Kommentar

Journalist og utgiver av bladet Neo, Sofia Nerbrand, har en god penn. Hun ble innbudt til lunsj hos den egyptiske ambassadøren i Stockholm for å diskutere tegningene. Bakgrunnen var at hun var en av de første som kommenterte dem i Sydsvenska Dagbladet. Nerbrand får frem stemningen, og kontrasten mellom eget liv og det hun møter hos ambassadørene fra muslimske land.

Hun får følelsen av at dette gjelder noe langt mer enn noen skarve tegninger. Regimene i det utvidede Midtøsten har inngått en allianse med moskeene, og det er effekten av den vi ser:

Även om jag är fullt medveten om att ambassadörerna framför mig, med några få undantag, företräder diktaturer som inte tillåter fri press och ett öppet samhälle, växer en obehaglig frustration inom mig där jag sitter på min pinnstol: Muhammedaffären handlar inte alls om bildpubliceringen, utan om en uppseglande och betydligt djupare konflikt. Flertalet av de regimer som ambassadörerna företräder har i en ohelig allians med ett imamvälde kidnappat en stor del av världens muslimer.
Vi önskar nog alla ett idéutbyte och dialog, och jag letar förtvivlat efter gemensamma tanketrådar att spinna vidare kring i diskussionen, men i ambassadörens vardagsrum känns det som om jag kommer från Mars.
Jag är barn av min tid. Jag är liberal, kvinna, född i ett av världens mest sekulära samhällen på 70-talet, ungefär när blasfemilagstiftningen togs bort. När jag gick ut skolan och muren föll var det inte längre frågan om utan när jag skulle resa runt i världen och göra allt ifrån att se Petra i Jordanien till att njuta av Lomboks stränder. Den fulla friheten och framtiden var min.
Den illusionen föll med tvillingtornen på Manhattan. Nu, med morden på Pim Fortuyn, Theo van Gogh och mordhoten mot skandinaver, har idéstriden kommit till mina hemkvarter. Vi kan inte blunda för den längre, tro att det inte rör oss och bara gå och nynna «Don’t blame us, blame Denmark» för att travestera en annan strid i seriernas värld, filmen South Park.
Kan bilderna på profeten rent av bli 2000-talets skotten i Sarajevo? Kan de bli den tändande gnistan för ett modernt globalt krig, som utkämpas i allt från mjölkdisken till tunnelbanevagnar?

Det er vanskelig å nå frem. Nerbrand forsøker, men møter goddag-mann-økseskaft-svar. Svarene er gjenkjennelige, og også ambassadørene sier: Hvorfor skal jødene ha en særstilling på grunn av Holocaust? Det later til å være et fast innslag, en obligatorisk del av deres argumentasjonsrekke, helt uten situasjonsfornemmelse.

Även den egyptiske ambassadören hävdar det orimliga i att judarna har fått en särställning på grund av Förintelsen, och får nickande instämmanden från flera av sina kolleger.

Tonläget blir aldrig uttalat hotfullt, men ambassadörerna avbryter mig gång på gång när jag ska bemöta deras inlägg. De stirrar stint just på mig när de en efter en förklarar varför vi i Väst måste respektera islam och den muslimska världen.
Det menar jag att vi visst ska göra, men vi måste också stå fast vid att vi som icke-troende inte omfattas av samma bildförbud som muslimerna gör. Vi får publicera bilder på Muhammed. På en rak fråga svarar dock ambassadörerna att det skulle ha väckt lika arga reaktioner om Jyllands-Posten hade avbildat profeten rakt upp och ner, utan att karikera honom.

Men ambassadørene har sine forbundsfeller i Sverige: Riksdagsmedlem Yvonna Ruwaida fra Miljøpartiet ser tegningene som utslag av islamofobien som rir Europa, og vil ha skjerpede lover. Det offisielle Sverige er ytterst korrekt.

