Sakset/Fra hofta

Rinkeby i Sverige 2009: Svensk-somaliske Kaddafi Hussein arrangerer alkoholfrie fester for ungdommer i Folkets hus. Han møter imidlertid sterk motstand fra strengt religiøse menn, som reagerer med å spre rykter om at Hussein er en dårlig muslim som skal brenne i helvete. De går så langt som at en stor gruppe møter opp utenfor Folkets hus for å trakassere og hindre ungdommene som er på vei inn i festlokalet. Hussain velger å flytte festene til et annet sted, men får ikke være i fred for fanatikerne der heller.

Fra det svenske storsamfunnet er det helt tyst; temaet muslimsk fundamentalisme har ingen stor plass i samfunnsdebatten i Sverige.

Men våren 2009 innleder Kaddafi Hussein og den svensk-kurdiske ordføreren for det Socialdemokratiske kvinneforbundet, Nalin Pekgul, en samtaleserie om forutsetningene for et europeisk islam. På et av møtene forteller Hussein om hva som foregår i Rinkeby, og Pekgul påpeker det alvorlige i situasjonen. Hun blir imidlertid avbrutt av hånlatter og tilrop fra deler av publikum: som om ikke islamofobi og diskriminering er et større problem enn at en tretten år gammel jente ikke får danse? Pekgul noterer seg at de blant publikum som har vanskeligst for å forholde seg til møtets tema ikke er fra Tensta eller Rinkeby – de er velutdannede unge mennesker som er vant til å hevde seg i samfunnsdebatten. Flere av dem er heltidsansatt i noen av de mange stats- og kommunefinansierte prosjektene mot islamofobi.

– Jeg tenkte i mitt stille sinn at de neppe blir plaget av noe tankepoliti når de selv vil ut og more seg, skriver Pekgul:

Kaddafi Hussein bad polisen om hjälp, men när polisen kom sa de män som nyss trakasserat ungdomarna att de bara stod där och tittade. Polisen nöjde sig med deras förklaring och lämnade torget. När Kaddafi inte fick stöd av polisen och inte ensam orkade strida mot de fanatiska muslimerna flyttade han festerna till Husby. Tyvärr fick han inte ha sina fester i fred där heller.

Det här är inte första gången vi får höra talas om att muslimska ungdomar i Sverige hindras att ordna fester med musik. För några år sedan uppmärksammade tv-programmet «Uppdrag granskning» ett liknande problem bland muslimer i Göteborg.

Historien ger många exempel på att kampen mot extremismen blir effektiv först när alla samhällsnivåer sluter upp. Lagstiftaren, rättsväsendet, opinionsbildare, alla måste involveras. Rinkeby 2009 får mig att tänka på Little Rock 1957. Sedan högsta domstolen i USA på 1950-talet förbjudit segregerade skolor försökte vita ändå hindra svarta barn och ungdomar att börja i de skolor som dittills varit reserverade för vita. I Arkansas hotades nio svarta ungdomar som skulle börja i Little Rock High School av en vit mobb och hindrades att komma in i skolan. Efter ingripanden från justitiedepartementet och president Eisenhower inkallades polis och militär för att upprätthålla ordningen och se till att de svarta ungdomarna kunde gå till sina klassrum. De ungdomar som vill dansa och lyssna på musik i Rinkeby år 2009 borde få lika bestämt skydd mot extremister som de nio i Little Rock 1957.

Pekgul stiller spørsmål om hvorfor det omgivende samfunnet ikke bryr seg. Hun mistenker at likegyldigheten i forhold til det som skjer i Rinkeby og i Göteborg skyldes at Rinkebybeboerne og somalierne i Göteborg betraktes som et annerledes folk, som får ordne seg som best de vil. Hvis noen blant disse mener at fester ikke tilhører deres kultur, så har de frie hender til å forby ungdommer å høre på musikk, danse og drikke brus:

Men vi måste bry oss. Vi kan inte acceptera att samhället glider isär. Rättsystemet måste reagera. Vi måste våga ta debatten om extremismen. Från den högsta nivån i samhället vill vi höra ett tydligt ställningstagande för ett samhälle som omfattar alla.

