Sakset/Fra hofta

Den svenske forfatteren og spaltisten Alex Schulman representerer for mange svensker alt som er galt med Sverige. I programmet Uppdrag Granskning som rapporterte fra byen Filipstad som er i ferd med å gå konkurs på grunn av migrantene, ble Schulman intervjuet på gaten. Han var i byen og besøkte samtidig sine besteforeldres tidligere hus. Han ville se seg om og minnes sin egen barndom og ble nokså forfjamset da han oppdaget 70 par sko ved inngangen. Hans besteforeldres hus var omgjort til en moské.

I intervjuet med Uppdrag Granskning, som fikk stor oppmerksomhet i Sverige, sa Alex Schulman at han syntes «det var fint» at huset var blitt til moské.

Alex Schulmans besteforeldres hus i Filipstad – nå moské.

I et innlegg i Expressen skriver Alex Schulman om besøket og om reaksjonene han fikk etter Uppdrag Granskning:

Jag tog ett kliv in, och ropade: ”Hallå!” Jag hörde ingenting, bara ett fönster som slog på övervåningen. Jag tittade ner i golvet, skohyllor för ett 70-tal skor – här tycktes det bo en stor familj numera.

Jag ropade igen och plötsligt stod en ung man där, mörkhyad, pratade med bruten svenska. Jag berättade att mina morföräldrar en gång bott här, jag frågade om jag fick ta mig en titt. ”Välkommen”, sa han. Han ledde mig in genom hallen, sa att hans föräldrar köpt huset för länge sen, och att de nu byggt om det till stadens moské. Jag blev plötsligt förlägen – ”jag är inte muslim – får jag vara här inne?” Han svarade: ”Alla är välkomna hit.” Han tog några steg till, öppnade en dörr och förklarade: ”Här är bönerummet.” Jag steg in i det som var min morfars bibliotek. När han satt här och skrev fick man inte störa honom. Man fick inte väsnas, och man fick absolut inte gråta, då gick han till dörren och skrek ut i huset: ”Kan någon få detta bölande att upphöra!” Om han var på gott humör tog han fram någon bok och berättade en rolig historia om den. Han hade 15 000 böcker längs väggarna, han hade läst varenda en påstod han. Jag steg in i rummet. På en av väggarna fanns ett stort schema med bönetider, och över en vägg en skrift på ett för mig främmande språk. Alla bokhyllor borta, inte en möbel, men massor av bönemattor som riktades åt samma håll. Han visade mig vardagsrummet – också här tomt på möbler och fyllt av mattor. Vi gick igenom rum för rum, och den unge mannen berättade att alla stadens muslimer var så lyckliga över att moskén öppnats. De hade fått en hemvist, sa han och jag svarade att jag var glad för deras skull.

Omtumlad gick jag tillbaka ner mot torget, och blev stoppad av ett kamerateam från Uppdrag Granskning, som gjorde ett program om staden Filipstad som brottas med dålig ekonomi som en följd av hård invandring. De frågade om jag ville säga något om staden och jag berättade, alldeles kort, om min upplevelse. Jag berättade om mormor och morfars hus och om moskén. Jag sa att det var bland det starkaste jag upplevt. Jag sa att det var fint.

Ikke alle var enige i at en slikt nydelig hus i Filipstad burde omgjøres til moské. Twitter eksploderte:

Jag var med i programmet en ynka minut. Och det var det sista jag sa som gjorde att Twitter exploderade – att jag sa att det var fint. Hundratals, kanske tusentals hatiska kommentarer från invandrarfientliga, islamofober och rasister. Det var så dystert att ta del av, för jag har aldrig sett det så tydligt i hela mitt liv, hur fördomarna tillåts breda ut sig, hur de får stå oemotsagda, hur de sakta blir till sanningar, här i hatets Sverige.

Schulman bor i «hatets Sverige», mener han, og har nå stengt sin egen Twitter-konto.

De hatefulle svenskene burde nok byttes ut med de kjærlige tilhengerne av islam, ifølge Alex Schulman, som ikke kan få gitt fra seg landet sitt raskt nok.

Expressen

Bestill Douglas Murrays bok “Europas underlige død” fra Document Forlag her!

«Kjøp Hege Storhaugs bok «Islam. Den 11. landeplage» fra Document Forlag her!