Gjesteskribent

Den svenske journalisten Lene Sundström har skrevet boken ’Världens lyckligaste folk – En bok om Danmark’, en dokumentarbok om et broderfolk hun i barndommen og studietiden elsket, men nå vil advare svenskene mot.

Aner vi her en ny sjanger? «Innfødte» som analyserer sine hjemland med kritisk blikk, i lys av innvandringen. Aslak Nore kommer snart med sin bok om Norge og innvandringen. Hva gjør det med oss?

Sundströms tekst reflekterer også tilbake på dagens Sverige, og sier noe om forskjellen på Danmark og Sverige: danskene sier ting rett ut, svenskene holder munn. Det mener Sundström er bedre. Hun er på mange måter advokat for det politiske korrekte: man skal tie om sine fordommer.

Ifølge Lena Sundström er Sverige et mere politisk korrekt land end Danmark. Hvilket hun også foretrækker. Fordomme og intolerance ligger nemlig i alle mennesker, men fordommene opløses ikke af, at man lufter dem offentligt.

»Der tales meget om, at vi også må løfte på låget i Sverige nu, inden det koger over. At vi er for politisk korrekte. Men jeg tror ikke, at man bliver gladere af at udtale sine fordomme. Eller at vi bliver af med fordommene på den måde«.

Hun gik stadig i skole i Skåne, da den såkaldte Lasermand gik rundt og skød indvandrere i Sverige. Og højreekstremistiske grupper gik gennem byen med bannere, der opfordrede ham til at skyde flere.

»Jeg kan huske, at jeg tænkte, at jeg foretrak, at folk holdt kæft. Og i stedet sad ved bordene med deres fordomme og himlede med øjnene, men ikke sagde noget. Det er muligt, at Dansk Folkeparti føler, at der bliver lyttet mere til dem nu end tidligere. Men det virker ikke, som om det har gjort deres fremmedangst mindre«.

Det er nødvendigt, at samfundet ransager sig selv og finder ud af, hvorfor man har efterladt så stort et spillerum til partier som Dansk Folkeparti og Sverigedemokraterne, mener hun. Og selv om der ikke kan udpeges bare én skurk, så har medierne også et stort ansvar for udviklingen.

»Medierne udgør et gigantisk problem i det her. For det ligger i vores natur, at vi tiltrækkes af sensation, heftige citater og blodige rubrikker. Og mennesker som Pia Kjærsgaard, som siger provokerende ting, passer perfekt i medierne – især i tabloiderne«.

Sundström blottstiller svakhetene i det politisk korrekte: Det å tie om det ubehagelige er jo nettopp kriteriet på borgerskapet. Man får et fasadesamfunn, den offentlige samtalen blir skingrende falsk.

Spørsmålet melder seg: hvor langt skal man gå for å holde samtalen innenfor anstendige rammer? Aftonbladet, avisen hvor Sundström skriver, forkynte før helgen at de ikke kommer til å la Sverigedemokratene kjøpe annonser. Begrunnelsen var nettopp «tonen» og «følelsen» som ligger under tekster som i og for seg kan være tilforlatelige. Magen blir den politiske seismograf.

Det ligger implisitt i dette at «noen» skal bestemme hva som får sies. Men ytringsfriheten er demokratiets ventil; Her luftes motsetninger slik at de ikke får voldelige uttrykk. Hvordan vet den politisk korrekte eliten at den ikke selv bidrar til større motsetninger?

Når Sundström skal illustrere hva som har skjedd med barndommens kjære Danmark, bruker hun dronning Margrethe som eksempel:

»Mindes for eksempel den nytårstale, som dronning Margrethe holdt nytårsaften 1984, da hun talte om tolerance. Nytårstalen, da hun kritiserede den kølighed, som majoritetsbefolkningen alt for ofte møder indvandrere med. I Annelise Bistrups interviewbog ’Margrethe’ (2005) tager dronningen afstand til sin tale. For som hun siger: »Hvis jeg ser på det med nutidens briller, er det uhørt naivt. Det er en tale i tiden, og ingen kunne vide, hvilken udvikling vi var oppe imod««.

Men hvordan kan Sundström vite at ikke dronningens forandring er en adekvat respons på utviklingen? Hun har full rett til å mene at Margrethe er en indikasjon på hva som har skjedd med danskene. Men hun skylder leserne å gi sitt syn på den historiske utvikling siden 1984. Hun mener åpenbart at dronningen av 1984 er mer etter hennes hjerte. Vi andre mener det har skjedd ting i den perioden som gjør Margrethes nye erkjennelse forståelig. Det mener altså ikke Sundström. Men det at hun fastholder gamle idealer er også et standpunkt. Spørsmålet er: Hva er mest bestandig?

