Gjesteskribent

Sverige är ett sjukt land. Sjukdomen är långt framskriden, symtomen allvarliga och prognosen oviss. Diagnos: den speciella form av förljugenhet och verklighetsförnekande som går under namnet politisk korrekthet. En vecka har gått sedan islamisten Taimour Abdulwahab, 29, sprängde sig själv i luften i Stockholms city. Under den veckan har rikoschetterna smällt överallt i Sverige. Allting tyder på att Abdulwahab hade planerat att ta ett stort antal julhandlande människor med sig i döden. Att självmordsattentatet inte blev en massaker med hundratals döda och skadade kan bara hänföras till hans amatörmässiga fumlighet med sprängmedel.

Hur mycket Taimour Abdulwahab egentligen sprängde kommer att framgå i ett längre tidsperspektiv. Men det är uppenbart att han lyckades spränga mer än sig själv i luften. Hans rörbomber fortsätter att detonera varje dag, i sinnena på den svenska allmänheten. Men det är framför allt i betraktandet av bombkrevaderna i svenska media jag drar slutsatsen att Sverige är ett svårt sjukt land med dyster prognos. Åtminstone är den svenska medieeliten mycket illa däran. Ett hopp om tillfrisknande känns avlägset.

Kommentariatets diktatur

På bara en vecka har de mest högljudda skrikhalsarna i den offentliga debatten lyckats med den remarkabla bravaden att på typiskt svenskt vis vrida perspektivet 180 grader. Från att en islamistisk terrorist var ytterst nära att ta livet av ett okänt antal människor och i den ljudfil han skickade till Säpo och TT säger:

”Nu ska era barn, döttrar och systrar dö lika som våra bröder och systrar och barn dör. Våra aktioner kommer att prata för sig själva. Så länge som ni inte slutar ert krig mot islam och förnedrande mot profeten och ert dumma support till grisen Vilks.”

Till att muslimers ständiga offer- och kränkthetsfixering står i fokus för hundrasjuttioåttonde gången och vi ser imamerna tåga in och avlösa varandra i radiosändningar och TV-soffor.

Det här är vad ledarskribenten Sanna Rayman på Svenska Dagbladets ledarblogg kallar ”kommentariatet” (”ofta ett vansinnigt avtrubbat släkte”) som breder ut sig i media och gör allt som står i deras makt för att avleda uppmärksamheten från vad som faktiskt har hänt. Det är kommentariatets diktatur, tyckarelitens egen lilla lekhage där de sin vana trogen debatterar uteslutande med varandra utifrån gamla cementerade positioner.

Likt kommandosoldater rycker proffsdebattörerna oombedda ut till muslimers försvar – som om muslimer i största allmänhet behövde försvaras. ”Det är inte muslimernas fel att en enstaka stackars sinnesförvirrad man tar livet av sig.” Nej, vem har sagt det? Har vi hört det förut? Den pensionerade islamologen Jan Hjärpe kastar sig till och med djärvt in på ett nytt vetenskapligt område, psykiatrins, och ställer diagnosen ”utvidgat självmord” på den explosive självmordsbombaren. Det är en psykiatrisk fackterm för familjetragedier där en person – oftast fadern och oftast i samband med en separation – dödar hela sin familj och till sist sig själv, vanligen utan några som helst jihadmotiv. Och Jan Hjärpe tillåts göra det, för svenska journalister ifrågasätter ogärna dem som de uppfattar som auktoriteter, i synnerhet inte islamologer – inte ens om de bokstavligen är ute och cyklar som amatörpsykiatriker.

Vältrande i kollektiv skuld

Svenska folket och dess självutnämnda företrädare i media vältrar sig i kollektiv skuld – men för vad?

• För att vi i vårt land har tagit emot omkring en halv miljon muslimer som säger sig ha flytt från krig och förföljelse och gett dem bostäder, social välfärd, försörjning, yttrandefrihet, religionsfrihet och demokrati – men just inte ställt några krav?

• För att vi inte är roade av islamisters politisk-religiösa extremism och ogillar tanken på att bli sprängda i luften som tack för kaffet?

• För att många muslimer energiskt och i enlighet med koranen segregerar sig själva från det svenska samhället och vägrar beblanda sig med ”otrogna”? (Att ta emot våra pengar i försörjningsstöd och andra bidrag verkar däremot gå alldeles utmärkt.)

