Asylpolitikken vil føre til økonomisk ruin for Sverige. Det er bare å se på tallene. Da Norge mottok enslige mindreårige var antallet fra Afghanistan så høyt at Espen Barth Eide, den gang forsvarsminister, sa at kostnadene per år tilsvarte Norges støtte til Afghanistan, ca 700 millioner i året. Et svimlende tall for noen hundre ungdommer.

Men Sverige mottar like mange i måneden: 1.157 bare i mai måned, skriver Per Gudmundsson i Svenska Dagbladet.

Omkostning? Staten må ut med 4,7 milliarder kroner i året til kommunene. Beløpet er ventet å stige til 10 milliarder kroner i 2018.

Ikke noe land har råd til en slik spiral. Det tallene beskriver er et land som har mistet kontrollen, men later som alt er normalt.

Prognosen visar ingen ljusning: 2018 överstiger kostnaderna 10 miljarder kronor. Ersättningarna är heller inget heltäckande mått. De totala kostnaderna är högre.

Begreppet barn är förvisso inte heller perfekt. Genomsnittligt handlar det snarare om ynglingar. Mer än hälften är enligt statistiken 16 år eller mer. Någon exakt ålderskontroll är dock inte möjlig. De ensamkommande är till övervägande delen pojkar – 2014 var det 80 procent. Ungefär en tredjedel av dem kommer från Afghanistan. Många kommer också från Somalia och Eritrea.

Det kommer like mange i måneden som det gjorde på ett år for ti år siden. Det var omtrent på norsk nivå. Hva skyldes den eksplosive økningen? Neppe at forholdene i disse landene er blitt særskilt mye verre, og spesielt ikke for menn i 17-årsalder.

Forklaringen er snarere å finne i den svenske asylpolitikken og velferdssystemet.

Det ökande antalet ensamkommande kan i stället härledas till det svenska systemet. Vi tillerkänner barn ett särskilt skyddsvärde i asylhanteringen, vilket får till följd att fler barn söker sig hit, och till att fler utger sig för att vara barn. Vår vilja att göra gott får till följd att det problem vi ville avhjälpa i stället växer.

ANNONSE

Norge styres av akkurat den samme gode viljen, som gjør at problemene bare vokser. Det er en erkjennelse som ligger opp i dagen, men som norske medier ikke klarer å komme på. Hvorfor ikke? Det ville ødelegge hele opplegget på Stortinget rundt Syria-kompromisset og gi FrP rett. Det kan Det store Vi ikke ha noe av.

Tidligere Venstre-leder Odd Einar Dørum skriver i et innlegg i Aftenposten idag at forliket var et enestående eksempel på når gode krefter drar i flokk.

Enigheten som er oppnådd tjener Stortinget til ære. FrPs opptreden gjør det motsatte.

FrPs opposisjon og innsigelser er altså et spørsmål om ære kontra vanære? FrP besudler Stortinget?

Den store Hvite flokk

Demokrati innebærer kamp og konflikt. Men i det nye godhetsregimet er denne kampen noe suspekt. Man skal heller marsjere i takt i Den store hvite flokk.

Norsk politikk er på sitt beste når vi setter oss sammen og kommer til enighet, selv om vi står et stykke fra hverandre.

Men hvis denne enigheten ikke er resultat av en fornuftig diskusjon der argumentene veies mot hverandre, men snarere en majoritet som slutter opp om standpunkt som ikke tåler å bli belyst, er effekten en helt annen.

Det er det Per Gudmundsson sier med den største selvfølgelighet: Godheten og velferden vil tiltrekke seg enda flere.

Vi ser samma mekanism dagligen i vår vardag nuförtiden. Tiggaren utanför affären har lämnat den yttersta misären för att tjäna ihop en skärv i Sverige. Ett aldrig så litet bidrag i muggen gör verklig skillnad. Samtidigt gör gåvorna att fler väljer tiggeriet. Vi anser att tiggeriet inte är människovärdigt, och vill hjälpa den som hamnar i en så utsatt situation, men skapar i stället mer tiggande.

Konflikten mellan viljan att göra gott och dess bieffekter kanske ställs allra mest på sin spets när det gäller drunkningskatastroferna i Medelhavet. Med all rätt kan vi vara stolta över den svenska Kustbevakningen, som deltar i Frontex Operation Triton.

I fredags, exempelvis, nådde KBV 001 Poseidon fram till en plastad träbåt som var i dåligt skick och tog in vatten – det blåste närmare femton meter per sekund – varvid svenskarna kunde rädda 213 personer. Fem av dem var kvinnor, varav en gravid, och tolv var barn. De hade varit till sjöss i sex dygn. Maten och vattnet var slut. Troligen har vi räddat deras liv.

Siem Pilot reddet 640 og det ble mottatt med tilfredshet av mediene. Også Norge «er med». Vi fører eksakt samme politikk som Sverige.

Men hva skjer i neste omgang? Redningsaksjonen i Middelhavet setter humanitetens dilemma på spissen. Man blir avtagere av mafiaens business.

Samtidigt måste vi vara medvetna om de incitament som skapas för cyniska flyktingsmugglare. Fler kommer nu att ge sig ut på havet, när det blir lättare och säkrare att ta sig sjövägen till Europa.

I Australien valde man motsatt metod. Efter valet 2013 skärpte den konservative premiärministern Tony Abbott politiken gentemot människosmugglarbåtarna. Operation Sovereign Borders ser till att ingen som kommer via sjövägen når landet. Flyktingbåtar tvingas vända. De som ändå räddas ur båtar sätts i läger i tredje land. Hemskt? Ja, utan tvekan. Men förr drunknade hundratals utanför Australiens kuster. Nu drunknar ingen.

Det är inte lätt att vara en god människa under så grymma premisser. Politiker tillsätts dock kanske inte främst för att vara goda, utan för att fatta de svåraste av beslut.

Men norske og svenske politikere vil ikke lenger treffe vanskelige vedtak. De stiller seg selv sjakk matt.

ANNONSE
Liker du det du leser? Vipps noen kroner til Document på 13629