Nytt

Sverige: Når man mottar 80.000 asylanter på et år i et land med 9 mill. innbyggere, blir problemene store. Så store at de stikker i øynene så fort man går utenfor døren. Det er det mange i det offisielle Sverige som ikke gjør. De foretrekker innelivet i kanselliene, tv-studioene og redaksjonene. Men Expressens Anna Dahlberg turte. Hun har besøkt Södertälje, et av de tettest befolkede områdene i Sverige.

Her bor asylanter oppå hverandre. Et resultat av EBU, selvboendeordningen, hvor asylsøkere får velge bolig selv. Da søker alle seg til slekt og venner. Husene og leilighetene fylles opp. Til bristepunktet. Segregeringen øker. De lærer ikke svensk. Problemene multipliseres.

Det sker många små mirakel i vardagen, men som helhet har läget blivit alltmer ansträngt. Det mest akuta problemet är trångboddheten. Tre familjer kan dela på en lägenhet och en fembarnsfamilj tryckas in i en etta.

Det är inte ovanligt att värdfamiljen efter några månader slänger ut de inneboende som då ställs på gatan. Förtvivlade människor vädjar om hjälp hos socialtjänsten, som i sin tur hänvisar till Arbetsförmedlingen, som inte heller kan ordna fram någon lägenhet.

Följden är att alltfler har hamnat i en destruktiv flyttkarusell, där familjer splittras och man flyttar från plats till plats. Enligt ansvariga i kommunen kan det handla om 10-20 olika boenden på ett år, några veckor här och några veckor där.

En annan effekt är en växande segregation. Det skapas ett parallellsamhälle där normen är att leva på försörjningsstöd och där svenska språket tappar mark. Och utan fungerande svenska är det svårt att hitta ett jobb.

Ledorsidorna.se beskriver hva som skjer med de overfylte boligene:

Trångboddheten är en sak, en flerfamiljsfastighet som kanske har 12 trerumslägenheter för 3-4 personer vardera skulle kanske kunna bära att en lägenhet härbärgerar 12 personer. Under en kortare tid. Men vad tror ni händer med ventilationssystem, vattenförsörjning och avlopp i en sådan fastighet som istället för att ha kanske 40 boende helt plötsligt härbärgerar 140? I flera år? Vad tror ni händer med ventilationen då? Vad tror ni händer med huset? Vad tror ni händer med de som bor i huset? Alla blir sjuka eftersom ventilationen klappar ihop. Mögelsporer och annat kan frodas i de miljöerna och människorna utvecklar olika typer av sjukdomar.

Mentaliteten til Oslos byråd Stian Berger Røsland og utfordrer Raymond Johansen er av samme type, «svensk». Problemer er til for å løses. Alt er «utfordringer». Også Oslo må bygge rom til én ny skoleklasse pr. uke for å holde tritt. Men alt er bare «muligheter». Sverige gir en forsmak på hva som skjer lokalt, på bakkeplan:

Södertälje har en uppenbar kämparglöd, men uppgiften är inte lätt när det kan dyka upp 40 nyanlända barn en måndag som väntar på att börja skolan. Eller när socialtjänsten kan få in 450 anmälningar om barn och ungdomar som mår dåligt – i månaden.

Tilsvarende problemer kan allerede rapporteres fra norske kommuner, men det er problematisk å se dem i sammenheng med de overordnede målene: Asylpolitikken ligger fast, det skal føres en åpen linje. Selv når det viser seg at man ikke greier å ta unna så mange nye mennesker som skal integreres, praktisk og lokalt.

Hvordan løser aktørene på riksplan disse «utfordringene»? De snur seg bort.

Det är fascinerande hur lite intresse denna verklighet väcker på riksplanet, både hos medier och politiker. Kommunpolitiker från Södertälje, Malmö med flera har larmat i åratal utan att få något gehör. På sistone har man kunnat ana ren desperation i rösten.

Sverige desentraliserte flyktningmottaket i 1994, og innførte «selvboende», der flyktninger selv velger hvor de vil bo. Denne ordningen, EBO, velges av 85 % av alle asylanter. Bare 15 % benytter seg av kommunene som tilbyr bosted.

Deras främsta måltavla är EBO, lagen om eget boende som infördes år 1994. Den innebär att asylsökande har rätt att välja själva var de vill bo om de kan hitta ett boende. Under senare år har denna rätt i praktiken förvandlats till vad man skulle kunna kalla IBO – inneboende. Man flyttar in hos släktingar eller andra som är beredda att upplåta en sängplats i bostadsbristens Sverige.

Sverige har alltså inget organiserat flyktingmottagande längre. Det är laissez-faire som gäller i brist på villiga kommuner. Människor stuvar in sig hos släktingar, hyr i andra och tredje hand, köper falska adresser, betalar för en madrass och så vidare.

Ultraliberalisme, kaller Dahlbeck den svenske løsningen. Den er en venstresidens ultraliberale flyktningpolitikk i allianse med markedskreftene. Alle profitterer. Inntil kapasiteten er sprengt.

Det er den nå, men ingen har noe alternativ.

Det finns så klart fördelar med den ultraliberala modell som Sverige har valt. Den är jämförelsevis billig, eftersom människor trycker in sig i redan befintliga hyresrätter. Friheten att välja och välja bort är garanterad för alla parter (utom för kommuner som Södertälje) och de nyanlända hamnar närmare heta arbetsmarknader än om Hela Sverige-strategin skulle återupplivas.

Siden politikerne og mediene ikke bryr seg, vil virkeligheten selv gi svaret: Økt segregering gir økt utenforskap og økt radikalsering. Sverige produserer fremmedkrigere på løpende bånd. Politiet opererer med 55 no-go-zones.

Sverige har fått noen forsvarsler om hva som kan skje.

http://www.expressen.se/ledare/anna-dahlberg/sveket-mot-sodertalje/