Nej, det var inte bara Taimour Abdulwahab som sprängdes. Chockvågorna skakar hela PK-etablissemanget. Deras världsbild har fått sig en allvarlig törn. Enligt logiken i ”Om man förnekar problemen finns de inte” tävlar de i den ena mer fantasifulla avledningsmanövern än den andra, allt i syfte att limma ihop sprickorna i sin krackelerade världsbild och återta makten och tolkningsföreträdet. Så hoppas de kunna fortsätta styra den fåkunniga pöbeln i önskvärd riktning. ”PK-piskorna är desperata att återta sitt problemformuleringsprivilegium. Det sprängdes som bekant i luften tillsammans med Taimour Abdulwahab förra lördagenskriver bloggen Allra Underdånigast.

Imamerna och deras taqiyya

Det är en plågsam föreställning när imamerna marscherar in och blir gullade med av journalisterna. Uppenbarligen vet flertalet journalister ingenting om islam och dess politiska form islamism. På svenskt vis sväljer de okritiskt allt vad imamerna säger och bedyrar rakt in i radiomikrofoner och TV-kameror. I Sverige tror vi ju på vad folk säger.

Sådan är vår tradition och kultur. Hur skulle det vara att läsa på en aning? Vad jag kan se har journalister i allmänhet aldrig hört talas om taqiyya och kitman, de tillåtna formerna av lögn inom islam.

På den efterlämnade ljudfilen erkänner självmordsbombaren Taimour Abdulwahab själv sin taqiyya och exponerar sitt flexibla samvete. Han säger att han har ljugit för sin familj när han har sagt att han har rest till Mellanöstern för att arbeta. I själva verket tränades han i jihad för att ta livet av ”otrogna” svenskar.

Muslimer får lära sig att vara ärliga mot varandra, om inte lögnen är så liten så den inte räknas – ett högst ungefärligt mått, kan man säga. En helt annan logik gäller hur man handskas med sanning och lögn gentemot “otrogna”, det vill saga icke-muslimer. Då är det tillåtet att ljuga hur mycket som helst om syftet gagnar islam och en själv. Det är också tillåtet att vinna de ”otrognas” tillit för att sedan utnyttja deras sårbarhet och besegra dem.(Foto: Imam Abd al Haqq Kielan alias Leif Karlsson.)

”Gud, lämna ingen av dem i livet”

För fem år sedan avslöjade Dagens Eko i Sveriges Radio imamernas budskap, i efterdyningarna av terrordåden i USA 11 september 2001 (mer än 3 000 döda), Madrid 11 mars 2004 (191 döda, mer än 2 000 skadade) och London den 7 juli 2005 (52 döda och 700 skadade).

Med dold mikrofon spelade Ekots journalister in böner och samtal med imamer i 15 olika muslimska församlingar. Flertalet imamer tog avstånd från terrorism och att döda civila människor. Men reportrarna frågade givetvis inte om detta gäller även för ”otrogna”.
En imam uttalar följande under en inspelad fredagsbön i november 2005:

”Gud, håll islam och muslimer högt och skydda islam
Gud, förödmjuka de otrogna
Gud, förödmjuka fienderna till islam
Judar, amerikaner och britter
och alla dem som ger dem stöd
som samarbetar med dem
och som är i allians med dem
Gud, förstör dem alla
Gud, lämna ingen av dem i livet
Gud, skänk seger till mujahedin överallt”

Abdulkader Habib från Sveriges Unga muslimer förklarade imamens dödliga bön med ”okunnighet” – men medgav att liknande böner förekommer:

”Jag tror inte att det här är helt isolerat för en imam. Jag måste vara öppen och säga att det säkert är flera imamer som uttrycker sig väldigt klumpigt och fel. De måste utbildas och inte isoleras ännu mer.”

Är ”pursvenskt” rasistiskt?

Frågorna om risken för fortsatta terrorattentat i Sverige, imamernas trovärdighet och vad islam egentligen innebär får dock i tyckarelitens begränsade lilla PK-värld ge vika för den betydligt intressantare frågan huruvida Expressens mångårige medarbetare Ulf Nilson har gjort sig skyldig till ”rasism”, ”nazism” och ”brun sörja under tofflorna” sedan han använt ordet pursvensk i sin krönika.

Ulf Nilson skriver:

”Faktum är att vi, ja svenskarna, faktiskt är på väg att avskaffa oss, om än sakta. Obs! att nu raljerar jag inte längre. Sverige har sen länge minskande befolkning, ja om vi ser till pursvenskar. Varje par föder statistiskt sett färre än två barn, lika med minskning. Våra invandrare, numera omkring 20 procent, av vilka 400 0000 muslimer (varav de flesta naturligtvis inte är islamister) föder betydligt fler. Det är oundvikligt att det muslimska inflytandet växer. Kort sagt: vi befinner oss i krig, Sverige liksom alla andra europeiska länder (och naturligtvis ”den store satan”, USA). Det är ett krig på sparlåga men livsfarligt likafullt.”

