Sakset/Fra hofta

Mens det i Tyskland, Danmark og Norge brer seg en erkjennelse – også på institusjonelt plan – av at masseinnvandringen er og vil forbli en formidabel nasjonal­økonomisk hodepine på grunn av de nye innbyggernes gjennom­snittlige nettouttak fra felleskassen, tviholder myndighetene i Sverige på en illusjon om det stikk motsatte som ville være det orwellske Sannhets­ministeriet verdig.

Den svenske Arbetsförmedlingens sjef – sosial­demokraten Mikael Sjöberg, fetter av tidligere statsminister Göran Person – uttaler nemlig til Dagens Nyheter at Sverige trenger opp mot 100.000 nye innvandrere hvert år for å klare å finansiere velferden.

mikael-sjöberg
Mikael Sjöberg

Sjöbergs grunnlag for påstanden er å finne i en rapport offentliggjort av etaten hans den 10. april, som er bakgrunnen for presse­opptredenen. Her går det frem at mindre innvandring ville resultere i færre fremtidige inntekter – utgiftene unnlater man behendig å si for mye om.

Det er lett gjennomskuelig propaganda det er tale om, men i Sverige er det ikke så mange som besitter den fornødne kombinasjonen av evne, vilje og mot til å konfrontere den. Nå som før er et lysende unntak den kurdisk-svenske sosialøkonomen Tino Sanandaji.

Tino_Sanandaji_2
Tino Sanandaji

I en bloggpost som burde ha vært på kronikkplass i landets største aviser, viser han klart at påstanden om at innvandringen redder velferden, ikke holder vann. Den er ikke engang forsøkt begrunnet faglig:

Generaldirektorns uttalanden ger intrycket av att Arbets­förmedlingen har analyserat utvecklingen av skatte­intäkterna och kommit fram till att välfärden förstärks av invandring. Så är inte fallet. Arbets­förmedlingens rapport säger ingenting om vare sig skatter eller välfärdsbehov. Det enda rapporten gör är att räkna på hur många personer och sysselsatta det skulle finnas i olika ålders­kategorier med diverse antaganden om invandring. Tricket är liksom i Alliansens valkampanj att räkna sysselsättning i antal i stället för i procent och låtsas att en större befolkning är synonymt med högre välstånd.

Heller enn å snakke om sakens kjerne, som i finans dreier seg om både pluss- og minussiden, velger man seg altså en hensiktsmessig del av virkeligheten som det er mer bekvemt å snakke om. Det er jo fint at flere jobber, så dette kommer vel til å gå veldig bra?

Bakgrunnen for tallet 100.000 er at den netto­inn­vandringen kreves for at de siste ti årenes syssel­settings­vekst på 36.000 pr. år, skal vedvare. Men hvor store ekstra skatte­inntekter er det tale om, og hva med dem som ikke jobber?

Några kalkyler på skatteintäkter eller välfärdens behov finns överhuvudtaget inte i rapporten. Det finns heller ingen sammanhängande förklaring till varför det är önskvärt att antalet personer i arbete i åldrarna 16-64 ska växa med 36.000 per år genom invandrings­driven befolknings­ökning. Arbets­förmedlingen använder ständigt begreppet ”behovet” av nettoinvandring. Det handlar då inte om välfärds­statens behov. Det AMS kallar behov är behovet att nå en mer eller mindre arbiträr ökningstakt i antalet sysselsatta på 36.000 per år som myndigheten själv har hittat på.

(Sanandaji benytter her forkortelsen AMS om Arbets­förmedlingen, som før en omorganisering i 2007 het Arbets­marknads­styrelsen.)

Det antatte behovet for syssel­settings­vekst som rapporten henter ut av luften, krever angivelig ekstra stor innvandring fordi antallet svenskfødte i såkalt arbeidsfør alder vil synke med ca. 6000 personer pr. år i årene som kommer. Rapporten nevner riktignok at antall svenskfødte som faktisk arbeider, har økt de siste årene, men ser helt bort fra at flere eldre svensker arbeider enn før.

Rapportens klareste mangel er uansett at den overhodet ikke drøfter det økte forsørgelses­behovet som innvandringen fører med seg:

Den uppenbara invändningen är att en nettoinvandring på 90-100.000 per år inte bara ger 40.000 fler skattebetalare utan även 50-60.000 invandrare utan jobb som måste försörjas. Det problemet har rapporten dock en övertygande lösning på, vilket är att överhuvudtaget inte nämna det.

Tausheten skyldes kanskje at forsørgelses­byrden vil øke:

Försörjningsbördan mäter total­befolkningen delat på antal personer som arbetar. En försörjnings­börda på 2 innebär att varje person i arbete måste finansiera sig själv och en annan person, må det vara ett barn, en vuxen utan arbete eller en pensionär. Sverige har idag en försörjnings­börda på drygt 2.1. En populär föreställning är att invandring hjälper Sverige att undvika en stigande försörjnings­börda. Problemet är dock att invandrares utanförskap är för högt. Invandrare har trots en mer fördelsaktig åldersprofil i själva verket en försörjnings­börda över inrikes födda. 2010 hade inrikes födda enligt SCBs siffror en försörjnings­börda på ungefär 2.1 medan försörjnings­bördan bland invandrare var 2.4. I stället för att reducera försörjnings­bördan har invandringen i varje fall hitintills därför pressat upp försörjnings­bördan något.

Men forholdet mellom dem som arbeider og dem som forsørges, er ikke hele historien. Sluttregningen avgjøres av hvor mye skatt den arbeidende betaler, og hvor store offentlige ytelser de forsørgede tar ut. En person statistikken definerer som arbeidende, er ikke nødvendigvis spesielt lønnsom for felleskassen:

Det finns två andra allvarliga problem med AMS räkneövning. Det första är att rapporten inte räknar på riktiga jobb utan i sina siffror inkluderar arbets­marknads­politiska åtgärder, de som jobbar få timmar och sysselsatta med obefintliga arbetsinkomster. Det andra är att AMS-rapporten bortser från att invandrare i genomsnitt tjänar mindre och därför betalar signifikant mindre i skatt.

AMS-rapporten baseras på sysselsatta i arbete, vilket ger en förskönad bild av invandrares arbetsmarknad. Sysselsättning inkluderar inte bara de med riktiga jobb utan även bland annat personer i arbets­marknads­åtgärder, de som jobbar väldigt få timmar och de som har någon sorts sysselsättning men obefintliga arbetsinkomster.

Den reelle yrkesdeltagelsen blant innvandrere på det regulære arbeids­markedet er kun på 53 prosent, skriver Sanandaji, hvilket er svært lavt etter svensk standard, og de betaler i gjennomsnitt 40 prosent mindre skatt enn svenskfødte, enda de har en yngre aldersprofil.

Anbefalingen om 100.000 innvandrere i arbeids­formidlingens rapport ville derfor være en økonomisk katastrofe, konkluderer Sanandaji. Rapporten kaller han en «usammenhengende smørje», og legger til at det er skandaløst hvordan den brukes til å trekke konklusjoner om finansieringen av velferden, noe som hefter ved selve Sjöbergs embedsførsel. Det er ganske sikkert konsekvens­fritt for Sjöberg personlig, men ikke for de arme svenskene.

 

AMS-Trams