Nytt

Klokken 0440 eksploderte igjen det politiet tror var en granat i det sentrale Malmø, ikke langt fra en studentbolig. Det har vært en serie av granateksplosjoner i byen.

Granatene gjør store materielle skader, skremmer mange og påfører folk store utgifter, foruten at det ødelegger bymiljøer.

Handgranaten exploderade på en parkeringsplats på Rönnblomsgatan i Malmöstadsdelen Värnhem. Ett tiotal bilar och fönsterrutor i bostadshuset intill skadades av splitter. Polisen har säkrat spår som tyder på att skadorna orsakats av just en handgranat.

Folk må spørre seg hva som foregår.

Ett trettiotal sprängdåd har nu inträffat i Malmö sedan nyår. Senast kastades en granat mot entrén på ett socialkontor på Hålsjögatan i förrgår och polisen har sedan dess gått ut med en varning för att det kan ligga kvar odetonerade handgranater i Malmö.

Mediene demper dekningen. Normalt skulle granater mot sivile mål forårsake oppstandelse. Da Lasermannen holdt på var det stor mediekampanje i både Sverige og Norge. Han skjøt mot utlendinger. Men når innvandrere tar krigen til gatene, er det som om mediene ikke orker å se hva som foregår.

Paulina Neuding i Svenska Dagbladet har intervjuet lederen for det største ambulanseforbundet i Sverige, Henrik Johansson. Det er vanskelig å forstå at han beskriver det landet vi tidligere kjente som Sverige. Snart ingenting av dette landet er igjen. Dvs. oppløsningen og volden brer seg fra «utenforskapsområdene» og innover mot byene og volden øker.

De som først merker det er ambulansepersonell og politi. De rykke ut. De møter resultatene av volden, men – og det er det som sjokkerer mest – de får også merke volden på egen kropp. Hat og vold mot politiet er noe venstresiden har vennet publikum til. Men hat og vold mot ambulansepersonell er vanskeligere å forstå. Det blir da heller ikke rapportert, annet enn marginalt.

Men nå står fagforbundslederen frem og slår alarm, først og fremst på vegne av kolleger, som ikke orker mer, blir traumatiserte og får sin solidaritet ødelagt, men også på vegne av det svenske samfunn.

Når intervjuet finner sted i slutten av juni har det akkurat skjedd en voldsepisode mot en ambulansepleier på t-banen i Stockholm, i en «forstad».

– Det som hände då var att en sjukvårdare sa till en kille som stod bredvid: ”Du kan inte röka när vi har syrgas och en nödställd att ta hand om här” – och då small det. En serie hårda slag mot huvudet. Sedan blev situationen ännu mer skrämmande när det kom fler personer med bilar. Våra kolleger fick evakueras med hjälp av flera polispatruller.

– Och det hände i samma veva som jag fick rapporter om liknande incidenter från andra delar av landet, varav några med vapen.

Eller en annen skremmende episode:

Han beskriver en händelse i en annan Stockholmsförort i våras: En sjukvårdare tar hand om en patient i en ambulans som plötsligt prejas av vägen av en annan bil. Under mordhot tvingas sjukvårdaren in i den andra bilen för att vårda en person under färden.

– Sådana händelser sätter spår och riskerar att traumatisera ambulanspersonalen. De körde i vansinnesfart, kollegan satt där och bad till Gud  att få komma hem till sin familj.

Når sakene anmeldes og kommer for retten skjer det at kolleger ikke våger vitne. Det gjør noe med tilliten og solidariteten. Den som er blitt utsatt for vold blir sviktet. Da er ikke veien lang til å slutte i jobben. Og det er det som skjer: En voldsom turnover av personale.

Volden gjør at personalet går rundt med en permanent uro. Mange må ta medikamenter for å få sove:

– Kanske är det värsta med detta oron hos personalen, att många kolleger går till jobbet efter en sån här händelse och är rädda för att möta samma person eller gäng igen.

..

– För oss är det en konkret fara att vi så ofta befinner oss i miljöer och situationer där det finns vapen. Risken för posttraumatisk stress är påtaglig och flera kollegor medicinerar för att klara sömnen.

Folk som begynner i jobben blir sjokkert. De ante ikke at voldsnivået var så høyt. Det sier noe om at medier og politikere ikke vier volden den oppmerksomhet den har krav på.

– Många börjar på det här jobbet och är inte beredda på att möta det samhällsklimat vi har. I storstadslänen händer det någonting flera gånger dagligen.

Ikke bare er det mye vold, den er også blitt langt grovere.

– Att någon kollega blir hotad eller hamnar i en våldsam situation. Dessutom påverkas vi av att våldet i samhället har blivit så mycket grövre. För tjugo år sedan var en skottskada något unikt. Nu åker vi på skottskador så gott som dagligen.