Ulf Nilson har rätt i sak. Svenskar föder för få barn (1,89 per kvinna) för att reproducera oss själva. Utrikes födda föder 2,2 barn per kvinna. Det är SCB:s siffror från 2009. Skillnaden låter inte anmärkningsvärd, men då ska man komma ihåg att siffrorna ligger på var sin sida av den gräns där man reproducerar sig själv, nämligen 2,1 barn per kvinna. Man ska också räkna in ett inflöde av utlänningar till Sverige i storleksordningen 100 000 personer per år. Men mer behövdes inte för att topplocket skulle flyga i luften och kräkreflexerna utlösas kollektivt hos PK-eliten. Att ens ha mage att påstå att det finns ett folk som heter svenskar – ja pursvenskar – är ett betydligt större problem än att Sverige och svenskarna uttryckligen hotas av fler islamistiska terrordåd låter tyckareliten förstå. Ulf Nilsons krönika har hittills föranlett fyra JK-anmälningar.

Långtidsmarinerade i nationellt självförakt

Vi svenskar finns inte, har en ihärdig PK-elit beslutat åt oss. Om vi inbillar oss att vi finns är vi självklart ”rasister”. Alla andra folkslag finns, men inte vi. Inte har vi någon egen kultur heller. Genom att under årtionden ständigt smutskasta, förneka och förlöjliga allt svenskt har politikerna och chefsideologerna inom tyckareliten systematiskt velat undergräva den svenska identiteten, beröva svenska folket dess nationella självkänsla och medvetet skapat ett nationellt självhat. Det har varit ett viktigt led i att psykologiskt bereda marken för massinvandring från andra länder och kulturer. Ett folk som fråntas rätten att vara stolta över sig själva och sitt land har ingenting att sätta emot utländska styrkor, vare sig de kommer som fientliga trupper i krig eller genom politiska beslut om massinvandring. Ett folk som har långtidsmarinerats i nationellt självförakt kan inte förväntas göra motstånd när främlingar tar över deras land.

De som skriker ut svenskfientliga budskap högst av alla är synnerligen förutsägbara (de mest förutsägbara bryr jag mig inte om att citera. Ingenting tråkar ut mig mer än förutsägbarhet.) De har givetvis fritt tillträde till medias megafoner. Ett exempel är Dagens Media.

«Det har länge varit obegripligt varför spaltutrymme ges åt Ulf Nilson. Kan han inte skriva på Politiskt inkorrekt, som sina meningsfränder?”, twittrar Andreas Ekström, PK-journalist på Sydsvenskan.

Johan Wirfält, chefredaktör för Rodeo: «Ulf Nilsons rader om «pursvenskar» bör vara bland det brunaste en svensk journalist tillåtits skriva sedan 30-talet. Någon form av gräns har passerats i och med publiceringen av Ulf Nilssons krönika i dagens Expressen. Ska bli intressant att se följderna».

Övergrepp från Sveriges Radio

Men det överlägset mest ruttna lågvattenmärket utgörs av Sveriges Radios mediegranskande program Medierna. (min.18:10)

Martin Wicklin ”intervjuar” Ulf Nilson i ett exempellöst vidrigt inslag som är inget mindre än ett övergrepp. Det kommer att gå till radiohistorien och ha sin givna plats som avskräckande exempel i undervisningen på journalisthögskolorna, och Martin Wicklin själv kommer antagligen att vara stolt som en testosteronstinn tupp över att han är en sådan überdjävul till journalist. Kan trampa sönder vem som helst med stövelklacken! Ulf Nilson, 77, nestor med 60 års journalistkarriär, numera pensionerad världsreporter, bedrev kvalificerad journalistik decennier innan den här svårt PK-anfrätte medieplöjaren ens gick med blöjor. Martin Wicklin har en egen agenda, och på den står att det inte finns någonting som heter svenskar. PK-vallen går som en fullt hörbar hjärnbarriär genom hans huvud. Att påstå att det finns pursvenskar är mer än han orkar med, och han anser sig vara i sin fulla rätt att mästra Ulf Nilson – tills Nilson har fått nog och avbryter intervjun. Det är oerhört pinsamt, och pinsamheten är helt på Martin Wicklins sida.

