I dag avgår Jens Stoltenbergs socialdemokratiska regering och efterträds av Høyre och Fremskrittspartiet. Den norska rasismen är unik i Europa, skriver den svenske forfatteren og journalisten Henrik Arnstad.

Sannelig er den det.

Den svenske historikeren og hysterikeren har derfor fått en helside i Dagens Nyheter, og det er ikke småtterier han har å betro oss.

Valget i Norge og den påfølgende regjeringen er nemlig intet mindre enn en mørk hendelse i Europas historie, for den nye regjeringen har en skummel målsetning: Å gjøre rasisme til en akseptert sannhet, slik at deres rasistiske fiendtlighet oppfattes som normalen og at de som modig forsvarer de rammedes rettigheter – sånne som f.eks. Henrik Arnstad – anses som ekstremister.

Og noen rabiat ekstremist er herr Arnstad virkelig ikke, tusen takk; han er jo så tilbakeholdende og edruelig at han bare bruker ordene rasist/rasistisk og ekstremist/ekstremisme 20 ganger, fascisme 6 og Anders Behring Breivik 11, samt jødehat, islamhat, antidemokratisk og sammenligninger med Nazi-Tyskland som ekstrabonus, i en og samme artikkel.

Det er imidlertid ikke bare Frp som gjør Arnstads liv vondt og vanskelig. For i nabolandet hans kryr det faktisk av rasistiske blonda och blåögda norrmänn, som den kjente blondinen Harald Stanghelle. Han har forbrutt seg ved å si at Frp ikke er et rasistisk parti. Våre blonde og blåøyde venstresnoddde eksistenser og politiske journalister er forresten ikke et hakk bedre, om noen skulle tro det. Norske yrkesantirasister går heller ikke fri fra bannbullen fra Du gamla Du frias friske representant:

Det intressanta är att stora delar av det norska samhället – inte bara högern utan även vänstern och norska politiska journalister – till stor del sluter upp i försvaret av FrP. Partiet har ”oförtjänt dåligt rykte” och är inte rasistiskt, hävdar exempelvis en av landets mest erkända politiska kommentatorer, Harald Stanghelle. Bland norska antirasister existerar ingen enighet, men vissa försvarar FrP, som ett parlamentariskt skydd mot ”riktiga” rasister.

Norske politiske journalister og kommentatorer er ikke bare rasister, må du tro. De er dumme og slemme også, for forsvaret av Frp har av alle ting rettet seg mot – hold på hatten, Svante! – rasjonelle og innsiktsfulle svenske kritikere, som norrbaggarna mener at ikke begriper norsk politikk. Hur fan kan dom tänka så?

Så när hela världen kallar Norges näst största regeringsparti för Breivik-parti mobiliserar stora delar av Norge i ett gemensamt försvar. Hur kan detta förstås?

Spør Arnstad listig, og svarer selv. Det skyldes at de blonda och blåögda er en gjeng rasister alle sammen. Og det er vel ikke rart når selv Sosialistisk Venstreparti velter seg i rasistisk islamhat?

Islamhatet finns även inom den norska vänstern, exempelvis Sosialistisk Venstreparti som – på fullt allvar – föreslog att myndigheter skulle tvinga sig in i minoriteters hem. Man skulle där genomföra förhör, för att säkerställa att de boende ”inte bryter mot norska kärnvärden”. Även den norska socialdemokratin (Arbeiderpartiet) har anklagats för att snarare imitera FrP:s politik i stället för att konfrontera den. Den ovan nämnde Harald Stanghelle har kommenterat att ”den invandringskritiska retoriken har adopterats av Arbeiderpartiet – utan att FrP ges ett erkännande för att de debatterade problemen först”.

Stakkars Norge! 5.051.275 personer – og så har ikke èn av dem sett og forstått det samme som forfatteren Henrik Arnstad. Det kan bare ikke gå bra.

