Gjesteskribent

Av THOMAS NYDAHL

Den anpassliga och infantila intervjun med show-ladyn Lena Sundström i Svenskan är väl den nye kulturredaktören Stefan Eklunds lågvattenmärke (även om hans tidigare författarintervjuer blottat en total brist på djup och egensinne), inte én kritisk stavelse, inte én distanserad tanke.

Annars funnes det många skäl till både kritiska och distanserade tankar/frågor, som t.ex. när hon anmärker på Søren Krarup som om han skulle vara något slags allmänt reaktionär pöbelbuse. Hennes grunda kunskaper om Danmark utesluter självklart insikten om Krarups roll i den danska diskussionen om folklighet och nation, en debatt han deltagit i sedan 1970-talet, bl.a. med sina kritiska böcker om franska revolutionen och liberalismens framväxt. Krarup är dock, mer än något annat, en luthersk präst som predikar den lutherska läran. Han är en «bekännande kristen» och det är som sådan han format sin identitet och sitt uppdrag i livet, själv har han karaktäriserat sin tid i Folketinget som en «värnplikt» på en front där han normalt inte verkar. Han är präst och författare. Man behöver inte dela en människas uppfattning eller världsbild för att hederligt och ärligt redovisa vem han eller hon är. Men det slags «journalistik» som Sundström bedriver har bara namnet gemensamt med verklig journalistik, den är i alla avseenden propaganda och kvällstidningshurtigt utmattningskrig mot läsarna.

När Svenskans redaktör fnissar tillsammans med Sundström, gör han det uppenbarligen därför att han saknar kunskap om det slags intellektuella som Krarup är. Vi saknar i Sverige helt denna kontakt med det förflutna, medan det i Danmark, inte minst med Grundtvig och «det levende ord» som bas, är en del av en självklar samtalsreferens. Folklighet är i Danmark inte ett skällsord. Kanske är det där den avgörande sprickan mellan svenska «moderna» intellektuella och den danska samtiden uppstår? Utan en kunskap om folklighetens historia – och därmed grundtvigianismen och folkhögskolerörelsen – kan man inte förstå den danska samtiden. I Sverige växer vi upp i tron att det är fiskpinnar som simmar i haven och kotletter som odlas på fälten. Vi har skurit av alla band med det gamla bondelandet. Det har man inte gjort i Danmark. Svenska intellektuella betraktar därför Danmark som «efterblivet» och «inskränkt» – när det i själva verket handlar om att vårda arv, tradition och kulturell tillhörighet. Även om det ter sig som en omöjlighet för en svensk «kulturmänniska», så är den sortens identitet värd att hävda i det globala korsdrag där relativism och undfallenhet inför det totalitära vårdas lika ömt som om det vore själva livsluften vi måste andas. Det är stor skillnad på den av livets vägar och villovägar framvuxna kulturen och den «kultur» som vårdas i de trendiga medierna.

Svenska Dagbladet hade för 25 år sedan med all säkerhet satt in samtiden i det perspektivet. Idag fnissar och ylar man med det slags politiska korrekthet där duktig- och präktighetsfaktorn bestämmer allt, «är du med oss är du en god människa» lyder inträdesprovet. Det är skamligt att se hur Svenskans nye kulturredaktör säljer sig till denna, i djupaste mening populistiska rörelse (och populism är som bekant något helt annat än folklighet).

Axess-bloggen har idag en kommentar i ämnet.

En läsare, Markus, har tipsat om den här länken till Lars Åbergs fina text om Sundströms DK-haveri. Tack för den.
____________________________________________________________________

Søren Krarup är ledamot av Folketinget för Dansk Folkeparti. Han är redaktör för och utgivare av anrika tidskriften Tidehverv och har publicerat en stor mängd böcker (senast National værnepligt, Gyldendal forlag 2009), som naturligtvis inte är översatta till svenska.

Den nya boken presenteras så här av förlaget: «Krarup ude med endnu en essaysamling/ debatbog. Den byder næppe på de store overraskelser for nogen, men den er en fortræffelig indføring i det krarupske univers med dets hoveddeterminanter: kristendom og nationalitetsfølelse.

National værnepligt er Krarups betegnelse for hans politiske virke som folketingsmedlem siden valget i 2001, Systemskiftet, som han insisterer på at kalde det. Han skriver her om Danmark før og efter Systemskiftet; han skriver om Dansk Folkeparti, om dets mission og om den dårlige behandling dets politikere, ikke mindst Pia Kjærsgaard, og medlemmer er udsat for i offentligheden, han skriver om politikere som Jens Otto Krag og Anders Fogh Rasmussen, ud fra hhv. Bo Lidegaards store biografi og statsministerens læsning af Jens Smærup Sørensens roman «Mærkedage», en læsning, hvorudfra Krarup mener at kunne udlede, at statsministeren er en mand uden rodfæste; han skriver om Danmark til Ejderen. Og meget, meget mere.

Det falder ikke Krarup let at lægge fingre imellem nogen steder. Han går ikke stille med sine synspunkter, sine sympatier og antipatier. Der er nok at diskutere i denne bog, og uanset om man er enig med Krarup eller ej, må man indrømme, at hans bog er både veloplagt og velskrevet, og at han argumenterer godt for sine synspunkter.»
Upplagd av Thomas Nydahl kl. 12:41
1 kommentarer:

Markus sa…

Lars Åberg har skrivit kritiskt om Lena Sundströms bok på SVT debatt: http://svt.se/2.35188/1.1737720/
den 24 oktober 2009 18:09

Thomas Nydahl

Forfatter og journalist, bosatt i Kristianstad, med egen blogg: