Nytt

Aftonbladets to reportere har fulgt brannstifterne i Göteborg og Uppsala for å prøve å forstå hva det er som driver dem. Det er primitive følelser: hat mot politiet og ønske om hevn. Derfor brenner de. Noen dypere forklaring får ikke journalistene, som faller tilbake på en sentimental versjon om ungdommen som offer for fattigdom og arbeidsløshet.

Man refererer hva ungdommene sier, men gjør ikke noe forsøk på å stille dem motspørsmål. Det blir enkle utsagn som kan minne om snauskallene i den franske filmen La Haine (Hatet).

Journalistene forfaller til voldsromantikk:

Den här natten ska förorterna brinna, den här natten ska samhället lyssna.

Men lytter samfunnet hvis man brenner folks biler og kaster sten på politi og brannmenn? Det spørsmålet får ikke ungdommene.

Medan vi pratar kommer de fram en efter en.

Unga män med ögon som lyser av samma ilska som i Göteborg när de pratar om polisen. Eller «svinen», «horungarna», «fittorna» och «grisarna» som de anställda vid Polismyndigheten i Uppsala län kallas här.

– Nu är det dags för hämnd. Nu är det krig, säger Yosef, 17.
..
Yosef, 17, kommer fram till oss. Blicken är mörk, rösten hård. Han säger att han är en av dem som kastar stenarna, som bränner bilarna.

– Jag vet att det jag gör är fel. Men jag gör det av en anledning. Jag kastar stenar och bränner bilar för att jag vill hämnas.

55 mil därifrån, tillbaka i Göteborg, sitter Egget i källarrum på en ungdomsgård och berättar om samma polishat. Samma förakt mot samhället. Samma hat och hopplöshet.

Så introduserer journalistene forklaringen, den er suget av eget bryst, en slags hobbysosiologi. Argumentene er velkjente. Hvorfor brenner ikke svenske arbeidsledige ned hus og biler og stenkaster brannmenn?

Ungdomarna i Gottsunda och Göteborgs förorter tillhör de största förlorarna i den ökande fattigdomens Sverige. Den rådande krisen har slagit hårdast mot de unga. Fyra av tio som får socialbidrag är mellan 18 och 29 år.

I Göteborg är de drivande bakom stenkastningen i den åldern. Efter sig har de en svans av yngre ungdomar, barn, som är med för spänningen. De äldre är motiverade, arga, efter att ofta ha kastats ut från industrijobb i finanskrisen. Tillbaka till fattigdom. Misslyckande. Hopplöshet. Fritidsgårdarna där de brukade hänga har stängts ner. Andra kastar sten – för att få jobb. Alla ungdomar vi möter pratar om mediauppgifterna att ett bostadsbolag ska börja anställa de stökigaste ungdomarna.

I teksten dukker det opp interessant informasjon: Voldsmennene er helt opp til 23 år. De har anførere og talsmenn. De store fungerer som forbilder for de helt unge som følger etter. Det er samme metodikk som i Gaza og på Vestbredden under intifadaen.

Journalistene bruker ordet «håpløsthet» som om det unnskylder og forklarer desperate handlinger. Det ligger en innebygd anerkjennelse av «desperasjon», som noe man ikke kan noe for. Men hvor langt går samfunnets toleranse, når det rammer dem selv?

«Man vill göra
uppror – hämnas»

Ingressen er sterk, men reflekteres ikke i artikkelen:

De fattiga ungdomarna i förorten har förklarat krig mot samhället