Kommentar

Hvorfor er debatten så frenetisk? Hvorfor driver Simen Sætre sjikane av Aslak Nore i stedet for å snakke om innholdet i boken hans? Hvorfor går det dannede Sverige av skaftet over en artikkel av Jimmie Åkesson som ikke sier noe annet enn det alle vet? Er det fordi Nore og Åkesson sier det som det er?

Selvsagt er dette en stor del av forklaringen. Men det finnes også en annen som ligger og skyver på: Frykten for å bli sittende med svarteper.

Det multikulturelle prosjekt er i ferd med å havarere. Eliten ser det brenner og vil ikke bli sittende med skylda. Man har en exit-løsning klar: velt skylda over på innvandringskritikerne. Det er deres skyld at debatten er blitt så fiendtlig og at innvandrerne føler seg ekskludert.

Men man kan ikke stanse der. For kritikerne har fått med seg folket. Det er folket som er rasistisk. Det er ikke tilfeldig at biskopen i Hålogaland, Tor Berger Jørgensen, nærmest vemmes over holdningene til det norske folk. Hva er løsningen? Moralsk opprustning! Prekestolene skal brukes. LO vil gjøre det samme overfor sine medlemmer. Man vil mobilisere til en kampanje omtrent som dem man hadde i det gamle Sovjetunionen, der folk ustanselig skulle oppdras.

Det er ganske utrolig at Kirken på noen få tiår er blitt så åndsfattig at den sluker dette kvasireligiøse pjattet uten forbehold.

Det er dømt til å mislykkes. Det man oppnår er å diskvalifisere institusjonene man representerer: Kirken og demokratiet. Det siste er ille.

Det man oppnår er noe helt annet enn tiltenkt: man provoserer frem vreden. Man er mot instinkt og følelser, og det man fremprovoserer er nøyaktig disse følelsene!

Norge og Sverige befinner seg i noenlunde samme posisjon. Ulf Nilson tok det på kornet:

Bland vanliga svenskar, det upplever jag dagligen både vid samtal och i en överväldigande mejlskörd, finns en suddig, men utbredd känsla av att «eliten», bestående av riksdagsmän, myndigheter och – JA! – journalister – att denna «elit» har svikit, att de som har högre inkomst och bor i fina, invandrarfria områden, helt enkelt skiter i hur Svenne och Lisa har det.

Vi har, med andra ord, skapat inte ett, utan två vi och dom-samhällen. Lite slarvigt uttryckt, ett slags överklass, som svek landet, den stora gråa massan, som betalar fiolerna, och så dom nya, snyltare som kom hit för att få bidrag och leva på svenskarnas (i många fall påtvingade) välvilja.

Så, ungefär, ser det ut och sådan, ungefär, är bakgrunden till att Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna går fram som de gör. Jimmie artikulerar, med pukor och trumpeter, vad mååånga svenskar tror och tycker. Jimmie smeker fördomar och överdriver faror, men – och detta är just nu viktigare – han ger det tysta Sverige, det Sverige som gått och undrat varför ingen säger något, han ger detta Sverige en röst. För detta får han applåder och att applåderna kommer att omsättas i röster 2010 kan vi vara övertygade om. Det är högst tänkbart att SD efter det valet blir en viktig – och alldeles öppen – maktfaktor i landet.

Om det blir så vet vi varför. Det beror på att det politiskt korrekta Sverige alldeles för länge försökte tiga ihjäl de misshagliga. Politiker och media smet från den viktigaste debatten på många, många år. Nu får de skylla sig själva…

I Norge hersker en tro på at sosialdemokratiet kan når det vil, også i innvandringsspørsmålet. Vi liker å tro at vi er annerledes. Dette er nasjonal narsissime. Gud er ikke norsk.

Det er grunn til stor skepsis. Stoltenberg vet nok at han må foreta seg noe, hvis ikke vil Ap tape valget i 2013. Regjeringen vil nok sørge for symbolske innstramminger. Men å endre kurs betyr nærmest uoverstigelige erkjennelsesmessige hindringer. Lederne og eliten må hoppe over sin egen skygge, de må innse at den investerte kapitalen er gått tapt. Det er ikke lett.

Det er det som får ledere til å forfølge en kurs som ettertiden ser var dømt til å mislykkes. De kan ikke annet.

Fristelsen er stor til å finne syndebukker. De som kritiserer, som snakker stygt om Den andre. Her ligger et stort potensial for å tolerere trusler og vold, en uhellig allianse mellom elite og den muslimske trusselkulturen.

Det er også en annen fristelse: den utopiske motoren kan holdes gående en liten stund til. Brenselet er demontering av de siste rester av det tradisjonelle nasjonale fellesskap: man kan feks. demontere statskirken («riv rukkelet» – John Olav Egeland), det vil være et mektig symbolsk statement. Man kan rive ned murene rundt det gamle fellesskap og bruke stenene til å bygge et nytt. Det er fortsatt en del igjen å ta av: ikke minst rettes innsatsen mot alt som smaker av kristne symboler. Det er forklaringen på at kristne mister arbeidet i Storbritannia, og at det er forbud mot å synge julesanger på stadig flere norske skoler, mens ramadan trekkes frem. Det sier seg selv at dette gjør noe med samfunnet, med klimaet og menneskene. Religion og kultur eksisterer uavhengig av prester som hverken skjønner Skriften eller kjenner sin flokk.

Man kan innføre Det nye fellesskap ved dekret: kvotere inn innvandrere i politi og offentlig sektor, og samtidig drive moralsk forbedring av håpløst rasistiske nordmenn. De fleste vil nok la seg korrigere, eller rettere: la seg bringe til taushet. Hva som skal skje med den siste uforbederlige rest, er uvisst.

Men igjen kommer man tilbake til utgangspunktet: man fyrer bare opp under det man vil bekjempe. Flasketuten peker hele tiden på Det bestående og det har ikke noe svar.