Norge är ett land där nationalismen tolkas synonymt med godhet och inte utifrån antidemokratisk 1800-talskonservatism. I stället står självständigheten 1905 och motståndet mot den nazityska ockupationen 1940-1945 i centrum. Norsk nationalism är liberal, frihetlig och snäll. Den anses diametralt motsatt rasism, fascism och högerextremism. Utifrån denna starka kontext blir det omöjligt för något ondskefullt (som exempelvis Breivik eller för den delen Vidkun Quisling) att vara en del av ”norskheten” – och vice versa. Eftersom FrP onekligen är en del av Norge kan det omöjligen vara moraliskt ruttet, enligt den norska nationalismens logik.

Arnstads logikk er så logisk at det er helt ubegripelig at boken hans ikke for lengst er blitt en bestselger i Norge. Ærlig talt, vi er tross alt naboer; det hadde vel inte gjort noe om ni viste litt solidaritet, eller vad?

Det er for øvrig ikke bare rasistisk islamhat som ligger som et mykt ullteppe over Norges fjell og daler. Det rasistiske romfolkhatet er like ille, og de største bandittene her er – bortsett fra Frp og Høyre, selvfølgelig – tenketanken Civita og sosiolog Pål Veiden:

Grövst har den liberala och inflytelserika tankesmedjan Civita varit. Denna har beställt en rapport från en av sina sociologer, Pål Veiden, som fastslår att romerna bör berövas sina barn. Kollektivt skiljer sig romerna från andra kulturer eftersom de inte vill arbeta, utan föredrar att tigga. ”Det upprätthåller fattigdom och de blir aldrig integrerade. Jag tror att det vore en stor fördel om romerna fråntogs sina barn” (VG 10/8).

Ikke uventet finner Arnstad det ekstremt vanskelig å forstå alle disse utspillene som annet enn rasisme, og hvordan skal det nå gå med religionsfriheten, ytringsfriheten, organisasjonsfriheten og norsk publicservice-journalistikken og alt mulig?

Hvis ikke norske regjeringer – både den påtroppende, den forrige og antagelig alle før der igjen – var så rasistiske, ville de som et minimum vært anstendige nok til å vedta et umiddelbart harrytur-forbud for Veiden. Henrik Arnstad ville sannsynligvis følt seg litt mindre mørkredd om sosiologer med feil meninger ikke løp fritt rundt i samfunnet. Kanskje enda i Arnstad sitt, og deri ligger det største problemet. For hvor skrekkelig Furet Værbitt enn er, så kan det likevel bli et godt eksempel for andre land. Og da kan det verste av alt bli virkelighet; at antirasistiskefascistiskeekstremistiske forfattere og akademikere med riktige meninger ikke lenger får klippekort til riksdekkende medier. I stedet ringer de kanskje – Uæh! – de svenske utgavene av Pål Veiden, Civita, Siv Jensen eller Sosialistisk Venstreparti?

Europa har reagerat kraftfullt mot den antidemokratiska utvecklingen i Ungern. Även gentemot nazistiska Gyllene gryning i Grekland har tonen varit hårt avvisande. Men vilken kan effekten bli i Europa när en sådan process påbörjas i ett nordiskt land, bestående av blonda och blåögda norrmän som alls inte genomlider någon akut ekonomisk kris, utan tvärtom bor i världens kanske rikaste land? På längre sikt är risken överhängande att ett radikaliserat Norge med statligt organiserat rasistiskt förtryck av många utomstående – även i Sverige – ses som ett ideal.

– Det går en sykdom gjennom Europa. Ekstremistiske og nyfascistiske partier er mektigere idag enn de var i 1933 (med Tyskland som eksempel på et unntak). Men vi har prøvd deres politikk en gang allerede og fikk betale en aldeles for høy pris 1939-1945. Europa har ikke råd til å betale den igjen, avslutter Henrik Arnstad jordnært.

Men heldigvis har vi råd til å betale prisen for Arnstads nokså uaktuelle bok ”Älskade fascism”, som vi som gode naboer bør iverksette en kronerulling for å kjøpe inn et betydelig antall eksemplarer av. Da får Arnstad om ikke annet råd til å ta seg den ferien alt tyder på at han sårt trenger.

Artikkelen «Därför förstår inte Norge faran med regeringens rasism» er publisert i Dagens Nyheter 14. oktober, og finnes dessverre ikke på nett. Den kan imidlertid leses her