Feature

Av Thomas Nydahl

Vénus Khoury-Ghata är född i Libanon men lever sedan lång tid tillbaka i Paris. Elisabeth Grate Bokförlag har tidigare utgivit romanerna La Maestra (2003) och Ett hus på randen till tårar (2006) av henne. Av den nya romanen, Sju stenar till den otrogna hustrun, blir jag både gripen och imponerad. Måste man inte själv leva i en liten muslimsk by för att förstå vad en fatwa om stening till döds innebär? Måste man inte i sitt eget hjärta bära erfarenheten av sharia-lagstiftningens djupt inhumana beståndsdelar? Hur är det möjligt för en utomstående att i så hög grad identifiera sig med offren för en sådan kultur? Svaren på sådana frågor står naturligtvis att finna just i skönlitteraturen och dess möjlighet att med fiktionens hjälp stiga rakt ner i den fysiska verkligheten.

Frågan om vem som ska dö präglar och driver fram hela berättelsen i Sju stenar till den otrogna hustrun. Det är ju inte alldeles självklart att den dömda kvinnan måste dö. Ingenting är självklart i denna ökenvärld av slumpmässighet, förutfattade meningar och grymhet. Kvinnan heter Noor, hon är mamma till tre barn när hon åter blir gravid. Det sägs att hon våldtagits av en västerlänning. Det spelar ingen roll. Enligt imamen, som lutar sig mot sharia, den islamiska kulturens lagtext baserad på Koranen, har hon varit «otrogen». En våldtagen kvinna är själv skuld till sin situation. Hon betraktas inte som ett brottsoffer och hon behandlas inte annorlunda än någon annan «brottsling»: hon stöts ut, fördrivs från den sociala gemenskapen i byn, föraktas och bespottas, och döms slutligen till döden. Man börjar samla stenar till verkställigheten. Högen vittnar om vad som beslutats, och Noor själv bejakar sitt dödsstraff enligt något slags nedärvd defaitism: det är som det är och så måste det vara. Det ges inga möjligheter att komma undan en sådan fatwa.

In i hennes liv kommer den kvinnliga biståndsarbetaren som lovar att försöka hindra avrättningen. Men hon har inte bara att argumentera och övertyga de män som har Noors öde i sina händer, utan också att slåss mot urgamla seder som kanske utgör ett ännu större hinder för mänskliga handlingar. Fransyskan lyckas utverka en frist för Noor, hon ska inte stenas förrän barnet är fött. Och barnet får födas.

I det drama som följer är det inte så mycket berättelsens kronologiska handling som fängslar, utan ännu mer det poetiska, sagobetonade skimmer som texten har. Den är full av dofter, värme, stekande solsken, torka, plågor, nattliga ljud, månsken, lidande. Och när den går mot sin upplösning tar den en sista vändning som både överraskar och chockerar. Vénus Khoury-Ghata skriver oerhört vackert, men språkets skönhet blir aldrig ett självändamål. Hon använder det som ett verktyg i gestaltandet av en värld som är alldeles påtagligt verklig och obehaglig att få blicka in i.

Les også

-
-
-
-
-
-
-

Les også