Då tar Yvonne Ruwaida till orda. Hon väljer att lyfta fram det positiva i att bojkotten av Danmark ledde till att såväl statsministern som tidningen backat – det palestinska folket har anledning att känna sig «empowered» genom att de som ett fattigt folk har vunnit över det rika Danmark. Hon berättar vidare att hon vill skärpa lagen om hets mot folkgrupp för att på så sätt stävja islamofobin, som hon utser till den största fienden i sammanhanget.

Hvem er truet?

Fundamentalister ser vår svaghet och vet att utnyttja den. «Att ens överväga ’specialregler’ (dessutom definierade av radikala islamister) för islam, borde vara otänkbart i våra demokratiska samhällen. Förutom att vidga klyftan mellan muslimer och icke-muslimer, gör vi livet svårare för alla dem (här i Väst såväl som runtom i den muslimska världen) som, ibland med risk för livet, kämpar för ökad demokrati och reformer inom islam», som terrorismforskaren Magnus Norell uttryckte saken (Expressen 11/2).

Några modiga demokratiska muslimer i Sverige är socialdemokraten Nalin Pekgul som varnar omvärlden för hur fundamentalismen växer i hennes Tensta, journalisten Dilsa Demirbag-Sten som uppmanar till solidaritetspubliceringar av Muhammedteckningarna eftersom hon menar att en absolut yttrandefrihet är det som garanterar ett öppet samhälle på lång sikt, och journalisten Salam Karam som avslöjade Janusansiktet hos predikningar i Stockholmsmoskén.
Men hur representativa är dessa tre? Det är påfallande tyst från de moderata muslimerna i Sverige – beror det på att de inte håller med trion eller på en rädsla för hot eller att stöta sig med sina bröder och systrar?

En stund senere blir Nerbrand innbudt til et nytt møte i Stockholmsmoskeen. Ved inngangen nekter moskelederen å ta henne i hånden fordi hun er kvinne. I Stockholm.

Ett par veckor efter konversationen över te och baklava arrangerar en hög representant från den indonesiska ambassaden ett nytt möte. På alla hjärtans dag kliver jag därför in i den vackra Stockholmsmoskén och tar av mig skorna för att visa respekt för de regler som gäller där.
Men moskéns ordförande vill inte ta mig i hand eftersom jag är kvinna. Jag förklarar för honom varför det är kränkande – att det helt enkelt inte är acceptabelt; i Sverige är män och kvinnor lika mycket värda och det gäller oavsett hans religiösa övertygelse. Ändå tar han inte min utsträckta hand.

Nerbrand har det lille ekstra, den personlige touch som en del kvinnelige journalister har:

Inför en publik med representanter för en handfull olika ambassader och någon enstaka journalist frågar jag honom rakt ut om han har rätt att slå mig i ansiktet om jag säger något kränkande. Det undviker han att svara på och konstaterar i stället med instämmande av moskéns ordförande, att bildförbudet gäller även i Väst. Och han betonar att om vi inte löser krisen så kommer den att förvärras.

Hun sier noe bra om «tynne» og «tjukke» identiteter: De liberale gir frihet, men ikke noe svar på livets mening. Det gjør religion, og det er ofte det folk tyr til i krisetider. En dårlig løsning i dagens situasjon.

Den västliga demokratin är ett ramverk som vi själva får fylla med sakligt och existentiellt innehåll. Detta innebär fantastiska möjligheter och kombinationer – men de liberala institutionerna och sekularism ger inte svaret på livets mening. Det är sådana här «tunna identiteter» som utgör liberalismens akilleshäl: att den ger ett fritt liv, men inte svar på vad som är meningen med livet. Liberalismen kan därför upplevas som kall och principfast, som i denna Muhammedaffär.
Religion och totalitära idéer har däremot den försåtliga styrkan att de erbjuder människor svar på existentiella frågor. I krislägen, när man känner sig hotad eller i underläge, är det lätt att göra dessa «tjocka identiteter» till de mest centrala. Just då – nu – är det som viktigast att hålla fast vid det liberala samhällets grundläggande värden.

Liberalismens fiender och förnekelser