Når barn rekrutteres til å begå alvorlig kriminalitet, er Norrköping-politiet bekymret for marerittene til barnesoldater. «Det kunne ha vært hvem som helst fra parallellklassen på videregående som kastet en håndgranat gjennom porten der du bor», skriver politibetjent Maja i et Facebook-innlegg. Nei, Maja. Det kunne det ikke være. La meg forklare hvorfor.

Ifølge politiets nettside er myndighetens oppdrag og mål som følger:

«Målet för rättsväsendet är att säkerställa den enskildes rättssäkerhet och rättstrygghet. Polismyndigheten ska tillsammans med övriga myndigheter inom och utom rättsväsendet, genom sina insatser bidra till målet för kriminalpolitiken – att minska brottsligheten och öka människors trygghet.»

Problemet er at politiet selv ser ut til å ha blandet sammen oppdraget til sin egen etat med sosialtjenestens:

«Socialtjänstens mål är att främja människors ekonomiska och sociala trygghet, jämlikhet i levnadsvillkor och aktiva deltagande i samhällslivet. Varje kommun ansvarar för socialtjänsten inom sitt område, och har det yttersta ansvaret för att personer inom detta område får det stöd och den hjälp de behöver.»

Politiet er imidlertid ikke den eneste etaten hvis tjenestemenn har glemt sitt unike oppdrag og forvandlet seg til sosialarbeidere – i Sverige er alle først og fremst sosialarbeidere, skolerådgivere og wellness-coacher. Uansett om du er ansatt som politibetjent, brannmann, offiser, prest, lege, lærer, riksdagspolitiker, arbeidsformidler eller [fill in the blank], kommer dette oppdraget alltid i andre rekke. Først og fremst forventes det at du er et overdrevent empatisk medmenneske som ønsker å hjelpe, støtte og forstå. Du er også velkommen til å klemme og trøste, og felle en tåre, for å virkelig vise hvor mye du føler for noen som har det vanskelig.

Sverige: Landet der gjerningsmannen alltid er et større offer

Her kommer plott-twisten: «Offeret» er i disse sammenhengene sjelden det faktiske offeret som er blitt slått, voldtatt eller har fått hjemmet sitt sprengt i luften. Nei, det er den kriminelle som, på grunn av sosioøkonomiske faktorer og ekskludering, automatisk alltid blir ansett som det største offeret.

Da den daværende rikspolitisjefen Dan Eliasson hulket i tv-sofaen for nesten ti år siden over asylsøkeren i Mölndal som knivstakk 22 år gamle Alexandra til døde, forventet jeg at Sverige skulle reise seg og brøle i kollektiv protest. Men ingenting skjedde. Siden den gang har det fortsatt i samme stil, via politimester Carin Götblad, som ydmyket seg selv ved å posere foran en politibil med teksten «Aina», politibetjent Lisa Simonsson, som knelte foran venstreekstremister under BLM, politiledelsens beslutning om ikke å gripe inn i pågående opptøyer «for ikke å provosere» og nåværende rikspolitisjef Petra Lundhs tårevåte bønn om at «alle må hjelpe hverandre», til de gjentakende klemfestene mellom politibetjenter og pro-Hamas-demonstranter.

Feminiseringen av samfunnet påvirker også politiet

Utviklingen er naturlig. Politiet har gjennomgått den samme feminiseringen som resten av det svenske samfunnet. Det maskuline, proaktive og aggressive har blitt erklært uønsket og erstattet med feminin medfølelse, dialog og pasifisme. Men politiet er alles beskyttelse mot vold og kaos; både myndigheten og individuelle politibetjenter må derfor være både mentalt klare og fysisk i stand til å utøve omfattende vold hvis og når det er nødvendig, for å beskytte nasjonen og dens veloppdragne borgere – selv om gjerningsmennene måtte være mindreårige. Og når de kriminelle gjengene blir stadig mer voldelige, må Politimyndigheten trå til, ikke gi etter.

Alternativet til en effektiv politimyndighet er væpnede borgervakter – er dét virkelig en attraktiv fremtid?

Når rettsstaten vakler: Europas farlige veivalg

Facebook-innlegget er Polisens nekrolog

Jeg tenker ofte at jeg aldri vil bli overrasket av passiviteten og mykheten. Samfunnet er revet i stykker av gjengkriminalitet, drap og eksplosjoner. Hvem som helst av oss kan bli offer for en «feilskyting», og barn ned til barneskolealder står villig opp og myrder for en pizza og en merkevarecaps. Alt mens politiet sitter med hendene i fanget eller driver med «tillitbyggende tiltak». Men Norrköping-politiets Facebook-innlegg fra forrige fredag må likevel utgjøre en slags nekrolog for det svenske politiet. «Maja med kolleger» skriver:

Det är barn vi pratar om. Skälvande små röster som knappt nått målbrottet, fumliga fingrar och jackor som luktar alldeles för mycket deo blandat med svett. Vissa är lika långa som oss, andra hade knappt fått åka den stora bergochdalbanan på ett nöjesfält. En del kan inte äta med bestick, passa tider, läsa, skriva. De saknar grundläggande kunskaper för att klara av en vardag. De sitter i baksätet på en polisbil och frågar om vi kan ringa mamma, «snälla snälla snälla jag vill bara prata med henne i några sekunder».