Toleransfascisternas regim är dömd att kollapsa

Martin Wicklin är ett typiskt exempel på den allra mest högljudda gruppen åsiktsdiktatorer – toleransfascisterna. När deras tvärsäkra åsikter ifrågasätts tappar de, skummande av raseri, både masken och brallorna.

Ulf Nilsons krönika har lockat fram toleransfascisterna. De som menar att för att främja pluralism och tolerans måste vi skoningslöst straffa och censurera alla som tycker annorlunda.

Angreppen på Ulf Nilson och brännmärkandet av alla som har dragit ”fel” slutsatser av självmordsbombningen handlar om mer än ideologi för våra makthavare. De slåss för sina karriärer nu. Det är i slutänden deras feta löner och privilegier som står på spel. Deras ursinne kommer att stegras och tonläget bli allt gällare, men det är ingenting att låta sig skrämmas av. En ancién regime som är så murken som den hos Ann-Charlotte Marteus, Helle Klein, Jan Guiilou & Co är dömd att kollapsa. Nedräkningen har redan börjat” skriver bloggen Allra Underdånigast.

Själv skulle jag vilja sträcka mig ännu längre än Ulf Nilson och hans pursvenskhet. Jag kan gott tänka mig att dräma till med ”äktsvensk”. Eller ”ursvensk”. Det är vi som är födda i Sverige och lever här sedan många generationer tillbaka. Är det någon som tror att man kan göra anspråk på att kallas för ”saudiarabier” om man flyttar till Saudiarabien eller ”somalier” om man flyttar till Somalia? Knappast.

Svenskar finns, svensk kultur finns

Svenskar finns. Vi är ett folk med ett eget språk, egna traditioner och egen kultur, utvecklad under många århundraden. Ända till för 50 år sedan var vi ett land med en unikt homogen befolkning. Vi har all rätt i världen att hävda vår särart och vara stolta över vårt ursprung. Vi som har vuxit upp i en tid då den svenska identiteten var något självklart ska fortsätta att hävda den. Lone Nörgaard har i Jyllands-Posten fångat vad som är danskt. Jag har lånat lite av henne. Mycket skiljer sig från det svenska, annat är gemensamt.

Svenskt är eftermiddagskaffe med hembakade kanelbullar i en syrénberså. Det är att lägga ut ekan på en spegelblank sjö en sommarkväll när bergen blånar runtomkring. Det är gotländska raukar, öländskt alvar, höga fjäll, älvar, öar och hav. De ljusa sommarnätterna då ingen vill sova. Det är våra kyrkor och vårt kristna kulturarv. Friluftsvandringar med kaffetermos och smörgåspaket i ryggsäcken. En kall snaps till sillen. Det är faluröda stugor – en rik byggnadstradition skapad av skickliga timmermän. Surströmming, mandelpotatis, hackad lök och tunnbrödsklämma med mesost. Vår folkmusikskatt. Färskpotatis och jordgubbar. Allsång och spelmansstämmor. Att vi alla är du med varandra. Tungsinnet och ensligheten. Hantverket – trätäljandet, broderandet, vävandet, stickandet och virkandet. Den svenska flaggan som symbol för fest och högtid, inte som statlig maktsymbol. Samtal, dialog och förhandling – istället för diktat och bestraffning. Tro och religion som en privat angelägenhet som andra inte har med att göra. Att kunna vara vänner med det andra könet. Att som kvinna klä sig som man vill och gå med utsläppt hår. Att åsiktsfrihet och yttrandefrihet fortfarande råder.

Taqiyya är inte pursvenskt. Svensk kultur är våra författare, tonsättare och konstnärer; Karin Boye, Moa Martinsson, Esaias Tegnér, Carl Michael Bellman, Jenny Lind, Birgit Nilsson, Jussi Björling, Wilhelm Peterson Berger, Franz Berwald, Dag Wirén, Lars-Erik Larsson, Allan Pettersson, Hjalmar Gullberg, Gunnar Ekelöf, Artur Hazelius, Fredrika Bremer, Astrid Lindgren, August Strindberg, Elin Wägner, Ivar Lo-Johansson, Sara Lidman, Selma Lagerlöf, Gustaf Fröding, Nils Ferlin, Lille-Bror Söderlundh, Vilhelm Moberg, Greta Garbo, Wilhelm Stenhammar, Ingrid Bergman, Carl Milles, Gösta «Snoddas» Nordgren, Anders Zorn, Ulla Billquist, Carl Larsson, Helmer Osslund, Sven X:et Erixon, Sonja Åkesson, Tomas Tranströmer, Göran Sonnevi, Jan Johansson, Blå tåget, Thore Ehrling, Arne Domnerus, Totta Näslund, Alice Babs, Sven-Ingvars, Anita Lindblom, Bertil Boo, Siw Malmqvist och många många fler. De finns i vårt kulturarv, och jag kan inte tänka mig att de skulle nöja sig med att de inte finns.

