Gjesteskribent

Enligt professor Timo Vihavainen håller Finlands intellektuella tyst om problemen med invandring. Debatten stryps och kritikerna stämplas precis som på 1970-talet. (oversat fra Helsingin Sanomat den 4.4 2009)

Man behöver knappast vara fjärrskådare för att gissa, att en stor del av de invandrare som våra intellektuella med sådan iver drar in i landet, kommer att utgöra huvudbefolkningen i våra blivande slumområden. En dylik text skulle man kunna hitta på en «invandringskritisk» nätsida, men mer sällan i en professors essäsamling.

Utdraget är ur Timo Vihavainens färska bok Länsimaiden tuho (Västerlandets undergång, Otavas förlag). Vihavainen är professor i Rysslandsstudier vid Helsingfors universitet, och fick senast finnarna att haja till år 1991 med sin bok Kansakunta rähmällään – suomettumisen lyhyt historia (ungefär När nationen lade sig platt – finlandiseringens korta historia). Boken som kom ut under Sovjetunionens dödskamp satte fart på debatten om den ömma punkten i Finlands närhistoria. Genom tragikomiska exempel skildrade Vihavainen en kultur där självcensuren blomstrade och man samlade poäng genom att fjäska inför det totalitära systemet hos grannen i öst.

De senaste åren har Vihavainen främst publicerat verk om Ryssland. I kolumner i tidskriften Kanava har han gett utlopp för sina observationer av kulturens förfall – ett tema som enligt honom har kommit helt ur modet. Värderingarna har förändrats så totalt, att ingen längre lägger märke till saken.

Kolumnerna växte ut till Länsimaiden tuho, där Vihavainen med bred pensel målar upp idéhistoriens stora linjer. Utöver västliga klassiker vimlar texten av ryska tänkare och författare.

Enligt Vihavainens huvudtes har kulturen – strävan efter sanning, godhet och skönhet – ersatts med ett omättligt konsumerande. Den nya människan, den narcissistiske tölpen, har antagit en nihilistisk åskådning där allting definieras genom njutning. Den västliga kulturen har förlorat sina grundvärden och grävt sin egen grav.

Och nationen har på nytt lagt sig platt, framför allt de intellektuella.

«Det är typiskt för intellektuella att hugga i sten. En gång i tiden lät Finlands intellektuella sig förledas av stalinismen, men de har ingenting lärt», säger Vihavainen.

Den postmoderna intelligentsian, som framhåller sin pluralism, tycker att allt är lika värdefullt, och tystar ner all kritisk diskussion i den politiska korrekthetens namn. Förr teg man om Sovjetunionen. Nu tiger man exempelvis om feminism och invandring.

«Feminismen är utan vidare tabu»

Den påminner mycket om socialismen en gång i tiden. Alla säger att nog är jag något slag av socialist, eftersom socialismen står för allt gott som man hade hittat på i världen», säger Vihavainen.

Enligt honom är feminism och kvinnoforskning immuna mot kritik. «De är som den kommunistiska ideologin på sin tid – den bevisade att den själv var korrekt och omöjliggjorde kritik, eftersom den inte kunde kritiseras från utsidan systemet.»

Sedan kommer ett än mer brännande ämne, invandringen. Vihavainen kallar i sin bok invandringen «den västerländska kulturens självmord». Han ser invandringen som en dårskapens triumfmarsch*, vars fördärvlighet är känd redan i förväg. Ändå låter man sig ryckas med, eftersom man inte vill se sanningen i ögat.

Det handlar om ett så stort tabu, att alternativen inte diskuteras. Vihavainen hävdar att det enligt den rådande dogmen är orätt och diskriminerande att utgå från att immigrationen kan medföra bestående icke-önskvärda följder för Finland. Faktum är enligt honom att problem har uppstått i vartenda europeiskt land, där invandrarnas antal har överskridit en viss gräns.

«Vi har gått och hymlat om hur invandrarna kommer hit för att ta hand om gamla, utföra andra lågbetalda jobb och betjäna konsumtionssamhället, utan att själv konsumera så värst mycket.»

Invandrare som inte ordentligt lär sig värdlandets språk, förblir andra klassens medborgare och drabbas av bitterhet. Följden kan bli förortskravaller av svensk eller fransk modell.

De flesta problemen beror enligt Vihavainen på islam

«Islams budskap är i grunden ytterst aggressivt. Islam är en levande religion, som man i vissa kretsar tar på största allvar. Människor som kommer från världens mest primitiva länder – Somalia ligger ju alltid på sladden enligt måttstockarna – står kulturellt fruktansvärt långt från den västliga världen. Kulturchocken är ofantlig», säger Vihavainen.

