Gjesteskribent

Expressen kjører debatten mellom Ian Buruma/Timothy Garton Ash og deres kritikere om ytringsfrihet og opplysningstradisjon, konkretisert ved synet på Ayaan Hirsi Ali. En av deltakerne var Christopher Hitchens som husker da Buruma og Garton Ash støttet dissenterne i Øst.

W H Auden, som skulle ha fyllt 100 år härom månaden, hade en unik förmåga att gestalta förtvivlan – men på ett sätt som samtidigt inspirerade till motstånd mot fatalism. Hans mest älskade dikt är förmodligen «September 1, 1939», där han ser ett Europa som faller ner i avgrundmörker. Han reflekterar över denna civilisationskatastrof och skriver:

Den landsflyktige Tucydides visste
Allt ett tal kan säga
Om demokrati
Och vad diktatorer gör
När de pratar gammalt strunt
Över en likgiltig grav;
Han analyserade allt i sin bok,
Hur upplysningen jagats bort,
Den vanebildande smärtan,
Vanstyre och sorg:
Vi måste plågas av dem en gång till.

«Hur upplysningen jagats bort». Den starka och bittra frasen dök upp för mig när jag läste de fientliga, lömska recensioner som har förföljt Ayaan Hirsi Alis bästsäljare En fri röst, som beskriver hur en ung somalisk kvinna flyr från sexuellt slaveri till ett nytt liv i Holland och senare (efter mordet på hennes vän Theo van Gogh) till en ny exil i USA.
Två av våra ledande intellektuella, Timothy Garton Ash (i New York Review of Books) och Ian Buruma, kallade Hirsi Ali och dem som försvarade henne «upplysningsfundamentalist/-er». I New York Times Book Review lånade Buruma ytterligare ett ord från tyranniets och intoleransens språkbruk och beskrev hennes synsätt som «absolutistiskt».
Nu råkar jag känna både Garton Ash och Buruma, och jag minns hur roligt de brukade ha under kalla krigets dagar åt folk som pratade om en förment «moralisk likvärdighet» mellan den sovjetiska och den amerikanska sidan. Den kritiken handlade mycket om att ge akt på språket.
Buruma var synnerligen sarkastisk mot den tyska vänster som hänvisade till Västtysklands «konsumtionsterrorism». Fyll bara på med exempel efter eget skön – allra gräsligast var (och är förresten fortfarande) dem som lyfte fram det amerikanska fängelsesystemet och jämförde det med Gulag.

I sin bok skriver Ayaan Hirsi Ali: «Jag lämnade trons värld, den med könsstympning och tvångsäktenskap, för förnuftets och den sexuella frigörelsens värld. Efter den resan visste jag att en av dessa två världar helt enkelt är bättre än den andra. Inte för dess pråliga prylars skull, utan för dess grundläggande värderingars.»
Det är ett ganska rättvisande citat. Hon har kritik mot väst, men föredrar det framför ett samhälle där kvinnor förtrycks, censuren är kompakt och våld mot otrogna offentligt predikas. Som ett afrikanskt offer för och flykting från detta system känner hon att hon har rätt att säga så. Vad är det som är «fundamentalistiskt» med det?
Newsweek (26/2 –07) hänger på Garton Ash och Buruma och menar, i en artikel av Lorraine Ali, att det är ironiskt att denna «påstått otrogna» fria röst, «ofta låter lika trångsynt och reaktionär som de fanatiker som hon har arbetat så hårt emot.»

Jag skulle vilja uppmana författaren att ge sin definition av ironi och även att komma upp med ett enda påstående av Hirsi Ali som skulle kunna komma i närheten av att vara exempel på detta. Till texten hör en typiskt Newsweek-ytlig fråga/svar-intervju med Hirsi Ali, nästan obegripligt rubricerad «En bombkastares liv».
Föremålet för denna absurda rubrik är alltså en kvinna som har hotats med det gräsligaste våld av muslimer, från moderata till extrema, ända sedan hon var liten flicka. Sedan har hon åsett hur en holländsk vän slagits ihjäl på gatan, fått höra att hon själv stod på tur och tvingas nu leva med livvakter i Washington. Hon har aldrig använt eller förespråkat våld. Så vem skulle då vara «bombkastaren»? Det är alltid samma sak med sådana där falska liknelser: de börjar med att antyda att det inte finns någon skillnad mellan offer och angripare, och slutar med att säga att det är offret för våldet som «egentligen» var upphov till det.

En gång i tiden skulle Garton Ash och Buruma ha gjort processen kort med alla apologeter som anklagade kritiker av Sovjetunionen och Kina för att «hetta upp det kalla kriget». Varför gör de ett undantag när det gäller islam, som är de våldsamma upprorens och vissa obevekliga diktaturers ideologi? Är det för att islam är en «tro»? Eller är det eftersom den är tron för – åtminstone i Europa – vissa etniska minoriteter?
Ingetdera fallet rättfärdigar något särskilt skydd mot kritik. Tron gör oerhörda anspråk, inklusive oerhörda anspråk på världslig makt över medborgarna, och kan därför inte undantas från granskning. Och inom dessa «minoriteter» finns det andra minoriteter som vill slippa kontrollen sina gettoledares kontroll. (Samma förhållanden gällde för de holländska judarna på Spinozas tid.)
Det är en komplex fråga, som kräver en mycket skarpsinnig hantering. Det patetiska överförenklande som utmålar skepticism, agnosticism och ateism som lika «fundamentalistiska» hjälper inte här. Och lägg märke till vad som händer när Newsweek faller in i kören – fundamentalismens fiende definieras som någon ute i marginalen medan, och innan man vet ordet av, den kränkta, självömkande muslimen har blivit den obestridda abonnenten av positionen i mitten.

Låt mig ge ett annat exempel på språkliga glidningar. Inom ACLU (American Civil Liberties Union) kallar vi oss ofta för «first amendment-fundamentalister». Med det menar vi ironiskt nog att vi väljer att tolka konstitutionens ord bokstavstroget. Det bokstavliga i det här fallet verkar (för oss) vara att kongressen inte kan förbjuda några yttranden eller påbjuda någon statsreligion.
Detta betyder att vi försvarar alla åsiktsyttringar, även sådana som står i motsättning till våra egna uppfattningar, och att vi säger att ingen får tvingas att praktisera, eller tvingas försvära sig till, någon som helst tro. Jag skulle nog säga att det är en obeveklig princip, eller till och med dogm, för mig.
Men vem vågar påstå att det är samma sak som uppfattningen att kritik av religion ska censureras eller den att tro ska tvingas på folk? Att flörta med den sortens jämförelser är att ge upp inför demagogerna och att under dessas triumfrop höra de sorgliga snyftningarna över «la trahison des clercs» – de intellektuellas svek – och «Hur upplysningen jagats i väg».
Kanske skulle jag alltså, om jag sa att mina principer härstammade från en oföränderlig, gudsrelation och att jag var beredd att använda blint våld i syfte att få «respekt» för dem, kunna hoppas på ett välvilligare mottagande bland somliga intellektuella.

Christopher Hitchens

Det fundamentala är yttrandefriheten