Feature

Paul Bermans viktige bok The Flight of the Intellectuals er utkommet på svensk, på Axess/Atlantis Forlag: De intellektuellas flykt, til en rimelig penge, 189 SVK.

Johan Lundberg var i New York og intervjuet Berman i mars. Samtalen er noe springende, men kretser rundt det merkelige fenomen at venstresiden og visse intellektuelle som foregir å være liberale, som Timothy Garton Ash og Ian Buruma, er mer opptatt av å kritisere Ayaan Hirsi Ali enn Tariq Ramadan. De fremstiller henne som løpejente for høyresiden, og lukker samtidig øynene for Ramadans støtte til Det muslimske Brorskap og Hamas.

Dette er velkjent kritikk. De kommer også inn på saudi-arabisk infiltrasjon av Sverige – økonomisk og politisk, og her dukker det opp interessante navn og eksempler.

Berman beklager at han ikke har fulgt det økonomiske sporet i boken, for det viser seg at Gaddafi hadde kjøpt seg innflytelse ved London School of Economics, og nylig om det tilsvarende ting for dagen ved Georgetown University.

Lundberg spør hvordan det kan ha seg at støtten til Salman Rushdie var stor, men mange har falt fra og støttet ikke Jyllands-Posten under karikaturstriden.

PB: Jag tror att det har huvudsakligen tre orsaker. För det första har den islamistiska rörelsen i och med att den har vuxit också fått allt större genomslag för sitt sätt att resonera. Ingen ifrågasätter längre tanken om att muslimerna är ett förtryckt folk, vars idéer måste behandlas på ett väldigt speciellt sätt. För det andra har terrorn skrämt folk. Hoten från terrorister har givit upphov till idéer om att vi borde försöka gå dessa människor till mötes, att förståelse kan göra dem mjukare och mer välvilligt inställda. För det tredje handlar det om ekonomisk korruption. Gigantiska summor pengar har från arabvärlden pumpats in i olika institutioner i västvärlden. London School of Economics avslöjades nyligen ha tagit emot stora belopp från Gaddafi. Det intressanta i sammanhanget är att det finns ett så tydligt samband mellan dem som arabvärlden gynnar med bidrag och dem som tenderar att se mellan fingrarna med islamistisk terrorism och antisemitism.

JL: Jag har aldrig tänkt i de banorna, men nu när du säger det, erinrar jag mig exempelvis en religionshistoriker som Jan Bergman i Uppsala som försvarade den svenske antisemiten Ahmed Rami och som på sistone avslöjats som en mottagare av forskningsstipendier från just Gaddafi (och som försvarades i artiklar i Expressen och Arbetaren av samme Per Wirtén som jämförde Ayaan Hirsi Ali med antisemitiska nazister). Intressant nog är det i just Bergmans miljö som den svenska islamofobi-debattens främsta namn, Mattias Gardell, har sin akademiska hemvist …

PB: Det borde initieras undersökningar där man går till botten med vilka institutioner som mottagit bidrag av denna sort. London School of Economics är ju känd för sin islamistvänliga attityd. För att inte tala om Mellanösternstudier: Hur många sådana institutioner är egentligen finansierade med pengar från Saudiarabien och Libyen?

JL: Man kanske bör anlägga ett marxistiskt perspektiv på detta?

PB: Ja, haha, kanske blir den här sortens avslöjanden den första konsekvensen av den arabiska revolutionen. När jag sätter det i relation till min senaste bok kan jag konstatera två saker. För det första är jag ledsen över att jag inte uppmärksammade dessa förhållanden i boken. För det andra ser jag att den kritik som den fått, till exempel av Benjamin R. Barber, till stora delar faktiskt har formulerats i just den sorts miljöer som byggts upp genom arabiska bidrag.

Barber skulle det vise seg var en av dem som var betalt av Gaddafi.

Receptionen av Bermans bok har till stora delar bekräftat dess teser. Att boken hyllades i New York Times i somras var till exempel mer än vad Benjamin R. Barber, politisk teoretiker och författare till exempelvis boken Jihad vs McWorld, kunde stå ut med. Barber skrev en ”korrigerande” artikel i New York Times som Berman inte fick möjlighet att gå i svaromål mot.

I samband med avslöjandena nyligen om hur namnkunniga forskningsinstitutioner genom åren mottagit stora ekonomiska belopp från Muammar Gaddafi, hamnade Barber åter på tapeten, men nu i samband med att han i slutet av februari avgick från styrelsen till Qaddafi International Charity and Development Foundation. I samma veva har Paul Berman tvingats lämna sin tjänst som professor-in-residence vid New York University – någonting som är svårt att inte sätta i samband med de på sina håll hätska angreppen mot hans senaste bok.

Har norske medier noensinne interessert seg for arabiske pengers innflytelse og korrupsjon i akademia i Vesten?

»Ordet islamofobi ska tysta kritik«
Av Johan Lundberg