Sundström skriver fordi hun vil advare svenskene. Hun ser at samme utvikling er på vei i Sverige. Men spørsmålet må stilles: Hun fremstiller et folk som har gått av skaftet, men mon hun ikke bidrar til å øke sjansen for at svenskene blir som danskene?

»Sverige er et lidt langsommere land end Danmark. Tingene tager lidt længere tid. Både når det gælder indførelsen af økologiske varer og islamofobi. Så alt det, som begynder at ske i Sverige, er allerede sket i Danmark. Og det er lettere at skrive om Danmark, fordi I er lidt foran os, og fordi man som svensker har en distance til det. Derfor behøver svenskerne ikke at hive forsvarsmekanismerne frem, de kan se på den danske udvikling med klare øjne«, siger Lena Sundström.

Mon det ikke er å ha en farlig stor tro på pedagogikken, særlig når den er bygget på sand.

For Sundström handler alt om det danskene kaller den indre svinehund. Danskene har latt fremmedhatet velte ut og blitt båret av bølgen.

»Længe har man sagt i Sverige, at man ikke skal stemme på Sverigedemokraterne, fordi det er forkert. Jeg har skrevet bogen for at finde et nyt perspektiv og sige: Er det virkelig det her, du vil? Vil du have øgede modsætninger i samfundet ? Vil du skamme dig over at skulle sige, at du kommer fra Sverige om ti år? Vil du have, at vi skal holde op med at skrive om fordelingspolitiske spørgsmål, for at udlændingedebatten kan få lov at dominere totalt?«.

Menneskets naturlige frygt
Når hun har fortalt om bogen i Sverige, har reaktionen ofte været, at det jo var Danmark. Og at noget lignende aldrig kan ske i Sverige.

»Men det kan ske overalt. Fremmedhadet ligger så lige for. Og det er svært at takke nej for politikerne og medierne«.

Der vil altid findes politikere, der forsøger at profilere sig på fremmedhadet, fordi der ligger en naturlig frygt mod det fremmede i menneskets natur, som man kan spille på, mener Lena Sundström.

»Mange føler, at Pia Kjærsgaard tager dem i hånden. Hun hilste på 700 mennesker på partiets landsmøde for nylig. Helle Thorning-Schmidt går fandeme ikke ud og tager 700 vælgere i hånden. Samtidig har politikerne behov for nye sager at definere sig ud fra, og det er i høj grad værdi- og moralpolitiske emner, de vælger. Og så indretter de sig efter deres vælgere i stedet for at sige, hvor de selv står«.

Her berører Sundström en annen streng; de politisk korrektes fascinasjon av det populistiske. Man advarer mot en utvikling man føler er som en naturkraft. Hvordan stå imot med gode manerer og pene, pyntelige debatter?

Olav Hergel anmelder boken i Politiken, og han revner av ambivalens. Hvis Sundström elsker danskene så er kjærligheten godt gjemt, skriver han. Boken er som å stikke hodet i en stinkende søppelkasse.

Alligevel sidder man med en fornemmelse af, at hun har puttet hele landet ned i en stinkende skraldespand, hvor der står udlændingepolitik på, og det er gennem stanken fra denne spand, at bogen er skrevet.

Det er herfra, Pia Kjærsgaard belyses, herfra Anders Fogh Rasmussen belyses, herfra landet belyses, og det gøres så vittigt, dygtigt og underholdende, at man næsten ikke opdager stanken, men tror, det er sandheden.

Det våkner noen nasjonale instinkter hos Hergel. Slik er da ikke Danmark, det er for mye som er utelatt og perspektivforskjøvet:

Men der er selvfølgelig også den anden mulighed. At det er Danmark og flertallet af danskerne, der har ret, og Lena Sundström, der tager fejl. At det er hende, der som svensk halalhippie tager os på en forudsigelig tur i fordomsjunglen, mens hun nægter at se realiteterne i øjnene, og på nogle områder har hun en dårlig sag.

En journalist skal være dus med bisserne og på hat med spidserne, men Lena Sundström er klart mest på hat med spidserne.

Hun taler med chefredaktører, politikere og direktører, som alle er gode til at give indsigt, men hun er også som en faldskærmsjournalist, der aldrig rigtig lander, men bliver hængende og ser tingene ovenfra.

Hendes overblik er fremragende, hendes lommefilosofiske betragtninger begavede, men hun taler kun med de nemme udlændinge.

Hun kommer ikke ned i den danske skoleklasse med 95 procent udlændinge, hun skøjter hen over det forhold, at Muhammed og Ali begår langt mere kriminalitet end Mads og Mikkel, og hun forsøger ikke at trænge ind i, hvorfor folk skyder mod betjente i Vollsmose.