Han gissar att man i Finland i fortsättningen mer och mer måste leva på islams villkor. «Den mest aktiva hopen dikterar villkoren också för de andra. Vi har liknande erfarenheter från taistoittiden».

Reaktionerna på de danska karikatyrerna ser han som ett skrämmande exempel.

«Det var upprörande då man betänker hur viktig yttrandefriheten är för oss. Det har uppstått en massa medlöpare som säger att man inte får kränka invandrares religiösa känslor.»

Islam borde enligt Vihavainen europeiseras i sin nya miljö, för att inte Europa ska islamiseras. Till exempel sikher eller hinduer skulle knappast vålla problem. För att inte tala om kineserna. «Kineserna anpassar sig jättebra och snabbt. Allmänt taget har inget land haft problem med kineserna, förutom att de klarar sig bättre än ursprungsbefolkningen.»

Till och med asylsökande förhåller sig Vihavainen kylig till.

«Politisk asyl är sedan gammalt en rättighet för förföljda människor. Likaså är naturligtvis deras plikt att åka tillbaka, när de inte mer behöver asyl.»

Ryssarna vore i Vihavainens tycke den lämpligaste invandrargruppen, eftersom de kulturellt står oss nära. Problemet är att Rysslands ledning sannolikt skulle använda den ryska minoriteten som politiskt redskap.

Ryska invandrare kunde enligt Vihavainen acklimatisera sig i Finland redan under en generation. Ryssland skulle ha mycket att ge finskheten.

«I Ryssland slår man vakt om sina värden. Ingen skulle till exempel tvivla på att inte högkultur är bättre än lågkultur.»

«Där diskuterar man egentligen vad som helst utan tabun. I den meningen är finländsk kultur mycket mer pressande. Vi har en massa saker som man inte kan tala om utan munkorg. Tydligen kan man inte ens tänka på dem.»

Enligt Vihavainen har finländarna helt fel, då de tror att det inte finns åsikts- eller yttrandefrihet i Ryssland. Fast det friare åsiktsklimatet gäller inte kritik av Kreml.

Tidvis oroas han av den riktning grannlandet rör sig i. «Rysslands ’suveräna demokrati’ betyder bara att man struntar i internationella normer.»

En person som inleder debatt om invandringens konsekvenser och priset för alternativen löper enligt Vihavainen stor fara att profilera sig som rasförtryckare och bli spottkopp. Tabun är immuna mot kritik, som under finlandiseringstiden, då man lätt fick stämpeln högerextremist. Helt förnuftsvidrigt gavs den också åt dem, som i själva verket krävde normal demokrati.

Vad tänker han väl om Jussi Halla-aho? [finsk blogger, netop dømt for at krænke religion, Snaphanen]

Vihavainen kallar de böter Halla-aho fick för brott mot trosfriden «upprörande».

«Han är en sanningssägare, som inte får nattlogi.** Men trots det kan han inte låta bli att tala.» Vihavainen jämför Halla-aho med Tuure Junnila***, som i Kekkonens Finland fick stämpeln högerextremist, fast han företrädde den nordiska demokratin.

Vill den 62-årige professor Vihavainen med sina politiskt mycket inkorrekta åsikter själv bli nationens spottkopp? Han är den förste akademiske påverkare i tungviktsklass, som så här öppet kritiserar Finlands invandringspolitik.

«I den här åldern är det inte längre värt att bli rädd. Jag strävar inte längre någonstans. Jag har ju redan pensionen som väntar, om jag vill gå.»

Oversat til svensk af Ördög

* Här syftar Vihavainen tydligen på den mycket läsvärda amerikanska historikern Barbara Tuchmans (1912-1989) bok The March of Folly (på svenska Dårskapens vägar). Boken behandlar en rad exempel från historien på dåraktig politik som lett till katastrofer och elände – och som man har bedrivit trots upprepade varningar från klarsynta individer. Utmärkt parallell, faktiskt!

** Todenpuhuja ei saa yösijaa – En sanningssägare får inte nattlogi är ett gammalt cyniskt finskt ordspråk. Jag kan inte komma på nån direkt svensk motsvarighet. Ingen är profet i sitt fosterland låter inte lika kärvt.

*** Tuure Junnila (1910-1999) var en finsk högerpolitiker, nationalekonom och bankman, under 60-, 70- och 80-talen en av de få konsekventa kritikerna av president Kekkonen, socialismen och Sovjetunionen. Han fick mycket riktigt stämpeln «högerextremist», även om han till sin åskådning snarast kunde karakteriseras som brittisk tory eller amerikansk republikan. Han satt i riksdagen (samlingspartist) i fyra repriser mellan 1951 och 1991, och författade flera nationalekonomiska studier och debattböcker, bland annat om Sovjetunionen, kommunismen, Finlands utrikespolitik och bruket av makt i Finland.

Les også

-
-
-
-
-