Sakset/Fra hofta

Den svenske journalisten og bloggeren Joakim Lamotte tar et oppgjør med politikerne og medienes fornektelse og skjønnmaling av problemene i innvandrertette, segregerte forsteder som Rosengård. – Vi journalister må våge å granske politikernes mislykkede innsats i forstedene, skriver han.

Hver svensk by har idag et område som ligner Rosengård, fortsetter han. De preges av høy arbeidsledighet, kriminalitet, stoff, utenforskap og en stor andel invandrere.

Senast jag var i Rosengård var det för att göra reportage i Uppdrag Granskning om en havererad skola. Trots att Rosengård ligger relativt nära centrala Malmö, betraktas området som en förort och är kanske Sveriges mest segregerade stadsdel. De flesta som bor i Rosengård har svårt att definiera sig som svenskar, trots att många har svenskt medborgarskap, och till och med är födda här.

Kunnskapsløse politikere fornekter imidlertid tilstanden og velger heller å forskjønne bildet av forstedene. Som eksempel viser Lamotte til at kommuneledelsen i Malmø ikke lenger kaller Rosengård for et sosialt utsatt område, men «porten til integrasjon». Integrering i hva, egentlig?

Områder som Rosengård og Biskopsgården herjes av kriminelle gjenger og er bra steder å vokse opp hvis man vil lære å lage hjemmesnekrede knallskudd, stjele biler eller narkolanging, men ikke hvis man vil skape seg en god fremtid, skriver Lamotte, som mener at situasjonen er uholdbar og at det Sverige hittil har sett av bilbranner og steinkasting i forstedene bare er begynnelsen dersom politikerne ikke forsøker å begripe hva som foregår og foretar seg noe med det.

Artikkelen er et svar på sosionomen Jassim Ahmadis, oppvokst i Rosengård, kritikk av svenske journalister, som han mener fokuserer for mye på problemene i de aktuelle områdene. Lamotte mener han retter kritikken i feil retning og forklarer hvorfor:

När jag kommer till Rosengård tror folk ofta att jag är antingen civilpolis eller att jag arbetar för socialtjänsten. De är de enda svenskar som kommer dit, brukar de säga till mig.

I Rosengård har jag sett ungdomar som tillverkat slangbomber, som de tvingat ännu yngre ungdomar att kasta på polisbilar. Jag har suttit på amfetaminfester med beväpnade 16-åringar och jag har sett mellanstadiekillar röka spliff i sunkiga källarutrymmen.

Jag har pratat med uppgivna mammor som kämpar ensamma, i alldeles för små lägenheter, för att ge sina barn drägliga liv. Ofta är de fast i en ond spiral av arbetslöshet, utförsäkringar och bidragstagande, och inte sällan är papporna ute ur bilden. Jag har pratat med unga människor som ser fängelsevistelse som en naturlig del av livet. ”Man gör brott och ibland får man sitta några år, om oturen faller på – thats life”, är en ganska vanlig inställning.

Sveriges ti dårligste skoler ligger i områder som ligner Rosengård. Hvor skolevesenet mislykkes, vinner andre aktører terreng – de kriminelle gjengene, fortsetter Lamotte. Mange av forstedene fungerer som rene drivhus for kriminelle. Bare i Gøteborg ifjor var det over 50 skuddepisoder, 6 drap og 2 forsvinninger; alt gjengrelatert.

Da Lamotte møtte innbyggerne i Biskopsgården, fortalte de om en utrygg tilværelse på grunn av de voldelige gjengoppgjørene. De snakket om mislykket integrasjon og følte seg sveket av samfunnet. At politikere velger å kalle området for «et forbilde for andre bydeler, med sine tidsmessige erfaringer med multikulturell utvikling og integrasjon» og det tilsvarende Rosengård for «porten til integrasjon» plager Lamotte, som mener at fornektelse og forskjønnelse aldri er løsningen på et samfunnsproblem. Snarere tvert i mot. Men svenske journalister spiller likevel med:

Ibland hör jag samma tongångar inom journalistkåren. Det finns en rädsla för att rapporteringen ska bli för negativ. Varje gång jag själv har gjort journalistiska jobb i förorten har jag gått i samma tankar. Därför ringde jag runt, efter att mitt reportage om Rosengårdsskolan hade sänts i Uppdrag granskning, till personer jag känner från Rosengård. Jag ville veta om de tyckte att reportaget gav en oriktig bild av området.

Det tyckte ingen, förutom en.

Han var upprörd över att reportaget gav en alldeles för positiv bild av Rosengård, och menade att vi journalister har ett ansvar att visa upp den bistra verkligheten för folket. ”Skiten måste fram, annars kommer politikerna aldrig att fatta vad det är för områden de tvingar oss att bo i”, sa han. De orden kommer jag alltid att bära med mig som journalist.

Situationen i de mest utsatta områdena håller på att bli ohållbar och människorna som bor där pallar snart inte längre. De ser sig själva växa upp bland postnummer som är bortglömda av politikerna och de bilbränder och stenkastningar som hittills ägt rum i förorten är – med stor sannolikhet – bara början, om inget drastiskt sker.

Lamotte er overbevist om at det idag ikke finnes en eneste innflytelsesrik politiker som ville latt egne barn vokse opp i områder som f.eks. Herrgården i Rosengård. De samme politikerne har likevel skapt slike områder for andres barn å vokse opp i, skriver han:

Medan politikerna lär sina barn om framtidstro, drömmar och hopp, så kämpar den arbetslösa ensamstående mamman i Rosengård med att hålla sina kids borta från de äldre på gården, som vill ha hjälp med drogleveranser.

Områden som Rosengård, Tensta och Biskopsgården är politiska misslyckanden och jag uppmanar Sveriges journalistkår att satsa på stora kontinuerliga granskningar av problemen i förorten. Missförhållandena finns kvar, även efter att bilarna tillfälligt har slutat att brinna och skotten för stunden har tystnat.

Om vi gör tvärtom – förnekar, förskönar och anammar politikernas beteende – dröjer det inte länge innan Jassim Ahmadi får som han vill och mer därtill: Att även vi journalister börjar strunta i de människor som bor i Sveriges mest utsatta områden.

Sveriges Televisjon: Svik inte förorten – skiten måste fram