Men Hergel hadde ikke skrevet for Politiken hvis han ikke var naget av tvil på egen identitet:

Hvad nu hvis mediernes konstante fokusering på indvandrere, kriminalitet og bistandshjælp er en falsk melodi, der er kommet til at lyde ægte, fordi vi har hørt den så mange gange?

Hvad nu hvis valgplakaterne fra Dansk Folkeparti ikke bare er valgplakater for Dansk Folkeparti, men udtryk for decideret fremmedhad, som vi bare ikke ser, fordi vi lever i det?

Når boken anmeldes i Dagens Nyheter av Dan Jönsson, så er han helt på forfatterens parti: Svenskene trenger å beskyttes. Jönsson tilfører og klargjør et nytt moment: Det er ikke høyrepopulistene det står om. De vil alltid være der. Det gjelder å korrigere og refse opportunistene, alle politikere som værer hvilken vei vinden blåser og snur kappen.

Burkadebatten säger en del om hur långt det faktiskt har gått. Det säger också en del om det politiska klimatet att den som lade fram förslaget var Naser Khader, samme Khader som för bara något år sedan bildade ett nytt parti – Ny Alliance – med det uttalade syftet att bryta invandringsfientliga Dansk folkepartis dominans i dansk politik.

Taktiken blev en katastrof, och Khader hittade ett nytt parti där han nu själv sitter och letar efter antimuslimska profilfrågor, som DF inte redan fått patent på. Burkafrågan råkade vara en ledig nisch.

Lena Sundström har förstås inte hunnit få med burkadebatten i sin bok om «Världens lyckligaste folk» – men i dagens Danmark finns ju gott om andra exempel. Som när Villy Søvndal, ledare för vänsterpartiet Socialistisk folkeparti och länge en av få politiker som orkade stå emot den offentliga islamofobin, för något år sedan gjorde en folklig kovändning och bad den muslimska organisationen Hizb-ut-Tahrir (Befrielsepartiet) att «dra åt helvete».

Søvndals uttalande fick SF att ta ett snabbt skutt upp mot tjugoprocentsstrecket i opinionsundersökningarna, och Sundström konkluderar: «Ibland får jag en krypande känsla av att Dansk folkeparti är det minst populistiska partiet i Danmark. På samma sätt som Sverigedemokraterna i Sverige.»

Om det finns en nyckelformulering i den här boken så är det den. Jag läser «Världens lyckligaste folk» som en vidräkning inte så mycket med populismen – som med op­portunismen.

Verdispørsmål

Jönsson er en liberaler som ser avskinnet av konfliktene og motsetningene som silhouetter på veggen, men han har ingen botemidler mot konfliktene i seg selv. Han vil kurerere publikum med holdninger og god oppdragelse. Slik er folkhemmet.

En viktig utgångspunkt för hennes undersökning är frågan om hurvida det som hänt i Danmark också skulle kunna ske i Sverige – och svaret är att det kan det förstås. Men liksom Dansk folkeparti aldrig blev någon kraft att räkna med förr­än liberala Venstre släppte in dem i värmen så blir inte heller Sverigedemokraterna en maktfaktor förrän de etablerade partierna tar över deras retorik.

Förstår jag Lena Sundström rätt så vill hon säga att den vändningen kan vara precis om hörnet även här.

Precis som i Danmark har vi i Sverige sett en ökad betoning på värderingsfrågor i den politiska debatten, något som tenderar att skjuta den politiska tyngdpunkten längre åt höger än när ekonomiska rättvisefrågor står i centrum.

Precis som i Danmark har vi sett hur etablerade partier börjat tala om den liberala toleransen i termer av nationella värderingar och om kulturella skillnader som problematiska.

Jönsson og Sundström spør seg ikke hva det er som gjør at verdispørsmål er kommet på dagsordenen. Tror man virkelig det skyldes ondsinnede politikere? Hva blir resultatet om legitime partier, som Sverigedemokratene tross alt er, hindres i å delta i den politiske prosessen? Eller er det slik at man foretrekker nynazister og desslike?

Tomheten ruger i retorikken til denne korrekte eliten. De er som havarister som ikke har oppdaget at de befinner seg på havet.

Men det finnes en annen svensk intellektuell tradisjon som er skoningslös. Thomas Nydahl skrev en kommentar til Sundströms bok i Kristianstadsbladet. Det er en helt annen himmel som hvelver seg over hans tekst:

Inför en alltmer polariserad verklighet står många människor så frågande att de antingen väljer att blunda, eller att ansluta sig till nya politiska rörelser som i nationalismen försöker se svar och lösningar. Det djupa misstroendet mot den politiska eliten gör det möjligt att finna en plattform för sådana budskap. Men detta är inte en «politisk fråga» för valplakat, utan en social, kulturell och politisk förändring som pågår i hela Västerlandet. Väckelsen inom islam, och den därpå följande islamismen med terror och hot som vapen, är en avgörande faktor för denna utveckling. En annan är ökad social segregation med förortsområden som förvandlas till rena invandrarområdet, ökad arbetslöshet och socialt utanförskap. Problemen har länge förnekats eller förringats, och resultatet av den strutspolitiken ser vi nu, också i vårt eget land.

