Mats Hammarstedt. Foto: Linnéuniversitetet.

Om innvandringen til Europa blir det gjerne sagt at den innebærer nettoutgifter på kort sikt, men at den vil lønne seg på lang sikt.

Med vedvarende innvandring er risikoen at denne fremtidige ønskesituasjonen aldri innfinner seg, skriver Mats Hammarstedt, som er professor i sosialøkonomi ved Linnéuniversitetet i Växjö, i den svenske næringslivsavisen Dagens Industri.

Fem år etter den store migrasjonsbølgen konstaterer Hammarstedt at migrantenes dårlige integrering i arbeidsmarkedet er et veldokumentert faktum, og den koster Sverige dyrt:

Varje år omfördelar den offentliga sektorn resurser från inrikes födda till utrikes födda, och den långa tid det tar för flyktinginvandrare och deras anhöriga att etablera sig på arbetsmarknaden gör att flyktinginvandringen innebär en kostnad för de offentliga finanserna även lång tid efter det att flyktingarna invandrat till Sverige.

Ved inngangen til 2000-tallet var 220.000 personer i Sverige født i Asia, og 55.000 i Afrika, skriver Hammarstedt. Snaut tjue år senere er de tilsvarende tallene 780.000 og 230.000.

Men arbeidsledigheten blant innvandrere fra Asia og Afrika har ikke gått ned:

För människor födda i Afrika och Asien (i åldern 15 till 75 år) uppgick arbetslösheten år 2010 till 26 respektive 24 procent. År 2019 uppgick andelen arbetslösa i dessa grupper till nästan exakt samma nivåer (26 procent respektive 22 procent).

Resultatet er at gruppen av arbeidsledige mennesker i Sverige i stadig større grad utgjøres av utenlandsfødte. Det betyr stadig større utgifter til innvandrere, så hvordan skal denne voksende underklassen av innvandrere noen gang kunne lønne seg?

Under lång tid användes påståendet att ”initialt innebär invandring en nettokostnad för de offentliga finanserna, men på lång sikt leder invandringen till vinster” flitigt i debatten. Detta kan dock bara sägas vara sant om integrationen fungerar.

Den enkelte innvandrer forbedrer sine muligheter med tiden, men for samfunnet er det likevel et underskuddsforetagende, og det er ingen utsikter til at det forandrer seg.

Men med omfattande invandring och hög arbetslöshet i de grupper som växer i storlek är risken uppenbar att det som brukar benämnas ”lång sikt” aldrig infinner sig för samhället. Istället riskerar problemen att förvärras på sikt eftersom nya människor hela tiden ska integreras och arbetslösheten i de växande grupperna i stort sett är oförändrad.

Situasjonen er naturligvis den samme i Norge, slik det er blitt fastslått av NHO, SSB, Frisch-senteret, samt Brochmann I- og II-utvalgene – alt sammen kunnskap som ikke har resultert i strammere innvandringspolitikk.

Debatten bør fokusere på hvilke tiltak som er best egnet til å forandre situasjonen, konkluderer den svenske professoren. Ethvert barn forstår jo at det er å stanse masseinnvandringen. Men det kan man jo ikke si i Sverige.

Skjønt det blir kanskje ikke noe lettere i Norge heller. Oslo FrPs nyutnevnte overformynder Ketil Solvik-Olsen sa nylig at lokallaget heretter skal tone ned kritikken av innvandring, for i Oslo er visstnok folk flest så positive til innvandring. Så da så.

 

Vi i Document ønsker å legge til rette for en interessant og høvisk debatt om sakene som vi skriver om. Vennligst les våre retningslinjer for debattskikk før du deltar 🙂