Vet du, Maja – i denne sammenhengen bryr jeg meg ikke om at det handler om mindreårige. Hvis noen raner, overfaller eller myrder noen i familien min, vil jeg ikke spørre om gjerningsmannens alder eller høyde. Min filosofi er enkel: Hvis personen anser seg selv som gammel nok til å begå en alvorlig forbrytelse, bør personen straffes. Er personen mindreårig? Straff foreldrene også. Hardt. Så hardt at selv en som bare har lov til å ri Nyckelpigan på Gröna Lund, vil forstå at det er en veldig dum idé å gjøre gjengens ærender. Kan ikke morderen holde tritt med tiden, lese eller skrive? I don’t give a shit.

Og spørre om å «ringe mamma»? Jeg anser det som mye mer sannsynlig at disse små bøllene under møter med politiet vil si noe sånt som «jeg skal kn*lle moren din» eller kalle Maja en «jævla svenneh*re» eller «-f*tte». Men hva vet jeg?

«Det kunne ha vært hvem som helst»

Det är inga råbarkade busar med särpräglade utseenden, det hade kunnat vara vem som helst från parallellklassen i högstadiet som slänger in en handgranat i porten där du bor. Det är barnen som kastar bort sina liv på bekostnad av andras för en dröm om en bättre tillvaro. Förklaringarna och ursäkterna är många, alltifrån att kunna hjälpa sin familj ekonomiskt till att känna sig respekterad och viktig. Vuxen. Självständig. I kontroll.

Nei, Maja. Det kunne ikke ha vært «hvem som helst fra parallellklassen på videregående» som sprengte porten min. Det er helt utenkelig for elever på videregående fra normalt fungerende familier å kaste håndgranater, og jeg kan love deg at ingen av barna mine vil sprenge noens port. Imidlertid har disse unge menneskene bestemt seg for å gjøre det, fordi det er noe fundamentalt galt med oppveksten deres og verdiene til familiene deres.

Du beskriver disse individene som «barna som kaster bort livet sitt på bekostning av andre»? Hva tror du de pårørende som sørger over drepte familiemedlemmer føler om den uttalelsen?

Og hva med «drømmen om et bedre liv»? Alle barn i Sverige har rett til bolig, skolegang og mat på bordet. Skoler, fritidssentre og foreninger i landets marginaliserte områder er blitt overøst med penger og ressurser i flere tiår; i Stockholm betaler kommunen til og med for assistenter som kommer hjem til familiene og lager frokost. Faktum er at familier som er avhengige av trygd, i mange tilfeller har det betydelig bedre enn skattebetalende familier, og de blir ikke påvirket av økte strømpriser, husleie eller renter.

Dessuten: Hvis du har «en drøm om et bedre liv», må du da velge kriminalitetens vei? Hvor mange barn av slitende aleneforeldre drømmer ikke om å kunne kjøpe seg en sykkel, en PS5 eller å kunne dra til tivoli, og får det til ved å jobbe ekstra på McDonald’s eller dele ut reklame?

Idéerna till att begå grova våldsbrott kommer inte till ett barn ur det blå. Det finns oftast någon som ser barnen som verktyg och säger och gör vad som helst för att få de att göra vad som helst. Lockar med pengar, men också ett sammanhang som barnet kanske saknar och längtar efter att få höra till. Barnet får ett uppdrag och lovas att det blir ett steg uppåt och framåt, det här gör vi tillsammans, pengar pengar pengar. Det är en nattsvart och cynisk syn på människoliv, för sekunden barnet har genomfört sitt uppdrag så är det förbrukat. Det finns inte en plan för vad som händer efter, det kommer inte någon och hämtar och hjälper när jobbet är gjort. Ingen bryr sig längre.

Jeg er faktisk enig med deg her, Maja. Beslutningen om å begå en alvorlig forbrytelse, kommer ikke ut av det blå, men skyldes at barnet har vokst opp i en kontekst der de ofte har vært vitne til vold og/eller kriminalitet, og der det er en toleranse for kriminell oppførsel, ikke sjelden kombinert med en forakt for det svenske samfunnet (inkludert det svenske politiet). Husker du hvordan hele familier gikk ut for å kaste stein på politibetjenter under de såkalte påskeopptøyene i 2022, Maja? Hvis ikke, har du over 300 kolleger som ble skadet da, som kan fortelle deg om det. Så hvis du ikke vil at barna skal bli rekruttert av gjengene: Straff familiene! Vis familiene at det vil bli alvorlige konsekvenser for foreldrene hvis deres små avkom selger narkotika, sprenger porter eller raner.

