Nytt

To professorer, den ene ansatt ved Institutt for Forsvarsstudier i Oslo, skriver i en artikkel i Dagens Nyheter at Sverige har lagt ned forsvaret, uten at det har vakt særlig oppmerksomhet. Etter Ukraina føler noen behov for å si fra: Sverige står alene.

Hans Hasselbladh er spesialist på offentlig sektor, og foreleser ved Örebro universitet. Magnus Peterson er professor i moderne historie ved IFF i Oslo.

Ingressen er knusende:

Ingen nationell beredskap kvar. Jämfört med andra sektorer som omdanats sedan Sverige bildades framstår försvarets systemkollaps som helt unik. Försvaret riskerar bli angelägenhet för aktörer utan demokratiskt mandat. Politikerna bör för en gångs skull inte låta budget styra analysen, skriver två forskare.

Forsvaret er lagt ned uten at noen har slått alarm. Den eneste som har sagt fra er Wilhelm Agrell.

De flesta har nog också noterat att antalet förband minskat högst påtagligt: flottan har reducerats med cirka 70 procent, flygvapnet med cirka 85 procent och armén med cirka 95 procent. Det omtalade ”insatsförsvaret” skickar cirka hälften så många soldater och sjömän till internationella insatser som det förklemade invasionsförsvaret under mitten av 1990-talet. Den oerhört omfattande minskningen av förband sätter nu bestämda gränser för vilka uppgifter Försvarsmakten kan ha. I det perspektivet uttrycker begränsningen till incidentberedskap i försvaret av det egna territoriet en krass och nykter självinsikt. Att kunna bedriva egentlig strid mot en kvalificerad motståndare är en förmåga som saknas i nuläget.

Kavaleriet kommer ikke

Sveriges sikkerhetspolitikk er basert på fromme forhåpninger. Man har giret forsvaret mot innsatser i utlandet. Man har vært så «förtjust» i idealistiske målsetninger at man har glemt å spørre om man er beredt den dagen Sverige selv blir utsatt. Man har ikke avtaler om assistanse, og man har helt unnlatt å trene med andre lands styrker. Skulle landet bli truet, eksternt eller internt, står Sverige helt alene. Uten forsvar.

Om man tar biståndstanken på allvar, alltså att Sverige skulle få bistånd av andra om det skulle behövas, måste man dessutom beakta att för att militärt bistånd ska kunna nyttiggöras krävs en väl inövad förmåga hos den svenska försvarsmakten att samverka med andra länders förband på svenskt territorium. Och detta kan, på grund av säkerhetspolitiska låsningar, inte ske. Detta förhållande tydliggör vilken absurd Potemkinkuliss denna säkerhetspolitiska återkoppling egentligen är. Vi kan inte nöja oss med att upprätthålla en ”snubbeltråd” i väntan på undsättning av det internationella samfundets kavalleri.

 

http://www.dn.se/debatt/svensk-forsvarsformaga-den-samsta-sedan-1500-talet/

Les også

-
-
-
-