Erling Marthinsen 
Helsingborg lasarett. Et besøk her gir en følelse av å være i et U-land. Foto: Wikipedia
En svensk mann oppsøkte akutten på sykehuset i Helsingborg, for første gang på 15 år. Han beskriver det han opplevde som et besøk i den tredje verden. Dette er ikke den første gangen det fokuseres på den kaotiske tilstanden på sykehuset.
Han ble møtt av en uniformert vaktstyrke, og et venterom som var overfylt til tross for pandemien. Det var en blanding av svært syke mennesker og andre som tilsynelatende var friske. Korridoren lå eller satt gamle, medtatte mennesker, noen av disse hadde overnattet i gangen.
Det gör ont att tänka på gamla svårt sjuka människor som måste ligga i korridorer och övernatta i denna miljö. Och det är inte utan bitterhet jag tänker på hur våra skattepengar disponeras. Medan yrkeskriminella får miljonskadestånd för att de suttit inburade på häktet, försöker underbemannad personal i allt för små lokaler göra sitt bästa för att rädda människors liv i en hopplöst underfinansierad sjukvård.
Det var kaos og støy.
”En kakofoni av plågade skrik blandades med musik på hög volym från smartphones och hämningslösa, högljudda, konversationer över högtalartelefon på främmande språk”.
Mannen måtte vente i seks timer, uten å få hjelp. Tilslutt ga han opp og dro hjem, til tross for at han hadde følt symptomer på angina, som er brystsmerter som oppstår under og etter fysiske anstrengelser og/eller emosjonelt stress, forårsaket av redusert blodtilstrømning til hjertet.
De kaotiske forholdene på Helsingborg lasarett er ikke noe nytt. I 2016 skrev Sjukhusläkaren om hvorden det ble innført krisetiltak ved sykehuset, etter at 29 pasienter hadde overnattet på gangen en natt. Og dette var ikke første gangen.
Nu får nedmonteringen ha ett slut! Nu är det dags att prioritera.
Detta är min upplevelse av en torsdag förmiddag på akuten i Helsingborg pandemiåret 2021. Jag vågar inte ens tänka på hur det ser ut en vanlig lördag kväll.
En vanlig skattebetalare utan brottsregister men med kramp i bröstet.
