Sakset/Fra hofta

I et langt og lesverdig intervju med Magasinet Neo setter den 83 år gamle professoren i økonomi ved Stockholms universitet Assar Lindbeck fingeren på mange av de viktigste problemene i Sverige – problemer de deler med mange andre europeiske land, vårt eget inkludert.

Temaene beveger seg fra kunnskapsnivået i skoler og universitet, går via betraktninger over journalistikk, sykefravær og velferd, og ender med boligpolitikk, skattepolitikk og euroen. Midt oppe i det hele finner man også en betraktning over innvandringens samfunnsøkonomiske konsekvenser – en debatt som knapt er påbegynt i Sverige.

Lindbeck går uten å tøve til problemets rot:

Alltså, låt mig först säga att invandring har berikat Sverige i många avseenden. Det är bara att se på den svenska kultursektorn, hur många framstående invandrare vi har där. Det är också så att invandrare har lägre genomsnittsålder än svenskar, vilket ger en jämnare åldersfördelning i landet. Och det underlättar potentiellt finansieringen av våra äldre. Potentiellt.

Men det förutsätter att människor kommer i arbete, och invandrare kommer i alltför låg utsträckning i arbete. Skälet är förstås att det är många fler nu som inte är arbetskraftsinvandrare och många som är lågutbildade. Och Sverige är inte särskilt väl rustat för att integrera stora grupper lågutbildade.

Varför inte?

Det sammanhänger med att vi har höga ingångslöner. Vi har hög arbetslöshet bland lågutbildade svenskar, och vi har ingen fungerande bostadsmarknad eftersom den har förstörts av hyresregleringen. Så invandrare kommer till kommuner där de inte får arbete eller bostad. Och då får man inte de samhällsekonomiska vinster som man skulle kunna få av invandringen.

Så slutsatsen är att en välfärdsstat av svensk typ med höga ingångslöner och en icke-fungerande bostadsmarknad – vi klarar inte hur stor invandring som helst utan att det blir stor arbetslöshet och socialbidragsberoende bland invandrare.

Hur bedömer du dagens situation i det avseendet?

60 procent av socialunderstödet går redan till invandrare. Invandrare har fem gånger så stor sannolikhet att leva på socialbidrag som en infödd. Så redan nu har vi problem. Det betyder att vi måste ha en reglerad invandring.

Vi är ett rikt land med en välfärdsstat och vi är nio miljoner invånare i en värld där tre, fyra miljarder människor skulle betraktas som urfattiga. Det är klart ett sånt land inte kan ha fri invandring.

Klarar vi dagens nivåer?

Det är en öppen fråga. Jag vet inte om vi gör det faktiskt. Det är en fråga om storlek och hastighet och eventuella ändringar av vårt mottagningsförhållande. Vi kan naturligtvis bli bättre på svenskundervisning och så vidare. Men det är marginellt i förhållande till storleken på problemet.

Professoren setter også fingeren på noe av bakgrunnen for opptøyene som skulle bryte ut i Stockholms forsteder bare noen dager etter intervjuet:

Du har myntat idén om insider-/outsidersamhället, där de som är inne i systemen, som har jobb och bostad, agerar på ett sätt som missgynnar outsiders. Ska segregationen förstås ur ett insider-/outsiderperspektiv?

Ja, det är klart, vi är ett insider-/outsidersamhälle. Både på arbetsmarknaden och på bostadsmarknaden.

Den eneste muligheten for å få mange innvandrere i jobb er tilsynelatende å senke lønningene. Men det er ingen tradisjon for å gi arbeidsfolk dårligere vilkår i Sverige.

Det här med fri invandring, de som pläderar för det, de gör ett antagande om att lönenivån ska sänkas tillräckligt mycket för att människor ska få jobb. Men det ligger inte särskilt väl i linje med svenskt samhälle. Man kan inte göra om ett land hur som helst, det har sina normer och sina mål.

Välfärdsstaten klarar inte vilken belastning som helst. Ska man då säga att man ska offra lönenivån för lågutbildade svenskar? Ska man göra på det viset att välfärdsstaten ska finansieras med dramatiskt höjda skattenivåer? Det tycks inte de som är anhängare av fri invandring bekymra sig över. Men det gör jag.

 

Vinstfrågan är ett sidospår