Kommentar

Em oppdatert oversikt viser at Sverige har 55 områder der politiet ikke kan utøve normal politimyndighet. De omtales som no-go-zones. Årsaken er kriminalitet, men ikke bare.

Den viktigste grunnen til at politiet ikke kan vise seg er hatet mot ordensmakten. Det stikker dypere enn «bare» kriminalitet og har å gjøre med synet på den svenske staten og det svenske samfunnet.

En riktigere betegnelse ville være ekstraterritorielle områder, områder der svensk lov ikke gjelder.

Vi kjenner flere typer ekstraterritoriell myndighet: Kolonimakter opprettet slike områder i Kina på 1800-tallet. Det skjedde med tvang. Det betød at kinesisk lov ikke gjaldt. Når USA skal ha faste baser i et land krever de egen jurisdiksjon. Japansk eller irakisk politi skal ikke kunne arrestere amerikanske soldater og stille dem for retten.

I USA har ghettoene vært områder der politiet har trengt forsterkninger for å rykke inn.

Men det som er under utvikling i Europa er noe annet. Det er områder som utvikler seg til parallellsamfunn p.g.a etnisitet, kriminalitet og religion. Politikerne og mediene vet det godt, men liker ikke å snakke om det.

På et aller annet punkt når fenomenet et nivå hvor det ikke lar seg ignorere. 55 no-go-zones burde være nok.

Per Gudmundson i Svenska Dagbladet tar for seg problemet i et behersket språk.

Rapporten ”En nationell översikt av kriminella nätverk med stor påverkan i lokalsamhället” publicerades i förra veckan. Där beskrivs områden där ”obevakade polisbilar angrips”, där poliser blir ”attackerade” och där det är ”vanligt förekommande att poliser utsätts för våld och hot”. Näringsidkare drabbas av skadegörelse, inbrott, rån och utpressning. Narkotikaförsäljning sker öppet, och även om inte gängen kontrollerar territoriet ”förekommer kontroller av fordon” i kampen om narkotikamarknaden.

Men det var samme melding leder for ambulansesjåførenes fagforening kom med i et intervju med Pauline Neuding, også det i Svenska Dagbladet. Ambulansefolk kommer for å hjelpe. Likevel blir de angrepet. Da er noe alvorlig galt. Likevel er det som om det offisielle Sverige ikke vil ta signalene.

Når to kunder knivhogges ihjel i kjøkkenavdelingen på IKEA er politiet mest opptatt av at «mørke krefter» kan utnytte hendelsen. De har ingenting å si om motiv eller forklaring.

Det er betegnende. Selv politiet er politisert og tenker mer på politisk «fallout» enn oppklaring. Hva gjør dette med tilliten til myndighetene? Over tid?

I no-go-zones er det de kriminelle som står for justisen, og innbyggerne anerkjenner deres myndighet.

Polisen vill inte tala om parallellsamhällen, men i vissa områden upplever invånarna att ”det ordinarie rättssystemet till viss del sätts ur spel”, samtidigt som polisen noterar att ”ett bredare klientel vänder sig till den kriminella miljön för rättskipning”. De boende anser ”att det är de kriminella som styr i områdena”.

Hva betyr det i praksis? At folk ikke tør anmelde lovbrudd. Svensk lov gjelder ikke. Det er et nederlag for det svenske samfunnet som knapt lar seg overvurdere.

Det handlar om kända platser som Rinkeby/Tensta och Alby/Fittja i Stockholm, Bergsjön och Biskopsgården i Göteborg och Herrgården/Rosengård i Malmö, men också om Koppargården i Landskrona, Araby i Växjö och Brynäs i Gävle, för att bara nämna några. På dessa 55 platser har polisen små möjligheter att stävja brottsligheten. Polisutryckningar möts av stenkastning och utredningar försvåras av att folk inte vill vittna, om nu brotten ens anmäls.

Den svenske eliten vet godt hva problemene består i og hvor de ligger, men foretrekker ikke å snakke om dem, eller i en merkelig freudiansk vri, retter aggresjonen mot egen befolkning.

For å opprettholde en mental balanse kompartementaliserer man virkeligheten. Gudmundsons kollega, Tove Lifvendahl, sidestiller en hypotetisk risiko for asylmottaket i Arboga og det galopperende parallellsamfunnet i forstedene og later som om det er samme problem. Hun roper på staten og krever at politiet rydder opp. At Lifvendhal selv tilhører en samfunnsklasse som gjør at politiet ikke har noen respekt i «förorterna» og at problemet ikke vil få noen løsning, selv om det beskrives, er utenfor hennes horisont.

Man kan si det er et fremskritt at problemene omsider er ved å benevnes, men man kan også se det som et tegn på resignasjon og defaitisme, for ikke å si fatalisme. Det  får ingen konsekvenser.

Lifvendahl viser selv til reportasjer som viser at «förorterna» begynner å minne om Afghanistan. Det er sharia som gjelder.

 

Tvåbarnsmamman Seve Saleh som bott i Husby i 13 år berättar för mig hur Husby allt mer liknar Afghanistan.

Islamister och fundamentalister säger till ungdomarna här att de måste beslöja sig, att svensk mat är «Haram» (smutsig), och att de måste läsa Koranen.

Muslimska kvinnor med andra livsstilar än islamisterna får ständigt synpunkter på hur de lever – till och med på vilken mataffär de handlar från.

Och i skolan tillrättavisas Seves barn av fundamentalisternas.

Situationen är likadan i andra förorter som Tensta, Rinkeby, Alby, Fittja, Rosengård, Bergsjön, Angered och så vidare.

Det er Amineh Kakabaveh, medstifter av foreningen Hverken hore eller kuet, som skriver dette i Expressen.

En annan kvinna, Helin Gül, berättar om hur männen med långa skägg och i vita klänningar tittar nedlåtande på kvinnor utan slöja eller i klänning med bara armar.
Förra veckan blev en av hennes väninnor som inte bär slöja tillsagd på jobbet med orden att den som inte följer Allahs lagar förtjänar att dö.
Kvinnoförtrycket i Husby och många stadsdelar i Järvaområdet är allt mer kvävande, det finns ingen frihet här längre.
De flesta är oroliga för att fler kan rekryteras till jihadrörelsen Daeash/IS, men tycker att engagemanget är litet från myndigheterna.

Men er det riktig å snakke om engasjement? Det synes snarere som om svenske myndigheter har trukket seg tilbake, hvilket er et annet ord for å ha gitt opp.

Kakabaveh er feminist og sitter i Riksdagen for Vänsterpartiet. Hun snakker om kjønnsapartheid og kvinneundertrykkelse og homohat. Kjønn er hennes valuta, ikke religion og kultur. Hennes krav er utredninger, egen minister osv. Hun løfter ikke blikket og ser de store strukturene. Hvis hun gjør det er hun redd Sverigedemokratene skal dra fordel av hva hun ser.

En annen virkelighet er ved å konstituere seg i Sverige. Det handler ikke om «problemer» lengre.

Norge er på vei i samme retning, skjønt farten og proporsjonene ikke er på høyde med Sveriges. Men myndighetenes bortvendte blikk og utenomsnakk er det samme.