Det finns en särskild krets journalister och debattörer som tror att de enkla budskapen också fungerar som beskrivning av verkligheten. Vårt grannland Danmark har i ökad utsträckning drabbats av detta slags journalistik. Men om man verkligen vill förstå den danska samtiden finns det sedan länge en omfattande litteratur – utgiven i Danmark – som handlar om nationen, kulturen, invandringen, integrationen, islamismen och annat. Låt mig bara nämna författare och debattörer som Helle Merete Brix, Lars Hedegaard, Kåre Bluitgen, Henrik Gade Jensen, Katrine Winkel Holm, Frederik Stjernfelt, Anna Libak och Arne Hardis som återkommande skriver om dessa ämnen. Det lustiga är att ingen av dem finns med bland referenserna i Lena Sundströms bok Världens lyckligaste folk. Hur kan man berätta om ett lands samtida verklighet utan att åberopa de viktigaste debattörernas verk? Det är att låtsas att man i landet ifråga inte diskuterar sina problem. Men det gör man, över hela det politiska spektrat, från vänsterförfattaren Kåre Bluitgen, till företrädare för Trykkefrihedsselskabet som Lars Hedegaard och konservativa debattörer som Katrine Winkel Holm.

Det räcker inte att bo några månader i Köpenhamns centrum för bli «expert» på Danmark. Det är så Sundström framställer sig själv. Hon kan allt på förhand och behöver bara få sina kunskaper bekräftade av taxichaufförer och lite bläddrande i Politiken. Problemet är att det kommer ut en osedvanligt stor samling förutfattade meningar av det. Det som ska se ut som kunskap är i själva verket dammiga vanföreställningar.

Varje gång hon intervjuar eller samtalar med en dansk hon tycker illa om väljer hon att vulgarisera svaren med att skriva «Jä» eller «Hvä» istället för att översätta till svenska med ett enkelt «ja» eller «vad». Med den sortens lustigheter vill hon naturligtvis framställa dessa danskar som obildade och motbjudande, kanske som «bondska» – en av de klassiska anti-danska klichéerna, det är en del av ärendet. Det är billigt.

På en enda punkt har Sundström rätt. Hon säger att vi genom att granska Danmark kan förstå framtidens Sverige. Det är nämligen så, att man med skärpta sociala klyftor och motsättningar också får ett politiskt klimat som präglas av det. Man kunde gå ett steg längre och säga, att som det ser ut i dagens Storbritannien, så kommer det att se ut både i Danmark och Sverige om tio år, d.v.s. den spridda förekomsten av aktiv, värvande islamism i moskéerna, etniska motsättningar som leder till fysiskt våld, segregation över hela linjen på arbetsplatser, i bostadsområden, i vården och skolorna – och ett parti med rötterna i nazismen som den store segraren i senaste EU-valet (jag syftar på BNP, ett parti som i sina stadgar endast tillåter vita medlemmar). Alternativet är att göra som just danskarna gjort: diskutera problemen öppet, låta dem leda till politisk organisering som flyttar debatten till parlament och medier, istället för att utvecklas till en nynazistisk pöbel i bostadsområdena. Den ekvationen har Sundström aldrig ens tänkt som möjlighet.

Om man kan göra journalistisk karriär med Lena Sundströms metoder så säger det dessvärre mer om Sverige och vår journalistik än det säger om henne som person. Uppenbarligen är hennes infantila och synnerligen vulgära och propagandistiskt färgade prosa efterlängtad. Det värsta med en bok som denna är att den ställer sig i vägen för en seriös diskussion om de stora och avgörande problem vi delar med våra grannländer och med resten av Europa. Att den utkommer säger också en del om vilka betydande hinder det finns för en intellektuellt hederlig diskussion, som går bortom nationalistiska eller populistiska klichéer och vanföreställningar.

Thomas Nydahl


Misslyckad dansk utflykt


Svensk portræt af Danmark er uhyggeligt

Lena Sundström har skrevet en morsom og bidende advarsel til svenskerne om, at de aldrig må blive som danskerne.

Lena Sundstrøm: Väldens lyckligaste folk. Leopard Forlag. 342 sider. Bogen er på vej hjem fra Sverige til Svensk-Norsk Bogimport. Den er udkommet i Sverige og kommer til Danmark i denne uge. Prisen bliver ca. 285 danske kr.
Af Olav Hergel


Svensk journalist advarer mod danske debat-tilstande


Lena Sundström: «Världens lyckligaste folk»