Det kan tyckas självklart att rätts­systemet ska beivra hot, trakasserier och misshandel även om gärningsmän och offer tillhör samma etniska eller religiösa grupp. Polisen ska stanna kvar utanför Rinkeby Folkets hus hela kvällen om så behövs för att garantera ungdomarnas säkerhet. Hot och trakasserier ska utredas. De som står upp mot religiös extremism ska inte behöva möta samma missriktade hänsyn som en gång förledde samhället att blunda när flickor och unga kvinnor utsattes för våld i sina egna familjer. Mordet på Fadime Sahindal 2002 ledde till att dessa brott äntligen uppmärksammades. Förövare fick sina straff och offren fick stöd att komma bort från förtrycket. Det ska inte behöva gå så långt.

Ämnet muslimsk fundamentalism har ingen stor plats i samhällsdebatten. Etablerade debattörer med tillgång till kända debattfora undviker ämnet, kanske av missriktad hänsyn till oliktänkande, kanske av rädsla att stämplas som islamofober. Det är dessutom svårt att skapa nya platser för debatt i viktiga samhällsfrågor. Men ett nytt forum för debatt uppstod trots allt våren 2009 när föreningen Tensta Träff inledde en samtalsserie om förutsättningarna för en europeisk islam. Gensvaret blev starkt. Det var uppenbart att det fanns ett stort behov av att prata om dessa frågor. Forskare, journalister och författare medverkade som inledare. I den efterföljande debatten möttes företrädare för mycket skilda uppfattningar om islam. Vårens träffar var dock i huvudsak en lokal angelägenhet. Diskussionerna var sansade och vi som deltog kände att vi hittat ett forum där människor som aldrig tidigare hade diskuterat med varandra kunde mötas.

Vid höstens första seminarium inledde Kaddafi Hussein diskussionen och berättade om vilka problem han möter i Rinkeby. Som moderator påpekade jag att det är fruktansvärt allvarligt om människor inte ens kan ordna en fest. En del i publiken avbröt med hånfulla skratt och rop att de minsann har större problem med islamofobi och diskriminering än med att en trettonårig flicka inte får dansa. Jag noterade att de som hade svårast att acceptera mötesordningen inte kom från Tensta eller Rinkeby. De var välutbildade unga människor som är vana att ta plats i debatter. En del av dem försörjer sig på något av de många projekt mot islamofobin som staten och kommunerna finansierar. Jag tänkte i mitt stilla sinne att de knappast drabbas av några åsiktspoliser när de själva vill roa sig.

Debatten illustrerar det dilemma vi står inför när vi försöker att formulera en europeisk islam. Efter den 11 september 2001 förstärktes fördomarna mot muslimer och extremisterna fick ökat gehör för sina åsikter framför allt bland de unga muslimerna. För vanliga muslimer blev situationen mycket besvärlig.

Risikoen for å bli diskriminert økte i og med islamofobiens utbredelse, men samtidig fikk muslimske fanatikere uforstyrret fortsette sine forsøk på å undertrykke andre muslimer fordi samfunnets representanter var redde for å bli oppfattet som islamofober, skriver Pekgul. Hun mener at et av de viktigste spørsmålene i Europa er hvordan vi skal få våre samfunn til å holde sammen og hindre dem i å bli revet i stykker av etniske og religiøse motsetninger:

Det hade därför varit lämpligt om Fredrik ­Reinfeldt under sitt halvår som ordförande för Europeiska unionen hade tagit upp frågan om hur vi ska forma ett samhälle där alla får plats oavsett religion eller etnisk bakgrund. Dessvärre har jag aldrig hört honom säga något insiktsfullt om detta. Tvärtom vägrar han att öppna ögonen för de problem som religiösa friskolor kan skapa och fortsätter på denna väg genom att göra det möjligt att öppna segregerade religiösa vårdcentraler.

Ett sätt att slå undan benen för de fundamentalistiska muslimernas retorik om att muslimer alltid kommer att vara föraktade i kristna länder är att ständigt tydliggöra att alla religioner är lika respekterade i vårt samhälle. Kungen hade till exempel i sitt tal vid riksdagens öppnande kunnat uppmärksamma att den muslimska fastemånaden ramadan pågick och att eid al-fitr skulle firas nästkommande söndag. Det skulle ha visat alla unga muslimer att de betraktas som en del av Sverige och att de inte ska köpa extremisternas budskap.

Dagens Nyheter: «Vi måste våga ifrågasätta den religiösa extremismen»
Nalin Pekgul er ordfører for det Socialdemokratiska kvinnoförbundet, er utdannet sykepleier og troende muslim. Pekgul kom til Sverige som flyktningebarn i 1980, og er styreleder i hhv. Fadima Sahindals- og Olof Palmes minnefond. Hon är utbildad sjuksköterska och troende muslim.