Norrmalm-politiets tips 1988

Dagens situasjon er ikke ny – kriminalitet blant barn har eskalert i flere tiår. La meg derfor dele forslaget med dere som to politibetjenter fra Norrmalm ga meg for nesten 40 år siden, for å få kontroll over barna som allerede da tilbrakte nettene sine med å brenne søppelrom og stjele sykler i Tensta og Rinkeby:

– Det är egentligen ganska enkelt. Åk ner en natt och grip första bästa unge som är ute och vandaliserar. Fråga sedan «hej lille vän, var bor du då..?» Så åker man och knackar på dörren, och när en vuxen öppnar så säger man åt alla de 15-20 personerna som sitter där och tuggar kat och tittar på somalisk tv att «nu kan ni sätta igång att packa, flyget går klockan sju». Man skulle behöva göra det med en enda familj – sedan skulle det bli lugnt i hela Stockholm…

Dette var det patruljerende politibetjenter som sa i 1988, og hvis forslaget deres hadde blitt tatt på alvor, ville vi mest sannsynlig ha vært i en helt annen situasjon i dag. Men forslaget ble selvfølgelig ikke tatt på alvor. I stedet har politikere og politiet viet seg til alle slags støttetiltak i disse områdene gjennom flere tiår. Vi kan se resultatet: Barn er ikke lenger fornøyde med å brenne ned søppelrom eller lage skriblerier i en T-bane. Nå er det håndgranater og leiemord som betyr noe.

Men barna som løp uten tilsyn i disse områdene på slutten av 1980-tallet, er de som selv er foreldre i dag. Hvilke verdier tror du de har gitt videre til barna sine? Verdier om at hardt og ærlig arbeid lønner seg? Eller verdier som sier at det svenske samfunnet er svakt og at man kan gjøre hva man vil og ta hva man vil – fordi det ikke medfører noen merkbare konsekvenser? I stedet kommer Maja og kollegene hennes og tilbyr pizza.

Hvem sine mareritt skal vi bekymre oss for?

I vissa fall behöver vi knappt anstränga oss för att gripa en gärningsperson. En ungdom som tagit så mycket droger för att klara av sitt uppdrag och sen inte blivit hämtad av den som lovat att göra det, ofta i en främmande stad dessutom, brukar sällan komma på bra flyktplaner. Och här är en hårt beprövad sanning: Det finns inga pengar. Och man kan ändå inte köpa ett rent samvete eller mardrömsfria nätter.

Maja bekymrer seg for marerittene til de kriminelle barna. Det gjør ikke jeg.

Jeg bekymrer meg for marerittene til Mikael Janickis sønn, som var tolv år gammel da han så faren sin bli myrdet på vei til Skärholmen svømmebasseng i april i fjor. Jeg bekymrer meg for Lunas mareritt; hun var bare ni år gammel da hun ble angrepet, voldtatt og slått så brutalt av en 15 år gammel somalier at hun aldri vil kunne leve et normalt liv. Jeg bekymrer meg for marerittene til barna som er blitt vekket av en bombe som eksploderer utenfor soverommet deres, eller som har sett mennesker bli skadet og drept i en av de 296 «skytingene» som fant sted i Sverige bare i fjor. Jeg bekymrer meg for marerittene til de to tenåringsguttene som ble torturert på Norra begravningsplatsen i Solna. Eller for marerittene til alle barna som er blitt ydmyket, slått og voldtatt. Eller for marerittene til de tusenvis av foreldrene som har fått barna sine myrdet siden Norrmalm-politiet formulerte sitt forslag for fire tiår siden.

Hvem skal beskytte oss?

Det er utrolig tragisk at kriminelle gjenger kan rekruttere barnesoldater, men den nåværende situasjonen er en naturlig konsekvens etter flere tiår med politisk apati og en nesten patologisk besettelse av å ville forstå og hjelpe de kriminelle. Nå må vi høste det våre politikere og myndighetssjefer har sådd, og hvis politiet skal kunne håndtere den innhøstingen, kan de ikke fortsette med «mer av det samme». I stedet må de brette opp ermene og sette i gang. Uansett hvor gamle de kriminelle er.

Det er nettopp derfor Norrköping-politiets innlegg er så dypt upassende og aldri burde ha blitt publisert.

Innlegget er samtidig støtende, både for alle foreldre som kjemper for å holde barna sine unna kriminalitet og for alle ofrene for kriminalitet som har kommet i veien for kriminelle barn. I tillegg er innlegget dypt bekymringsfullt for samfunnet. For når du eller jeg blir utsatt for den brutale volden som disse barna er i stand til å begå, og politiet fokuserer på å forstå gjerningsmennene – hvem skal da beskytte oss?