Marxismens märkliga död

I en krönika på Fria Tider skriver Joakim Fredriksson om det närliggande ämnet marxismens märkliga död:

”Problemet (för marxisterna efter världskommunismens sammanbrott) är att det knappt har funnits några fascister att bekämpa de sista 65 åren. Istället stigmatiseras alla som har minsta anstrykning av etnisk partikularism eller nationalism som ”fascister”. (…) Det är inte den här världen, utan en kommande värld som räknas. Det leder till en systematisk vägran att urskilja verkligheten såsom den framträder här och nu. Det är som om anhängarna av religionen ser ut på världen genom en liten glugg i en pansarvagn. Genom gluggen uppfattar de bara slumpmässiga detaljer av verkligheten. Det begränsade synfältet gör att de överdriver illviljan hos dem som företräder andra synsätt än dem själva. De som tillbakavisar postmarxisternas program för mänsklighetens förbättring är inte en respekterad opposition. De är ”högerextremister” och ”fascister” som har glömt lärdomarna från Auschwitz och planerar att behandla invandrare från tredje världen, homosexuella och andra minoriteter på samma sätt som Hitler behandlade judarna.
Tolerans är ett ord vi hör ofta. Det är ett viktigt begrepp för den postmarxistiska vänstern. Men att förhärliga det utländska och antivästliga är inte samma sak som gästfrihet. Det är ett uttryck för ett avvisande av allt fäderneärvt, en kulturell och etnisk självförnekelse. Hur långt kan självförnekelsen drivas?”

Pursvenskt och negerbollar är inte rasistiskt

”Att använda ordet pursvenskt är inte rasistiskt” skriver Elaine Bergqvist, författare och retorikkonsult.

”Jag har en svensk pappa och en brasiliansk mamma som är svart. Båda är sena 40-talister och uppvuxna under en helt annan tid. När min pappa växte upp lyssnade man på ett program som hette ”Frukostklubben” med Sigge Fürst. I kyrkan kunde man ge pengar till negerbarnen i Afrika” och man kunde köpa ”negerbollar” i butikerna. Ingen sa att det var rasistiskt då, och ingen hade/har heller en rasistisk mening bakom orden. Varje lördag gick jag och pappa hand i hand till kiosken i Bredäng centrum. Jag stod som femåring framför kiosken med mitt enorma afro och tittade med stora ögon på min idol – pappa. Tillsammans chockade vi kvinnan i kiosken när pappa sa ”Jag vill ha en negerboll till min negerunge”. Sen skrattade vi så vi kiknade åt kvinnans chockade min. Är min pappa rasist? Nej knappast, däremot är han 40-talist.”
”Kära politiskt korrekta Ulf-Nilson-hatare. Tänk dig att det kommer en dag då alla dina vardagsord plötsligt fylls med negativ laddning och du får inte yttra ett ord. Du ska prata framtidssvenska trots att din hjärna cementerar ord från tiden då du växte upp. Så låt Ulf Nilson vara, ta en negerboll och koppla av!”

För läsarnas kännedom: Ulf Nilson är född i början av 1930-talet.

En god pursvensk terrorfri jul

Till Elaine Bergqvists ära vill jag ge läsarna ett recept på pursvenska, för att inte säga äktsvenska negerbollar. Det kommer här: Negerbollar:

100 g smör
3 dl havregryn
1 1/2 dl strösocker
1 msk kakao
1 msk starkbryggt, kallnat kaffe
pärlsocker eller kokosflingor

Smält smöret, eller rör det någorlunda mjukt. Blanda alla ingredienser. Forma smeten till små runda bollar. Rulla dem i pärlsocker eller kokos. Lagras kallt.

En riktigt god pursvensk, purdansk, purnorsk och terrorfri jul önskar jag alla Snaphanens läsare!

Af Julia Caesar

Tidligere kronikker af samme forfatter

Copyright Julia Caesar, Snaphanen, HRS och document.no. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

(fotos 1 og 3 © Photoimagine.)