Paulina Neudin skal representere det mediale Sverige, det som har som motto at volden og kriminaliteten er synkende. Norske medier har i lang tid sagt det samme om kriminaliteten: At den er synkende. Neuding må derfor spørre:

– Det ifrågasätts ibland i debatten att våldet ökar.

– I så fall måste det ha minskat radikalt i något annat avseende. Vi ser en påtaglig ökning av grovt våld, framför allt skjutningar och andra former av grov misshandel.

Johansson kan ikke konfrontere pressen direkte, han må svare indirekte.

Fremfor alt vil ikke mediene beskjeftige seg med hvorfor de unge i forstedene går løs på de som kommer for å hjelpe skadde og sårede, syke mennesker.

Varför blir ni angripna?

– Vi har förstås varit självkritiska och frågat oss om det kan vara attityden hos oss. Men vi har vår kod att hedra livets stjärna, och vår uppgift är att rädda liv och undsätta skadade och sjuka oavsett vilka de är. Vi borde ju betraktas så som Röda korset eller Röda halvmånen i konfliktområden. Jag är väldigt förundrad över varifrån det här hatet och aggressiviteten kommer.

Hur går det till när ni angrips?

– Det brukar börja med att människor domderar och står i vägen, att de försöker förhindra eller försvåra sjukvårdsarbetet. Om vi då säger ”Du måste flytta på dig, vi måste rädda den här personen som ligger här”, blir det inte sällan en hop av människor som ropar tillmälen, hånskrattar och så småningom blir stämningen aggressiv. Det är väldigt stressfyllt för oss.

Når ikke pressen våger å forsøke å besvare spørsmålet «hvorfor blir vi hatet?» tør heller ikke fagforeningslederen. Ellers skulle han risikere å få sitt navn ødelagt og miste jobben. Slik fungerer fortsatt Sverige og det hindrer at problemene kommer opp og blir belyst.

Flere enn to er farlig

Men Johansson er forbausende åpen og ærlig. Han kvier seg ikke for å kalle det en mobb. Blir det en ansamling på flere enn to, må de trekke seg ut som best de kan.

Är det vanligt att det är många personer inblandade?

– Ja, det är ofta som det blir som en mobb. När det är fler än två personer, då har vi i regel problem. När det är unga vuxna i grupp så gäller det ofta att lasta och lämna området illa kvickt.

Det er ikke tvil om hvem det er han snakker om: Förorterna, utanförskapsområderna. Hva som skjer i disse områdene når gjenger med slike holdninger får dominere, antydes.

– Jag är djupt bekymrad över den utveckling jag ser och hur illa kollegor och schysta medmänniskor far av olika gängstrukturer. Det är riktigt otäckt. Det har utvecklats samhällen i samhället där motsatsen till humanismens värden tycks råda.

Samfunn der anti-humane verdier får råde. Det er en ganske sterk melding. Særlig når vi også vet at IS er populære som popkulturfenomen.

Ambulansepersonalet møter mennesker i disse forstedene som virkelig lider: Han nevner spesielt gamle og kvinner. De sitter inne i leilighetene og er livredde for å gå ut.

– Och det är ju inte bara vi som drabbas. Vi kommer ofta hem till sjuka människor. Vi får veta om deras kroppsliga problem, men vi får också veta att människor inte sällan lever i skräck i sina bostadsområden. Det gäller särskilt kvinnorna som jag upplever som särskilt marginaliserade i sammanhanget.

Vet Sverige hva de har i vente? Ifølge Johansson lukker samfunnets støtter øynene.

– Det är också skrämmande att se att man inte verkar vilja ta i det här i den politiska debatten. Det är som att det här problemet inte fanns, eller som att man försöker få det till att det inte är så märkvärdigt.

Stort nærmere tør ikke Johansson gå i kritikken. Da blir den for fundamental og radikal. I stedet foreslår han en løsning på systemets premisser: Spesialenheter som kan fungere sammen med spesialpoliti. Slik løser samfunnet problemer, i stedet for å konfrontere truslene i sin samfunnsmessige bredde.

Alarm Ambulansförbundet har under flera års tid försökt få gehör för förslaget att det ska införas ”taktiska enheter”, vilket skulle innebära att speciellt utbildad personal med militär skyddsutrustning kan verka tillsammans med polis vid våldsamma situationer. Sådana enheter finns på flera håll i Europa.

Men hatet og volden blir ikke noe mindre av at det kommer spesialenheter. Det bare vokser, og spesialenhetene klarer ikke være over alt. De er bare ad hoc-løsninger.

I mens kan samfunnet innbilles at normaliteten fremdeles finnes.

 

http://www.svd.se/vald-ett-allt-storre-problem/om/ledare-kolumnister

Paulina Neuding:«Våld ett allt större problem»