Sakset/Fra hofta

Anders Lindberg, lederskribent i Aftonbladet, representerer en svensk renhet som gir frysninge: Ungdommelig skråsikkerhet, og en naivitet paret med overbevisning om å sitte med historiens fasit.

Det er når storsvensker som han skal beskrive Danmark at galenskapen tyter frem. Danmark ser ut til å trigge noe: I Det Danmark vi inte känner er det Gud som taler:

I Danmark är korven röd, ölet skummande och människorna lite lyckligare.

Tills 2001, då alla blev rasister i stället.

Och i morgon ska de rösta fram en ny regering.

Det Danmark vi kände gick under i en malström av främlingsfientlig retorik och hårdare tag mot flyktingar, särskilt ­muslimer. Den nya stjärnan på 00–talet hette Pia Merete Kjærsgaard och hade ­lika mycket energi som Maud Olofsson men en förfärlig människosyn. Partiet hon grundade, Dansk Folkeparti, blev ­efter valet 2001 stödparti åt den borgerliga regeringen.

Lindberg lider av selvforføring. Han har ingen kritisk distanse til egne tanker. Han tillegger Pia Kjærsgaard en betydning som tilhører et magisk univers, ikke politikkens.

Steg för steg förändrade hon Danmark och den danska offentligheten. I dag kan man säga vad som helst om flyktingar men inte kritisera Pia Kjærsgaard utan att bli slarvsylta i medierna. En ofta rent rasistisk åsiktskorridor reglerar alla samtal och de flesta humanistiska röster har tystats.

Det er Lindberg som befinner seg i en åsiktskorridor. Ordene har fått en annen betydning. Dette er Kallocain av Karin Boye. Lindberg vil ha tak i noe som han ikke vet hva er. Han har mistet evnen. I stedet legger han det som diabolske evner inn i et annet folk.

Hvordan skal det gå med Sverige?

 

Mest lest