Feature

Det er noe dypt foruroligende over dette bildet av Dzhennet Abdullayeva og hennes ektemann Uamalat Magomedov. Abdullayeva var 17 år. Det er hun som sprengte seg og mange andre i luften på metrostasjonen Park Kultury mandag morgen.

Folkene i landsbyen Abdullayev var fra kunne ikke forstå det var henne. Hun var sånn en ordentlig jente.

Mannen ble drept av russiske sikkerhetsstyrker i en skuddveksling på nyttårsaften.

Det er roen i ansiktene deres og våpnene som burde uroe russerne. President Dmitrij Medvedev var fredag i Dagestan og lovet strengere straffer. Tror han det vil avskrekke disse unge?

Thomas Nydahl gjør seg tilsvarende tanker på sin blogg:

Denna morgon, den 30 mars, tar hon på sig ett plagg hon aldrig annars bär, 17-åriga Dzjennet Abdurachmanova. Hon har redan blivit änka, sedan mannen Umalat Magomedov stupat i strid mot Putins ryska soldatesk. Denna morgon tar Dzjennet på sig ett plagg utanpå underkläderna, utanpå tunikan: ett bälte med sprängmedel och småspik. Hon har fått sitt livs sista uppdrag, tränad och rustad någonstans i Kaukasus berg.

Så länge soldatesken fortsätter att plundra, våldta och mörda i hennes land kommer de unga flickorna att stå i kö för att vedergälla. Dzjennet skulle kanske ha blivit en enkel, okänd hemmafru i någon liten tjetjensk by, om inte soldatesken fortsatt sina härjningar. Vem skulle våga säga att hon var förutbestämd för denna tidiga och våldsamma död? Vem skulle våga säga att hon, tonårig och ensam under himlen, drömt om att ta med sig fyrtio andra människor i döden?

Denna morgon är det ingen av oss som vet vad hon tänker. Först när hon utlöst sitt bombbälte och döden slagit ihop käftarna i tunnelbanan kan vi börja ana vad som ligger dolt under rubrikerna och de blodiga bilderna. Jag kan inte låta bli att betrakta 17-åriga Dzjennet Abdurachmanova som ett av offren för Rysslands postkommunistiska blodbad, även om det var hon som utlöste laddningen. Civilisationernas sammanstötning och alla dess offerlamm.