det finns ungdomar som har lite att göra.
– Det har blivit som en sport att störa polisen, många av dem som gripits är helt ostraffade och okända hos oss. Det är också speciellt. Och skrämmande.
Anders avkrefter også som tøv det norske medier villig vekk har formidlet: at politiet går løs på kvinner og barn med hunder, eller at de roper rasistiske ord. Det er det rene tøv. En politimann med slike holdninger ville aldri vart en uke hos oss, sier Anders.
Det lyder rimelig med det inntrykk man har av svensk politi. Men noen spiller på gamle fordommer og resirkulerer dem.
Den siste tiden har stemningen snudd. Politiet møter en positiv reaksjon. Voksne mennesker er glad for at det finnes et politi. Hvem skal ellers beskytte dem og deres barn? – Du skulle sett blomsterhavet innenfor, sier Anders. Han vil ikke ha etternavnet i avisen. Han har opplevd trusler.
Den siste tiden har voksne meldt seg som frivillige.
I Vällingby-Hässelby hade fältassistenterna kontakt med 150 föräldrar, redo att gå ut.
– Det är något unikt. Jag har aldrig varit med om det.
Det är inte första gången Anders, yttre befäl för Västerortspolisen, möter hatet och stenarna. Men under insatsen i Husby fruktade han för sitt liv.
