Nytt

Sørafrikanske Brett Bailey har laget en utstilling om fremstillingen av svarte mennesker på 1800-tallet, kalt Exhibit B. Den kan minne om prosjektet med strålandsbyen som ble bygget i Frognerparken i sommer. Også den vakte blandede reaksjoner.

I London gikk man lenger. Der sørget demonstranter for å lage så mye bråk at det anerkjente kunstsenteret Barbican kapitulerte og avlyste utstillingen. Det spilte ingen rolle at alle de svarte skuespillerne iherdig forsvarte utstillingen og avviste at den kunne oppfattes som rasistisk.

Den britiske samfunnskritikeren Kenan Malik skriver om tendensen til at selvoppnevnte smaksdommere bestemmer hva offentligheten skal få se og høre.

Brett-Bailey-with-a-performer-from-EXHIBIT-B-photo-by-PSofie-KnijffBrett Bailey med en av aktørene.

I förra veckan hade jag hoppats få se en utställning av sydafrikanen Brett Bailey på kulturcentret Barbican i London. Utställningen, som hette Exhibit B, har inspirerats av artonhundratalets mänskliga zoo, där svarta människor visades upp till allmän beskådan, och använder det för att utforska slaveri, kolonialism och nutida rasism. Den består av tolv ”tablåer”, där orörliga aktörer, varav vissa är kedjade och vissa är nakna, ställs ut som museiföremål.

Exhibit B hade visats i ett antal europeiska städer, bland annat på Edinburgh International Festival, innan den kom till London. Alla som har sett utställningen tycker att den är chockerande och skakande. ”De svarta skådespelarna möter vår blick när vi tittar upp på dem i deras montrar och, i ett fall, i en bur”, skrev en kritiker. ”Meningen med att aktörerna ser oss i ögonen är att vi ska bli illa till mods, och de flesta kritiker har beskrivit denna interaktion som en ohygglig upplevelse – och det är det.”

Vissa ser Exhibit B som en viktig och värdefull utställning, både som konstverk och som ett utforskande av rasism. Andra anser att den är rasistisk. En namninsamling på nätet, som fick över tjugotusen underskrifter, beskrev den som ”ett repressionsverktyg för vit-makt-anhängare” och fördömde Barbican för dess medverkan i ”ett anstötligt verk som rättfärdigar rasism”. Man krävde att Barbican skulle ”lägga ner den rasistiska utställningen”. Sociologen Kehinde Andrews kommenterade saken: ”Utställningen förvandlar bokstavligt talat den svarta kroppen till ett objekt. Den typen av objektifiering var själva grunden för den tidens mänskliga zoo, och genom att återskapa detta gör man sig på nytt skyldig till exotisering och ger den ursprungliga rasismen ny spridning.” Andrews hade inte sett utställningen. Men han var övertygad om att den var kränkande. Och i förra veckan anordnades en protestaktion utanför kulturcentret av demonstranter som inte heller hade sett Exhibit B, och Barbican tvingades stänga utställningen.

..

De ville inte att någon skulle se utställningen och bilda sig en egen uppfattning. I stället ansåg de att det bara var de själva som kunde bedöma vad som var acceptabelt, kränkande eller rasistiskt. ”Konsten har ingen rätt att begå rasistiska kränkningar”, hävdade Kehinde Andrews.

..

Den Londonbaserade afroamerikanska författaren och regissören Bonnie Greer upprördes av de ”självutnämnda domare” som såg till att utställningen fick slå igen. ”Jag vill inte bli hindrad från att se ett konstverk”, påpekade hon, ”för att de anser att det är ’olämpligt’, ’inkorrekt’ eller ’rasistiskt’ – ord vars betydelse i allra högsta grad är beroende av den tid de används i. Jag vill tänka själv.”

Malik ser en likhet med kommunestyret i Clacton som fikk malt over veggtegningen til Banksy. Men det er en viss forskjell. Politisk korrekthet er allergisk mot visse temaer og visse meninger og reagrer med å trekke seg tilbake og dra ned rullegardinet. Barbican-demonstrantene agerer i den klassiske venstreradikale tradisjonen som vil forby uttrykk de får det for seg er umoralske. De er mer aggressive og ser på militans som et tegn på høy moral.

Når den politiske korrekthet og venstrradikal militans møtes blir det ikke mye plass til divergerende meninger eller uttrykk.

Denne sensurtendensen er tiltagende. Hvis debatten i Norge skal få luft under vingene må den følge bedre med på hva som skjer ute.