Nytt

Ulf Nilson er blitt utsatt for en veritabel kampanje etter at han skrev at Sverige – som Tyskland – er ved å avskaffe seg selv, som svensk. Han tok mao en Thilo Sarrazin.

I Tyskland har Sarrazin solgt hundretusener og utløst en debatt uten sidestykke. Noe tilsvarende virker umulig i Sverige. Den herskende mening i Sverige skyter heller budbæreren, og det skjer med voldsom styrke. Nilson er anmeldt til påtalemakten av flere for «fremlingsfiendtlighet» og «rasism».

Nilson tar anklagene med knusende ro. Han vet hva han står for. Han dekket borgerrettsbevegelsen i USA, og ingen svensk reporter var flere ganger i Vietnam. Han har vært en journalist som ville det rette, derfor kritiserte han USA, men dagens politisk korrekte er styrt av noe annet. De er fylt av motvilje og ressentiment, og disse holdningene er utilgjengelige for argumenter. Under 70-80-tallet var disse holdningene utbredt på venstresiden, nå finner man dem blant velutdannede i gode jobber, og blant den kulturpolitiske eliten. Når det skjer ting som sprenger fordommene, går man av hengslene, og den som våger å sette ord på hva som skjer, blir øyeblikkelig stilt for standrett.

Nilson tar det med knusende ro. Han er ikke redd for å flagge at han elsker USA og Israel:

Till de många läsare – inte minst yngre – som sett mig stämplas som just nazist, rashatare, etc har jag lust att säga följande:
Jag gick med i en lång rad av de marscher där svarta amerikaner på 60-talet krävde jämlikhet med vita. Någon gång gick jag faktiskt vid Martin Luther Kings sida och mycket få ägnade så mycket intresse åt medborgarrättskampen som vi på Expressen. Vi gav de svarta vårt helhjärtade stöd, inte därför att vi hatade de vita, men därför att det var r ä t t.

Jag blev Expressens USA-korrespondent 1963, för 47 år sen, och parallellt med rapporterandet om de svartas kamp (och mycket annat) fick jag sköta Vietnam-kriget – jag gjorde 15 längre och kortare besök. Såvitt jag minns skrev ingen annan svensk lika många artiklar där den amerikanska krigföringen granskades och fördömdes trots att jag – det vill jag gärna göra klart! – älskade USA då och älskar USA nu. Många amerikaner tyckte som jag och kunde göra det utan att riskera repressalier. Det land som vann kraftmätningen – och bejublades i Sverige – var en järnhård diktatur stödd av det minst av alla demokratiska Kina.

På samma sätt som jag älskar USA, älskar jag det land de islamistiska fanatikerna hatar mest, alltså Israel, Mellanösterns enda demokrati. Jag har rapporterat om flera av Israels krig och – självfallet! – kritiserat mycket som israelerna gjort (ofta stödd av israeler som inte gillat makthavarnas beslut). Jag önskar tvärtemot många israeler att palestinierna får en egen stat, men är inte optimist – huvudsakligen därför att de despoter som i allmänhet styr i arabvärlden alls inte önskar en fredlig utveckling.

Nilson var også i Teherans gater under demonstrasjonene mot sjahen. Han håpet på en ny fremtid da sjahen falt, men det ble et tyranni til det verre. Men er det det vi er opptatt av? Ikke Sverige. Sverige og Carl Bildt har heller motarbeidet sanksjonene.

Hvordan går det an å lukke øynene og ta risikoen på at de nye sjahene i presteklær ikke mener hva de sier? Den behandlingene de gir sitt eget folk lover ikke godt.

Mange av Nilsons kritikere forlanger at han utestenges fra Expressen, der han har arbeidet 47 år som journalist. Folk under fullt navn ber om at han får yrkesforbud. Slik er Det nye Sverige.

Man viser til hans høye alder. Til det må Nilson spørre:

Gammal är jag förvisso, hela 77 år, men är det egentligen brottsligt? Jag tror att ni som är så bra på att fördöma borde fundera på ordet diskriminering. Har demokrati verkligen en åldersgräns?

Den värsta katastrofen kan möjligen förhindras