Nytt

Leder av det største fagforbundet for ambulansepersonale i Sverige, Henrik Johansson, forteller om en virkelighet der ambulanser ikke tør kjøre inn i områder uten politieskorte. De opplever skudd – og knivskader på løpende bånd. Turnover av personalet er høy. Folk orker ikke.

De har høy akademisk utdanning og møter en virkelighet de ikke var klar over eller forberedt på. – Det er jättetyst der ute, sier Johansson i intervju med magasinet Neo.

– Men går ikke kriminaliteten ned? spør journalisten. – Det er langt fra den virkeligheten jeg opplever. Folk har sluttet å anmelde, svarer Johansson.

– Det är definitivt ett nytt fenomen att vi är så utsatta. Det började någon gång på nittiotalet och har blivit riktigt allvarligt under de senaste tio åren.

– Samtidigt verkar det ha utvecklats en acceptans för våldet. Anställda rapporterar inte alltid längre incidenter, eftersom man börjar tycka att det hör till vardagen.

Hur vanligt är det att ni inväntar poliseskort innan ni åker in i ett område?

– Det är mycket vanligt. På vissa adresser vet vi att vi inte ska åka in utan polis.

– Samtidigt har vi inte tillgång till polisens information om känsliga adresser, vi har i stället bara vår egen erfarenhet att gå på. Ibland kommer man till obehagliga miljöer, och då har vi en knapp som kopplar oss direkt till polisen.

Konsekvensen er at pasienten må vente – til tider lenge – før ambulansen kommer frem.

Bilbranner, angrep på politi og brannvesen er signaler om at ambulansene skal ha politi med når de rykker inn.

De ansatte orker ikke henge med. Man har senket kravene til ambulansepersonell.

– Vi åker på skottskadade och knivskärningar varje vecka. Förr, på nittiotalet, var det ett unikum som man inte behövde räkna med.

– Ska vi jobba med sånt måste vi ha rätt förutsättningar. Det är därför vi efterfrågar de här taktiska enheterna med särskild skyddsutrustning. Vi måste ju kunna åka in i Rosengård, men då måste vi ha skydd så att vi inte råkar illa ut.

Det hävdas samtidigt ofta att våldet minskar i Sverige?

– Det är inte den verklighet vi ser, att våldet skulle minska. Tvärtom. Det är möjligt att man har tittat på anmälningstalen och det kan ju ge en annan bild. När jag talar med ungdomar inom vår verksamhet får vi bilden att det inte längre är givet att man ska anmäla brott.

Johansson legger ikke skjul på at det er de såkalte «utenforskapsområdene» som byr på størst problemer.

Han er dypt urolig for utviklingen. Likevel er det nesten tyst i mediene.

Du berättar om något som är väldigt allvarligt, tycker du att det här kommer fram i medierapporteringen? Hur utsatta ni är?

– Det är jättetyst. När jag ser alla dessa skjutningar eller knivskärningar så upplever jag att detta måste man börja problematisera, skriva om, men det är oroväckande tyst. Det är något förbjudet kring det här, jag kan inte sätta fingret på det. Jag är rädd för att tredje man kommer att drabbas, och så är det ju redan i dag.

Johansson frykter vi går mot et samfunn der de med ressurser beskytter seg bak gated communities. De andre får klare seg som best de kan.

http://magasinetneo.se/artiklar/det-ar-definitivt-ett-nytt-fenomen-att-vi-ar-sa-utsatta/